ANNONSE
ANNONSE
Cxense Display
ANNONSE
ANNONSE
Cxense Display
Sök
ANNONS
ANNONS
Cxense Display

Dagen som lyfte kristen tro i medier

Dagen är en sjuttioåring som inte vilar på sina lagrar utan fortsätter att utvecklas. Mycket har redan hänt under de decennier som gått från den äventyrliga starten 1 november 1945. Följ med på en spännande resa genom ett stycke svensk presshistoria.

ANNONS
ANNONS
Cxense Display

Dagen 70 år

Dagen firar sitt 70-årsjubileum hela hösten 2015.

Den riktiga födelsedagen infaller nu på söndag den 1 november.

Någon söndagstidning har Dagen aldrig utgett. Däremot utkom tidningen sex dagar i veckan de tjugo första åren.

Vinn Lewi Pethrus-EP från 1968

  • Lewi Pethrus är förgrundsgestalten i Dagens historia framför alla andra. Han var en man med många strängar på sin lyra och bland mycket annat författare till en rad sånger som älskas av generation efter generation.
  • Nu har du chansen att lyssna på Pingstväckelsens predikantkör när de under ledning av Karl-Erik Svedlund sjunger fyra av Lewi Pethrus sånger, däribland förstås "Löftena kunna ej svika." Inspelningen gjordes 1964 inför Pethrus 80-årsdag.
  • En generös Dagenvän har skänkt ett fräscht exemplar av EP-skivan. Högsta budet vinner. Pengarna går, i enlighet med givarens önskemål, till Världens barn.
  • Vad är du beredd att betala? Lämna ditt bud via e-post till info@dagen.se eller på ett vykort till Pethrus sånger, Dagen, 105 36 Stockholm så att vi har det senast måndagen den 16 november.

Natten mellan onsdagen den 31 oktober och torsdagen 1 november 1945. Det råder spänd väntan i Klara Civiltryckeris lokaler på Klara västra kyrkogata, mitt i Stockholms klassiska tidningskvarter. Så mullrar pressen i gång. Ivriga händer griper de allra första exemplaren av det allra första numret av Dagen. ”Vi som var med kanske lite till mans hade en känsla av att uppleva vad som med ett en smula nött uttryck brukar kallas ’historiskt ögonblick’, skrev en av medarbetarna, Arne Eklund, tio år senare.

Tolv sidor i stort format med nyheter på första sidan om norska regeringen, danska valet, planer på socialisering av apoteken och generalmajorens Axel Rappes plötsliga död – allt sådant som också andra dagstidningar rapporterade om i sina torsdagsnummer. Men också bilder på glada deltagare i Filadelfiakyrkans nordiska bibelskola och en analyserande artikel om katolikernas offensiv i Europa. Och inte minst det som under många år framåt skulle bli ett av tidningens kännetecken, Blixten, den spetsigt formulerade minikrönikan längst upp till vänster på första sidan. Osignerad, men ofta formulerad av chefredaktören Lewi Pethrus själv.

Denna första blixt handlade om rabaldret kring den gudstjänst i Filadelfiakyrkan i Stockholm som sänts i radio tio dagar tidigare och där ett bönesvar meddelats:

”Vad är det för fel med detta? Är icke bön lovlig i samband med en kristen gudstjänst? Jo, svara alla i korus, bönen är t.o.m. det centrala i den kristna gudstjänsten, men det är grym villfarelse att mottaga svar på sina böner. Man får läsa böner och bedja med egna ord, så mycket man vill. Det får man göra även i radio. Men man får icke nämna, att någon skulle kunna få, vad han beder om. Och i all synnerhet får ingen vittna om en personlig erfarenhet av bönens kraft. Åhörarna skulle då kunna bibringas den uppfattningen, att Gud verkligen finns och att det är denna verklighet som ger bönen dess mening. Sådant anser man, att ett kulturland som Sverige icke bör tolerera.”

Formuleringskonsten och glöden lämnade inte mycket i övrigt att önska. Det bådade gott för fortsättningen av det äventyr som den svenska pingströrelsen gett sig in på.

Erfarenheter saknades inte. Veckotidningen Evangelii härold hade på Lewi Pethrus initiativ startats redan 1915 och blivit en upplagemässig framgång. Men under 1930-talet växte sig hans tankar på en egen dagstidning allt starkare. Den skulle kunna fylla den dubbla uppgiften att hålla samman rörelsen och att påverka den allmänna opinionen.

Ett huvudspår var redan från början att starta en ny tidning, kanske med Evangelii härold som veckobilaga. Det var en idé som denna tidnings färgstarke och stridbare redaktör Sven Lidman – som i slutet av 1940-talet skulle hamna på total kollisionskurs med Lewi Pethrus – värjde sig emot. Det bidrog till att en stundtals ganska frustrerad Lewi Pethrus inte fick gehör för sina planer i Filadelfiaförsamlingens äldstekår.

Samarbetsförsök med Svenska Morgonbladet

En annan tanke var ett samarbete med Svenska Morgonbladet, Sveriges enda kristna dagstidning. Den stod Svenska Missionsförbundet nära och hade stolta anor från 1800-talets slut men drogs med tilltagande ekonomiska problem. Skulle pingstvännerna vara intresserade handlade det dock minst lika mycket om inflytande som om pengar. Varje förhandling slutade i ett misslyckande, som visade att synen på teologi och i samhällsfrågor var långt ifrån samstämmig. Det sista försöket genomfördes så sent som i mars 1945 och stupade på pingströrelsens krav på att få 50 procent av ägandet och ett avgörande inflytande på redaktionen.

Misslyckandet gav Lewi Pethrus ny energi att fullfölja sin A-plan, starten av en helt ny tidning. Han sökte stöd hos några välbeställda pingstvänner och förberedde sig för sitt framträdande vid dåtidens Nyhemsvecka, bibelstudieveckan i Kölingared. Den 14 juni 1945 var det dags. Deltagarna fick höra om planerna på att starta en tidning, fri från partipolitik men med uppgift att hävda ”radikalt kristna synpunkter på samhällsproblemen samt främja väckelsekristendomen i vårt land”.

Lewi Pethrus var en lysande talare. Och stämningsläget, präglat av framtidsoptimism bara en dryg månad efter att kriget i Europa tagit slut, var säkert en bidragande faktor. De som var skeptiska till tidningsplanerna hade inte en chans när 1 500 entusiastiska pingstvänner reste sig, sträckte upp sina händer och samfällt ropade ”ja”. ”Vi som var unga upplevde detta som en vision från Gud”, berättade en av dem som var med, Olle Sandstedt , 40 år senare i Dagen.

Det gällde att utnyttja entusiasmen och snabbt förverkliga visionen. Och Pethrus var nu som alltid handlingarnas man. I början av juli fick Filadelfias äldstekår ta ställning till planerna. Ett aktiekapital på 100 000 kronor var redan garanterat och ett preliminärt avtal med Klara Civiltryckeri träffat. För äldstekåren återstod inte mycket mer än att säga ja och amen och att konstatera, tvärtemot tidigare avvisande hållning, att tidningen var ”en mycket stor uppgift för pingstväckelsen, och, som man trodde, i förening med Guds vilja”.

Fyra dagar senare skrevs kontrakt om tryckning. Och då fick tidningen också sitt namn. Det visade sig nämligen att tryckeriet i sin ägo hade en blykliché för ”Dagen”, en söndagsbilaga till Aftonbladet som inte utkommit sedan 1920.

Alltid en kostnad mindre. Och det fanns skäl att vara sparsam. För med finansieringen gick det trögt trots tidigare utfästelser. När den konstituerande bolagsstämman hölls 18 september hade bara 56 000 kronor influtit.

Lewi Pethrus blev självskriven chefredaktör

Att bilda redaktion var enklare. Några medarbetare handplockades, andra tog själva kontakt när ryktena om den nya tidningen började sprida sig. Lewi Pethrus var självskriven som chefredaktör och fick vid sin sida bland andra Walter Axelsson från Evangelii härold som redaktionschef och Gunnar Lindstedt från Svenska Dagbladet som nattredaktör.

1 oktober, en månad före start, kunde ett provnummer tryckas. Samtidigt kom ett besked som hotade hela projektet. Tidningsutgivarföreningen som administrerade papperstilldelningen till den svenska pressen sa nej men gav vika efter vädjanden från tryckeriets vd. Mer än till åttasidiga tidningar skulle dock ransonen inte förslå.

Pappersransonering trots att kriget var slut? Ja, inte berodde det på att de svenska pappersbruken hade svårt att leverera. Orsaken var solidaritet med Europas folk. Så mycket tidningspapper som möjligt skulle gå på export till bland annat Tyskland som ett led i återuppbyggandet av ett demokratiskt samhälle efter krigets materiella och andliga förödelse.

Positiv start för Dagen

1 november var det alltså dags. Tryckpressarna mullrade i gång på onsdagskvällen och Dagens första nummer nådde läsarna. De elva Stockholmsbaserade tidningarna med sex- eller sjudagarsutgivning (se faktaruta) hade blivit tolv.

”Vi är medvetna om att det är en mödosam och svår väg som ligger framför oss”, hette det i den första ledarartikeln. Det var en helt riktig prognos.

De första signalerna var dock positiva. I lördagstidningen den 3 november fick redaktionen be om ursäkt för att inte alla prenumerationer hade hunnit expedieras och för att intresset för Dagen varit så stort att den sålt slut i Stockholms kiosker.

Så långt allt väl. Prenumeranternas och lösnummerköparnas intresse för en tidning är A och O för dess fortlevnad. Men entusiastiska läsare är inte allt. Det har Dagen fått erfara åtskilliga gånger under sina 70 år.

Redan när de första lönerna betalats ut i slutet av november var pengarna i kassan nästan slut. En hjälte steg in i historien, textilfabrikören Karl G Ottosson i Falköping, varm pingstvän och framgångsrik affärsman. Han hade funnits med i den grupp som förberett Dagens tillkomst men inte medverkat vid bolagsbildningen i slutet av sommaren. Kanske tyckte han att projektet vilade på alltför lösan sand. Nu, när krisen nästan var ett faktum, meddelade han Lewi Pethrus att han har fått ett tilltal från Gud och erbjuder sig att ta hand om, som Pethrus uttrycker det i sina memoarer, ”den ekonomiska sidan av saken”.

Ingen tidning utan fabrikör Ottonssons hjälp

Utan Ottossons insatser hade Dagen knappast överlevt. Kanske hade den, som Carl-Erik Sahlberg skriver i sin bok till tidningens 40-årsjubileum, kommit in i Guinness rekordbok som dagstidningen med kortaste livstiden.

Dagen förvandlades i praktiken till en del av Ottossons företagsgrupp. Han var en man som inte skyggade för drastiska åtgärder. Redan i februari 1946 flyttades tryckningen av Dagen till Örebro och Florentinus Hällzons tryckeri Evangeliipress trots att man hade ett långsiktigt avtal med tryckeriet i Stockholm. Formatet krymptes under en period till tabloid och redaktionen klövs mellan Stockholm och Örebro, allt för att spara pengar.

Men lägre kostnader var inte tillräckligt för att säkra Dagens fortbestånd. Högre intäkter var ett måste och en naturlig tanke var att vidga läsekretsen så att andra än pingstvännerna skulle uppfatta Dagen som deras tidning. I det syftet genomdrev Ottosson ett chefredaktörsbyte vid årsskiftet 1946/47. Lewi Pethrus fick stiga åt sidan och i stället tog Jack Hårdstedt, som just återkommit från en tid som missionär i Egypten, över den redaktionella ledningen. Hårdstedt var svåger till Sven Lidman, som i samma veva lovade att börja medverka med artiklar i tidningen, också det något som skulle öka dragningskraften på läsarna.

Experimentet tog en ände med förskräckelse. Det ingen visste var att Hårdstedt, trots sin gedigna bakgrund i pingströrelsen, hade attraherats av swedenborgianismen. En artikel om att Emanuel Swedenborgs visionära uppenbarelser kunde jämföras med ett andedop väckte stor uppståndelse och upprördhet och redan 1 maj 1947 lämnade Hårdstedt chefredaktörsposten. Lewi Pethrus återtog den position han skulle komma att behålla fram till sin död 27 år senare. Och Dagen kom åter att tryckas i Stockholm under drygt 20 år.

Dramatiska första år för en ny tidning. Och fortsättningen blev inte mindre händelserik. Visionen om en dagstidning för väckelserörelsens folk med ambitionen att påverka samhällsutvecklingen har hållits levande under alla decennier. Dagens fortlevnad har bevisat att en idéburen tidning kan klara sig även i ett hårt medieklimat där branschkollega efter branschkollega tvingats ge upp. Av tolv stockholmstidningar 1945 återstår i dag förutom Dagen bara fyra. Svenska Morgonbladet gjorde tappra försök till förnyelse men tvingats till nedläggning hösten 1958, efter 68 års utgivning. Förhoppningen att den enes död skulle bli den andres död och Dagen tillföras tusentals nya prenumeranter kom på skam. Tvärtom minskade upplagan efter ett par år, kanske därför att de pingstvänner som upplevde Dagen som sin tidning blev besvikna på ännu ett försök till mer ekumenisk profil.

Ekonomisk kreativitet har varit nödvändig

Den idéburna tidningen Dagen har överlevt. Men någon vinstmaskin har tidningen aldrig varit. Det har krävts betydande mått av ekonomisk kreativitet för att klara en fortsatt utgivning. Och det har krävt sina offer. När tekokrisen slog till under 1950-talets sista år drabbades Dagens första räddare K G Ottosson hårt. Vinsterna från hans andra företag sinade och han kunde inte längre hålla Dagen under armarna. Det slutade så illa det kunde, med konkurs för textilfabrikören.

Räddare nummer två blev landets pingstförsamlingar som slöt upp bakom tidningen. Både församlingarna som sådana och enskilda pingstvänner tecknade lojalt aktier i tidningsföretaget. Till detta kom den gåvobrevsaktion som genomfördes under 1960-talet, från 1964 under ledning av Dagens nye vd Sverre Larsson med ett förflutet i den bohuslänska fiskeribranschen, en tuff och idérik företagsledare. I sina memoarer skriver han själv att gåvobrevsinsamlingen var avgörande för att Dagen skulle överleva och att den inte bara hade ekonomisk betydelse utan också svetsade samman dem som deltog till en stark gemenskap, som fick betydelse för framtiden.

Dagen blev en nischtidning

Att pengar flöt in från alla de tusentals människor som ville att Dagen skulle överleva innebar inte att besparingar blev onödiga. 1968 blev Dagen fyradagarstidning (lördagsnumret hade slopats redan 1965). Formatet ändrades till tabloid och tryckningen flyttades åter till Örebro. Det innebar inte bara en teknisk förändring utan också en redaktionell. Eftersom tidningen måste vara klar redan kl 16 på eftermiddagen fick ambitionen att vara en heltäckande morgontidning slopas. Dagen blev en nischtidning med ambitionen att lyfta fram frågor som andra medier sällan uppmärksammade och att behandla en del av de stora dagsnyheterna någon dag i efterhand men då med sin egen vinkel. Det skedde som ett nödtvång och kan man gissa antagligen inte utan frustration från redaktionens sida men har visat sig vara ett hållbart koncept även in på 2000-talet.

I början av 1970-talet inträdde ännu en räddare i nöden i Dagens historia, denna gång i form av den statliga presstödsnämnden. Presstödet kom till med den uttryckliga målsättningen att värna mångfalden i pressen genom att ge ekonomiskt stöd för att göra det möjligt för andra- och tredjetidningar på utgivningsorter att konkurrera med det ledande organet. Dess betydelse för Dagens fortlevnad de senaste 45 åren kan knappast överskattas. Och man kan, i tider som dessa när hela systemet ses över, med fog argumentera att en mer typisk andratidning på ort efter ort än Dagen är svår att tänka sig.

Förändringarnas tid var därmed långt ifrån över. 1974 avled Lewi Pethrus och efterträddes på chefredaktörsstolen av Olof Djurfeldt, som arbetat vid hans sida i drygt nio år. Ett par år senare flyttade Dagen från sina lokaler på Surbrunnsgatan till det nybyggda Dagenhuset på Stora Essingen, där också andra ekonomiska verksamheter i pingströrelsens regi samlades.

Stora redaktionella förändringar

1993 fick Dagen en moderniserad redaktionell och publicistisk kostym i en redesign av det slag som alla tidningar med självaktning genomför med ojämna mellanrum. Och fem år senare var det dags för en ännu mer genomgripande förändring, så stor att tidningen till och med under några år bytte namn till Nya Dagen. Den här gången lyckades den ekumeniska breddningen i motsats till försöken under tidigare decennier. Svenska alliansmissionen och Evangeliska frikyrkan (som då fortfarande hade kvar sitt arbetsnamn Nybygget) gick in som delägare vid sidan av norska Vårt Land och den svenska pingströrelsen, som krympte sitt innehav till 40 procent. Som ideologisk utgångspunkt enades ägarkretsen om att hålla sig till den evangelikala kristenhetens grunddokument, Lausannedeklrationen. Att nya vindar blåste markerades också av att den nye unge chefredaktören Daniel Grahn inte hade sin bakgrund i pingströrelsen utan i Alliansmissionen.

Dagen fick norska ägare

Under det nya årtusendets första decennium drog Dagen åter upp bopålarna och flyttade från Essingen till Telefonplan. Satsningen på att vara närvarande även på internet förstärktes även om de ekonomiska vinsterna på den verksamheten föreföll avlägsna. När Dagen och Libris sammanfördes i koncernen Swedmedia kom också Svenska baptistsamfundet in i tidningens ägarkrets.

Hösten 2010 blev Dagen norskägt genom att den koncern som vuxit upp kring Vårt Land, Mentor medier, övertog aktierna från de andra fyra delägarna, som dock har kvar sitt inflytande över tillsättning av ledande befattningshavare. En ny flytt placerade Dagen vid Kungsholmstorg i det gamla bryggeri som ståtar med namnet Pressens hus, en kvarleva från när TT och pressens organisationer huserade där.

Inte så illa för en tidning som mot alla odds och under den ekonomiska knapphetens kalla stjärna överlevt sina första 70 år och blickar framåt mot nästa mansålder. Begåvade publicister och djärva företagsledare har, tillsammans med svenska staten, säkrat Dagens existens. Men det allra viktigaste är ändå den tidlösa sanning som inspirerade Carl-Erik Sahlberg till titeln på hans bok om Dagens första 40 år: ”Om inte Herren bygger huset är byggarnas möda förgäves.” (Ps 127:1).

ANNONSE
ANNONSE

Natten mellan onsdagen den 31 oktober och torsdagen 1 november 1945. Det råder spänd väntan i Klara Civiltryckeris lokaler på Klara västra kyrkogata, mitt i Stockholms klassiska tidningskvarter. Så mullrar pressen i gång. Ivriga händer griper de allra första exemplaren av det allra första numret av Dagen. ”Vi som var med kanske lite till mans hade en känsla av att uppleva vad som med ett en smula nött uttryck brukar kallas ’historiskt ögonblick’, skrev en av medarbetarna, Arne Eklund, tio år senare.

Tolv sidor i stort format med nyheter på första sidan om norska regeringen, danska valet, planer på socialisering av apoteken och generalmajorens Axel Rappes plötsliga död – allt sådant som också andra dagstidningar rapporterade om i sina torsdagsnummer. Men också bilder på glada deltagare i Filadelfiakyrkans nordiska bibelskola och en analyserande artikel om katolikernas offensiv i Europa. Och inte minst det som under många år framåt skulle bli ett av tidningens kännetecken, Blixten, den spetsigt formulerade minikrönikan längst upp till vänster på första sidan. Osignerad, men ofta formulerad av chefredaktören Lewi Pethrus själv.

Denna första blixt handlade om rabaldret kring den gudstjänst i Filadelfiakyrkan i Stockholm som sänts i radio tio dagar tidigare och där ett bönesvar meddelats:

”Vad är det för fel med detta? Är icke bön lovlig i samband med en kristen gudstjänst? Jo, svara alla i korus, bönen är t.o.m. det centrala i den kristna gudstjänsten, men det är grym villfarelse att mottaga svar på sina böner. Man får läsa böner och bedja med egna ord, så mycket man vill. Det får man göra även i radio. Men man får icke nämna, att någon skulle kunna få, vad han beder om. Och i all synnerhet får ingen vittna om en personlig erfarenhet av bönens kraft. Åhörarna skulle då kunna bibringas den uppfattningen, att Gud verkligen finns och att det är denna verklighet som ger bönen dess mening. Sådant anser man, att ett kulturland som Sverige icke bör tolerera.”

Formuleringskonsten och glöden lämnade inte mycket i övrigt att önska. Det bådade gott för fortsättningen av det äventyr som den svenska pingströrelsen gett sig in på.

Erfarenheter saknades inte. Veckotidningen Evangelii härold hade på Lewi Pethrus initiativ startats redan 1915 och blivit en upplagemässig framgång. Men under 1930-talet växte sig hans tankar på en egen dagstidning allt starkare. Den skulle kunna fylla den dubbla uppgiften att hålla samman rörelsen och att påverka den allmänna opinionen.

Ett huvudspår var redan från början att starta en ny tidning, kanske med Evangelii härold som veckobilaga. Det var en idé som denna tidnings färgstarke och stridbare redaktör Sven Lidman – som i slutet av 1940-talet skulle hamna på total kollisionskurs med Lewi Pethrus – värjde sig emot. Det bidrog till att en stundtals ganska frustrerad Lewi Pethrus inte fick gehör för sina planer i Filadelfiaförsamlingens äldstekår.

Samarbetsförsök med Svenska Morgonbladet

En annan tanke var ett samarbete med Svenska Morgonbladet, Sveriges enda kristna dagstidning. Den stod Svenska Missionsförbundet nära och hade stolta anor från 1800-talets slut men drogs med tilltagande ekonomiska problem. Skulle pingstvännerna vara intresserade handlade det dock minst lika mycket om inflytande som om pengar. Varje förhandling slutade i ett misslyckande, som visade att synen på teologi och i samhällsfrågor var långt ifrån samstämmig. Det sista försöket genomfördes så sent som i mars 1945 och stupade på pingströrelsens krav på att få 50 procent av ägandet och ett avgörande inflytande på redaktionen.

Misslyckandet gav Lewi Pethrus ny energi att fullfölja sin A-plan, starten av en helt ny tidning. Han sökte stöd hos några välbeställda pingstvänner och förberedde sig för sitt framträdande vid dåtidens Nyhemsvecka, bibelstudieveckan i Kölingared. Den 14 juni 1945 var det dags. Deltagarna fick höra om planerna på att starta en tidning, fri från partipolitik men med uppgift att hävda ”radikalt kristna synpunkter på samhällsproblemen samt främja väckelsekristendomen i vårt land”.

Lewi Pethrus var en lysande talare. Och stämningsläget, präglat av framtidsoptimism bara en dryg månad efter att kriget i Europa tagit slut, var säkert en bidragande faktor. De som var skeptiska till tidningsplanerna hade inte en chans när 1 500 entusiastiska pingstvänner reste sig, sträckte upp sina händer och samfällt ropade ”ja”. ”Vi som var unga upplevde detta som en vision från Gud”, berättade en av dem som var med, Olle Sandstedt , 40 år senare i Dagen.

Det gällde att utnyttja entusiasmen och snabbt förverkliga visionen. Och Pethrus var nu som alltid handlingarnas man. I början av juli fick Filadelfias äldstekår ta ställning till planerna. Ett aktiekapital på 100 000 kronor var redan garanterat och ett preliminärt avtal med Klara Civiltryckeri träffat. För äldstekåren återstod inte mycket mer än att säga ja och amen och att konstatera, tvärtemot tidigare avvisande hållning, att tidningen var ”en mycket stor uppgift för pingstväckelsen, och, som man trodde, i förening med Guds vilja”.

Fyra dagar senare skrevs kontrakt om tryckning. Och då fick tidningen också sitt namn. Det visade sig nämligen att tryckeriet i sin ägo hade en blykliché för ”Dagen”, en söndagsbilaga till Aftonbladet som inte utkommit sedan 1920.

Alltid en kostnad mindre. Och det fanns skäl att vara sparsam. För med finansieringen gick det trögt trots tidigare utfästelser. När den konstituerande bolagsstämman hölls 18 september hade bara 56 000 kronor influtit.

Lewi Pethrus blev självskriven chefredaktör

Att bilda redaktion var enklare. Några medarbetare handplockades, andra tog själva kontakt när ryktena om den nya tidningen började sprida sig. Lewi Pethrus var självskriven som chefredaktör och fick vid sin sida bland andra Walter Axelsson från Evangelii härold som redaktionschef och Gunnar Lindstedt från Svenska Dagbladet som nattredaktör.

1 oktober, en månad före start, kunde ett provnummer tryckas. Samtidigt kom ett besked som hotade hela projektet. Tidningsutgivarföreningen som administrerade papperstilldelningen till den svenska pressen sa nej men gav vika efter vädjanden från tryckeriets vd. Mer än till åttasidiga tidningar skulle dock ransonen inte förslå.

Pappersransonering trots att kriget var slut? Ja, inte berodde det på att de svenska pappersbruken hade svårt att leverera. Orsaken var solidaritet med Europas folk. Så mycket tidningspapper som möjligt skulle gå på export till bland annat Tyskland som ett led i återuppbyggandet av ett demokratiskt samhälle efter krigets materiella och andliga förödelse.

Positiv start för Dagen

1 november var det alltså dags. Tryckpressarna mullrade i gång på onsdagskvällen och Dagens första nummer nådde läsarna. De elva Stockholmsbaserade tidningarna med sex- eller sjudagarsutgivning (se faktaruta) hade blivit tolv.

”Vi är medvetna om att det är en mödosam och svår väg som ligger framför oss”, hette det i den första ledarartikeln. Det var en helt riktig prognos.

De första signalerna var dock positiva. I lördagstidningen den 3 november fick redaktionen be om ursäkt för att inte alla prenumerationer hade hunnit expedieras och för att intresset för Dagen varit så stort att den sålt slut i Stockholms kiosker.

Så långt allt väl. Prenumeranternas och lösnummerköparnas intresse för en tidning är A och O för dess fortlevnad. Men entusiastiska läsare är inte allt. Det har Dagen fått erfara åtskilliga gånger under sina 70 år.

Redan när de första lönerna betalats ut i slutet av november var pengarna i kassan nästan slut. En hjälte steg in i historien, textilfabrikören Karl G Ottosson i Falköping, varm pingstvän och framgångsrik affärsman. Han hade funnits med i den grupp som förberett Dagens tillkomst men inte medverkat vid bolagsbildningen i slutet av sommaren. Kanske tyckte han att projektet vilade på alltför lösan sand. Nu, när krisen nästan var ett faktum, meddelade han Lewi Pethrus att han har fått ett tilltal från Gud och erbjuder sig att ta hand om, som Pethrus uttrycker det i sina memoarer, ”den ekonomiska sidan av saken”.

Ingen tidning utan fabrikör Ottonssons hjälp

Utan Ottossons insatser hade Dagen knappast överlevt. Kanske hade den, som Carl-Erik Sahlberg skriver i sin bok till tidningens 40-årsjubileum, kommit in i Guinness rekordbok som dagstidningen med kortaste livstiden.

Dagen förvandlades i praktiken till en del av Ottossons företagsgrupp. Han var en man som inte skyggade för drastiska åtgärder. Redan i februari 1946 flyttades tryckningen av Dagen till Örebro och Florentinus Hällzons tryckeri Evangeliipress trots att man hade ett långsiktigt avtal med tryckeriet i Stockholm. Formatet krymptes under en period till tabloid och redaktionen klövs mellan Stockholm och Örebro, allt för att spara pengar.

Men lägre kostnader var inte tillräckligt för att säkra Dagens fortbestånd. Högre intäkter var ett måste och en naturlig tanke var att vidga läsekretsen så att andra än pingstvännerna skulle uppfatta Dagen som deras tidning. I det syftet genomdrev Ottosson ett chefredaktörsbyte vid årsskiftet 1946/47. Lewi Pethrus fick stiga åt sidan och i stället tog Jack Hårdstedt, som just återkommit från en tid som missionär i Egypten, över den redaktionella ledningen. Hårdstedt var svåger till Sven Lidman, som i samma veva lovade att börja medverka med artiklar i tidningen, också det något som skulle öka dragningskraften på läsarna.

Experimentet tog en ände med förskräckelse. Det ingen visste var att Hårdstedt, trots sin gedigna bakgrund i pingströrelsen, hade attraherats av swedenborgianismen. En artikel om att Emanuel Swedenborgs visionära uppenbarelser kunde jämföras med ett andedop väckte stor uppståndelse och upprördhet och redan 1 maj 1947 lämnade Hårdstedt chefredaktörsposten. Lewi Pethrus återtog den position han skulle komma att behålla fram till sin död 27 år senare. Och Dagen kom åter att tryckas i Stockholm under drygt 20 år.

Dramatiska första år för en ny tidning. Och fortsättningen blev inte mindre händelserik. Visionen om en dagstidning för väckelserörelsens folk med ambitionen att påverka samhällsutvecklingen har hållits levande under alla decennier. Dagens fortlevnad har bevisat att en idéburen tidning kan klara sig även i ett hårt medieklimat där branschkollega efter branschkollega tvingats ge upp. Av tolv stockholmstidningar 1945 återstår i dag förutom Dagen bara fyra. Svenska Morgonbladet gjorde tappra försök till förnyelse men tvingats till nedläggning hösten 1958, efter 68 års utgivning. Förhoppningen att den enes död skulle bli den andres död och Dagen tillföras tusentals nya prenumeranter kom på skam. Tvärtom minskade upplagan efter ett par år, kanske därför att de pingstvänner som upplevde Dagen som sin tidning blev besvikna på ännu ett försök till mer ekumenisk profil.

Ekonomisk kreativitet har varit nödvändig

Den idéburna tidningen Dagen har överlevt. Men någon vinstmaskin har tidningen aldrig varit. Det har krävts betydande mått av ekonomisk kreativitet för att klara en fortsatt utgivning. Och det har krävt sina offer. När tekokrisen slog till under 1950-talets sista år drabbades Dagens första räddare K G Ottosson hårt. Vinsterna från hans andra företag sinade och han kunde inte längre hålla Dagen under armarna. Det slutade så illa det kunde, med konkurs för textilfabrikören.

Räddare nummer två blev landets pingstförsamlingar som slöt upp bakom tidningen. Både församlingarna som sådana och enskilda pingstvänner tecknade lojalt aktier i tidningsföretaget. Till detta kom den gåvobrevsaktion som genomfördes under 1960-talet, från 1964 under ledning av Dagens nye vd Sverre Larsson med ett förflutet i den bohuslänska fiskeribranschen, en tuff och idérik företagsledare. I sina memoarer skriver han själv att gåvobrevsinsamlingen var avgörande för att Dagen skulle överleva och att den inte bara hade ekonomisk betydelse utan också svetsade samman dem som deltog till en stark gemenskap, som fick betydelse för framtiden.

Dagen blev en nischtidning

Att pengar flöt in från alla de tusentals människor som ville att Dagen skulle överleva innebar inte att besparingar blev onödiga. 1968 blev Dagen fyradagarstidning (lördagsnumret hade slopats redan 1965). Formatet ändrades till tabloid och tryckningen flyttades åter till Örebro. Det innebar inte bara en teknisk förändring utan också en redaktionell. Eftersom tidningen måste vara klar redan kl 16 på eftermiddagen fick ambitionen att vara en heltäckande morgontidning slopas. Dagen blev en nischtidning med ambitionen att lyfta fram frågor som andra medier sällan uppmärksammade och att behandla en del av de stora dagsnyheterna någon dag i efterhand men då med sin egen vinkel. Det skedde som ett nödtvång och kan man gissa antagligen inte utan frustration från redaktionens sida men har visat sig vara ett hållbart koncept även in på 2000-talet.

I början av 1970-talet inträdde ännu en räddare i nöden i Dagens historia, denna gång i form av den statliga presstödsnämnden. Presstödet kom till med den uttryckliga målsättningen att värna mångfalden i pressen genom att ge ekonomiskt stöd för att göra det möjligt för andra- och tredjetidningar på utgivningsorter att konkurrera med det ledande organet. Dess betydelse för Dagens fortlevnad de senaste 45 åren kan knappast överskattas. Och man kan, i tider som dessa när hela systemet ses över, med fog argumentera att en mer typisk andratidning på ort efter ort än Dagen är svår att tänka sig.

Förändringarnas tid var därmed långt ifrån över. 1974 avled Lewi Pethrus och efterträddes på chefredaktörsstolen av Olof Djurfeldt, som arbetat vid hans sida i drygt nio år. Ett par år senare flyttade Dagen från sina lokaler på Surbrunnsgatan till det nybyggda Dagenhuset på Stora Essingen, där också andra ekonomiska verksamheter i pingströrelsens regi samlades.

Stora redaktionella förändringar

1993 fick Dagen en moderniserad redaktionell och publicistisk kostym i en redesign av det slag som alla tidningar med självaktning genomför med ojämna mellanrum. Och fem år senare var det dags för en ännu mer genomgripande förändring, så stor att tidningen till och med under några år bytte namn till Nya Dagen. Den här gången lyckades den ekumeniska breddningen i motsats till försöken under tidigare decennier. Svenska alliansmissionen och Evangeliska frikyrkan (som då fortfarande hade kvar sitt arbetsnamn Nybygget) gick in som delägare vid sidan av norska Vårt Land och den svenska pingströrelsen, som krympte sitt innehav till 40 procent. Som ideologisk utgångspunkt enades ägarkretsen om att hålla sig till den evangelikala kristenhetens grunddokument, Lausannedeklrationen. Att nya vindar blåste markerades också av att den nye unge chefredaktören Daniel Grahn inte hade sin bakgrund i pingströrelsen utan i Alliansmissionen.

Dagen fick norska ägare

Under det nya årtusendets första decennium drog Dagen åter upp bopålarna och flyttade från Essingen till Telefonplan. Satsningen på att vara närvarande även på internet förstärktes även om de ekonomiska vinsterna på den verksamheten föreföll avlägsna. När Dagen och Libris sammanfördes i koncernen Swedmedia kom också Svenska baptistsamfundet in i tidningens ägarkrets.

Hösten 2010 blev Dagen norskägt genom att den koncern som vuxit upp kring Vårt Land, Mentor medier, övertog aktierna från de andra fyra delägarna, som dock har kvar sitt inflytande över tillsättning av ledande befattningshavare. En ny flytt placerade Dagen vid Kungsholmstorg i det gamla bryggeri som ståtar med namnet Pressens hus, en kvarleva från när TT och pressens organisationer huserade där.

Inte så illa för en tidning som mot alla odds och under den ekonomiska knapphetens kalla stjärna överlevt sina första 70 år och blickar framåt mot nästa mansålder. Begåvade publicister och djärva företagsledare har, tillsammans med svenska staten, säkrat Dagens existens. Men det allra viktigaste är ändå den tidlösa sanning som inspirerade Carl-Erik Sahlberg till titeln på hans bok om Dagens första 40 år: ”Om inte Herren bygger huset är byggarnas möda förgäves.” (Ps 127:1).

Dagen 70 år

Dagen firar sitt 70-årsjubileum hela hösten 2015.

Den riktiga födelsedagen infaller nu på söndag den 1 november.

Någon söndagstidning har Dagen aldrig utgett. Däremot utkom tidningen sex dagar i veckan de tjugo första åren.

Vinn Lewi Pethrus-EP från 1968

  • Lewi Pethrus är förgrundsgestalten i Dagens historia framför alla andra. Han var en man med många strängar på sin lyra och bland mycket annat författare till en rad sånger som älskas av generation efter generation.
  • Nu har du chansen att lyssna på Pingstväckelsens predikantkör när de under ledning av Karl-Erik Svedlund sjunger fyra av Lewi Pethrus sånger, däribland förstås "Löftena kunna ej svika." Inspelningen gjordes 1964 inför Pethrus 80-årsdag.
  • En generös Dagenvän har skänkt ett fräscht exemplar av EP-skivan. Högsta budet vinner. Pengarna går, i enlighet med givarens önskemål, till Världens barn.
  • Vad är du beredd att betala? Lämna ditt bud via e-post till info@dagen.se eller på ett vykort till Pethrus sånger, Dagen, 105 36 Stockholm så att vi har det senast måndagen den 16 november.
ANNONSE
ANNONSE