ANNONSE
ANNONSE
Cxense Display
ANNONSE
ANNONSE
Cxense Display
Sök
ANNONS
ANNONS
Cxense Display

Mitt bästa Dagen-minne

I dag jobbar cirka 40 personer på Dagen. Som mest har Dagen haft cirka 60 anställda – alla med olika minnen. Vi har bett några dela med sig av sina.

ANNONS
ANNONS
Cxense Display

Lars Adaktusson, Europaparlamentariker för KD.

– Efter en termin på Journalisthögskolan 1975 sökte jag jobb som reportervikarie på två redaktioner, Dagen och Expressen. Från Dagens redaktionschef Per Östlin kom ett snabbt och vänligt svar med beskedet att jag var välkommen att vikariera över sommaren.  

– Glädjen över att ha fått mitt första journalistjobb var stor. Inte blev den mindre när jag senare fick beskedet att Expressen tackade nej till mina tjänster. Brevet jag fick från deras redaktionschef Olle Petrini inleddes med orden: ”Tack för din – ofrankerade – ansökan om sommarjobb på Expressen.”

Ulrika Ramstrand, reporter och redaktör på Dagen olika perioder 1977-1999, i dag redaktör för Pingst.se.

– Först tänker jag på arbetsgemenskapen och all glädje och alla skratt den innehöll. Annars tänker jag på när jag i början av 1980-talet startade ungdomssidor. De handlade ofta om musik, och musikerna var inte sällan långhåriga. Vid ett tillfälle tvingades jag plocka bort en stor bild på Larry Norman från en sida som just skulle gå till tryck för att några pingstförsamlingar hört av sig och hotat med att deras medlemmar skulle sluta prenumerera på tidningen.

Ann-Charlotte Fritzon, 
redaktör 1992–2010.

– Mina bästa minnen från 18 år på Dagen är människor. Medarbetare som stöttat och utmanat. Läsare som tackat eller krävt att få in sin insändare oredigerad. Och spännande intervjupersoner i situationer nära till tårar, som första intervjun med Daniel och Paulina Brolin efter kidnappningen i Tjetjenien. Överraskningar som när jag utan förvarning måste intervjua skådespelaren Peter Stormare. Tack vare min okunnighet om hans filmer fick vi ett fantastiskt samtal om livsfrågor och Gudstro. Eller när förre utrikesministern Jan Eliasson och jag sjöng psalmen ”Vår Gud är oss en väldig borg” för full hals i bilen på väg till UD.

Miriam Arrebäck, redaktör 1998–2007. I dag pressekreterare 
i Strängnäs stift, Svenska kyrkan.

– Jag har haft flera olika roller på Dagen, främst som redaktör för bilagor och avdelningar i tidningen och det är svårt att komma på en enskild händelse. Åren på Dagen är så mycket människorna. Under en period hoppade jag ofta in som nyhetschef. Jag älskar känslan som uppstår på eftermiddagen när stressen peakar hos den reporter som skriver viktigaste artikeln, redigerarna fokuserar och klockan tickar obönhörligt. Alla hjälps åt för att bli klara i tid. Deadline-känslan. Lite nära döden varje kväll!

Sverre Larsson, vd för Dagen 1964–1995.

– Lewi Pethrus kontaktade mig, en fiskgrossist från Marstrand i den vevan som Dagen höll på att stupa, jag som då inte visste mer om tidningar än att man kunde slå in fisk i dem. Styrelsen ville lägga ner, men Pethrus gick inte med på det. Jag hade fått nöd för tidningen och börjat samla in pengar för att Dagen skulle överleva och det hade Pethrus hört. Jag bjöds då hem till ”hövdingen” själv som sa att det var jag som skulle rädda Dagen. ”Men jag kan inte skriva, jag kan inte ens engelska” sa jag. Då sa Pethrus på sitt typiska vis ”Om du ser ett fartyg som håller på att sjunka, och du ser någon som kan hjälpa till, då frågar du inte om han talar engelska”. Jag blev kvar i 31 år. Det var en speciell tid.

Michael Jonsson, redaktionschef 2000–2003. 
I dag Account Director på OTW.

– Från mina år på Dagen minns jag särskilt ett antal publiceringar där dåvarande integrationsminister Mona Sahlin jämförde kristna med nazister. Efter flera kritiska artiklar gick statsminister Göran Persson ut i Dagen och läxade upp sin minister, som därefter tvingades be landets kristna om ursäkt.

– Det jag minns som roligast var det svåra och ibland tuffa arbetet med att utveckla en engagerande tidning, samtidigt som marknadsavdelningen reste land och rike runt och jagade prenumeranter. 2003 fick vi ett kvitto på att vårt arbete var lyckat, när det visade sig att Dagen ökade mest i svensk dagspress, +8,5 procent, och gick med ett par miljoner i vinst. 

Åke Lindh, marknadschef 20002010. I dag vd för Excellent Progress som arbetar med ledarutveckling.

– Bästa minnet är när Dagen tillsammans med Frälsningsarmén blev årets varumärke i Almedalen 2008. Det var tredje året med satsningen ”(g) som i Gud” som blev en del i Dagens vision att genomsyra Sverige med kristna värderingar och vi märkte att vi hade bra genomslag på våra seminarier. Något som sedan bara ökat. Motiveringen när vi vann löd ”Genom folklig förankring och modet att sticka ut har varumärket stärkts. En 2 000-årig strategi har givit utdelning. Hav har delats, murar har blåsts ned ökenvandringen är över.”

Daniel Grahn, chefredaktör 1998–2006. Publisher 2010–2013. I dag generalsekreterare på Erikshjälpen.

– Av hundratals minnen är det 11 september 2001 som dyker upp först. I det kaos som uppstod var det enda vi kunde göra att formulera vår vånda i en bön, som uttryckte vrede och sorg, men också behov av barmhärtighet och hjälp. Det blev en stark förstasida, med de brinnande World trade center-tornen och bönen. När folk började ringa och tacka oss visade det sig att TV4:s morgonsoffa hade hållit upp Dagen i rutan med orden ”den tidning som uttrycker det vi alla känner”. Sedan lästes bönen upp i direktsändning. Till och med sekulariserade Sverige kunde i ett trängt läge ena sig kring en bön. Det var en märklig känsla med så mycket oro, och ändå en overklig stolthet för att Dagen fick vara med och ge ord åt våra känslor och vår litenhet.

Ylva Eggehorn, författare, anställd på Dageni början av 1970-talet.

– Under Dagens tid på Surbrunnsgatan bodde vänsterförfattaren Göran Palm på samma gata. Jag tyckte det vore intressant att intervjua honom, så jag gjorde det. Efteråt frågade jag om han inte ville följa med upp på redaktionen, och han hängde med upp lagom till kaffet där han och Djurfeldt invecklade sig i en lång diskussion. Göran var prästson och som socialist slängde han ur sig något om att Luther inte hade haft en så positiv bild av arbete, men då svarade Djurfeldt ”nä, men där har du fel” och så sprang han och hämtade en citatbok och citerade Luther som skulle ha sagt att ”Människan är skapad till att arbeta precis som fågeln”.

Hasse Boström, redaktionschef 1999–2000. I dag reporter.

– Fredag 8 maj 1998. Jag var religionsreporter på Svenska Dagbladet då en person ringde och tipsade om att Dagen, den tidning jag läst från femårsåldern och där min journalistbana börjat 1975, skulle få nya ägare. Jag kände i magen redan då att det skulle bli bra. Ett historiskt steg tyckte jag. Jag publicerade förstås och snuvade Dagen på sin egen nyhet. Men det fick jag snabbt Daniel Grahns förlåtelse för och från januari 1999 satt han och jag sedan i Sverre Larssons gamla direktionsvåning på Stora Essingen och planerade Nya Dagen. Men det är en helt annan historia.

Siewert Öholm, redaktör och projektledare för ArbetsDagen, 2003–2006.

– Mitt minne handlar om när vi startade de rosa sidorna, ArbetsDagen, med målet att skildra näringslivet och en etisk hållning i företagslivet. Det fungerade väldigt bra. Det var när köpcentrumen växte så det knakade runt om i landet och jag gjorde en artikelserie om söndagsstängt. Både GK i Ullared och Lidl hade fortfarande söndagsstängt då. Vi bildade även en opinionsgrupp som hette söndagsstängt.nu där vi debatterade frågan om det här var det samhälle vi ville bygga. Extra intressant just nu med tanke på de diskussioner som pågår i Norge.

PeO Larsson, vd på Dagen 2000 till 2007. I dag vd för Pingst förvaltning AB ochSamspar AB samt föreståndare för Pingst pensionskassa.

– Första ”Minns du sången” -konserten på Scandinavium. Jag fattar inte att vi vågade, med de stora kostnaderna och närmare 20 artister och en hel kör. Naturligtvis var vi nervösa innan. Skulle vi fylla arenan? Och sedan blev det smockfullt och vi fick in över 1 500 provprenumerationer den kvällen och succén var ett faktum.

Olof Djurfeldt, andreredaktör 1965–1974, sedan chefredaktör till 1996. I dag författare.

– Jag minns särskilt dagen då Lewi Pethrus delade ett stort bekymmer med mig gällande Dagen. Vi satt på hans balkong i Solna och hade samma syn på saken. Han tog med mig in i sitt arbetsrum och sa: ”Nu ska vi gå ut på Jesu ord: ’Vad två av er kommer överens att be om, det skall beskäras er av er Fader som bor i himmelen’. Vi böjer knä och ber för saken och litar på att Gud ska hjälpa.” Jag kommer ihåg känslan av högtidligt allvar. Han släppte in mig, den många år yngre medarbetaren, i sitt allra heligaste och gjorde mig till bönepartner. Och saken vi bad för löstes så som vi bett om.

Cina Gerdin, reporter på Dagen 1987–1998, i dag kommunikationschef på Botkyrkabyggen.

– Jag tänker med värme på min tid på Dagen. Jag har roliga minnen, som när vi på redaktionen gick luciatåg i dräkter av hophäftade Dagentidningar. Jobbiga minnen, som reportageresan för att skildra det fattiga USA med hemlöshet och hopplöshet, och besöket i Texasfängelset med kvinnliga livstidsfångar. Vi är många som börjat vår bana på Dagen. Många klev vidare, mycket tack vare tidningens generösa inställning till att ge möjlighet att testa att arbeta på andra tidningar. Jag gick till Aftonbladet där jag blev nyhetschef. En kärntrupp jobbar kvar på Dagen. Vi som jobbat där har ett väldigt speciellt band till varandra.

Martin Kits, biträdande nyhetschef 2004–2007. I dag konsult inom strategisk kommunikationsrådgivning,

– Det jag minns bäst från min tid på Dagen är den fina stämningen på redaktionen som nog återfinns på ganska få arbetsplatser tror jag. En tillåtande atmosfär där jag fick ett stort förtroende och en möjlighet att utvecklas mycket. Redan som ung praktikant blev jag inkastad i något av det mest komplicerade och svåra som Dagen haft att hantera, nämligen mordet i Knutby. Jag skickades iväg för att täcka det som man på vilken annan tidning som helst hade slagits för att få göra, men jag kände bara uppbackning och stöd.

Arne Wienerdal, reporter 1974–1982, chefredaktör/ansvarig utgivare 1985–1991. I dag chef för Scanmedia/IBRA i Mellanöstern/Nordafrika.

– Besöket i Manila, Filippinerna i juli 1989 slår allt under mina sex år som chefredaktör då Lausanne 2 med deltagare från hela världen inklusive ett 70-tal kristna ledare från Sverige. Det var en blandning av samhällsengagemang och andlig hängivenhet som jag alltid tidigare mött. Som när vi lyssnade på ett politiskt laddat bibelstudium mot apartheid och sedan sjöng lovsånger. Med min svenska erfarenhet var det antingen eller. Här var det allt på en gång. Ett par år senare blev Lausannedeklarationen grunden för Dagens publicistik efter beslut i Dagens styrelse våren 1991.

ANNONSE
ANNONSE

Lars Adaktusson, Europaparlamentariker för KD.

– Efter en termin på Journalisthögskolan 1975 sökte jag jobb som reportervikarie på två redaktioner, Dagen och Expressen. Från Dagens redaktionschef Per Östlin kom ett snabbt och vänligt svar med beskedet att jag var välkommen att vikariera över sommaren.  

– Glädjen över att ha fått mitt första journalistjobb var stor. Inte blev den mindre när jag senare fick beskedet att Expressen tackade nej till mina tjänster. Brevet jag fick från deras redaktionschef Olle Petrini inleddes med orden: ”Tack för din – ofrankerade – ansökan om sommarjobb på Expressen.”

Ulrika Ramstrand, reporter och redaktör på Dagen olika perioder 1977-1999, i dag redaktör för Pingst.se.

– Först tänker jag på arbetsgemenskapen och all glädje och alla skratt den innehöll. Annars tänker jag på när jag i början av 1980-talet startade ungdomssidor. De handlade ofta om musik, och musikerna var inte sällan långhåriga. Vid ett tillfälle tvingades jag plocka bort en stor bild på Larry Norman från en sida som just skulle gå till tryck för att några pingstförsamlingar hört av sig och hotat med att deras medlemmar skulle sluta prenumerera på tidningen.

Ann-Charlotte Fritzon, 
redaktör 1992–2010.

– Mina bästa minnen från 18 år på Dagen är människor. Medarbetare som stöttat och utmanat. Läsare som tackat eller krävt att få in sin insändare oredigerad. Och spännande intervjupersoner i situationer nära till tårar, som första intervjun med Daniel och Paulina Brolin efter kidnappningen i Tjetjenien. Överraskningar som när jag utan förvarning måste intervjua skådespelaren Peter Stormare. Tack vare min okunnighet om hans filmer fick vi ett fantastiskt samtal om livsfrågor och Gudstro. Eller när förre utrikesministern Jan Eliasson och jag sjöng psalmen ”Vår Gud är oss en väldig borg” för full hals i bilen på väg till UD.

Miriam Arrebäck, redaktör 1998–2007. I dag pressekreterare 
i Strängnäs stift, Svenska kyrkan.

– Jag har haft flera olika roller på Dagen, främst som redaktör för bilagor och avdelningar i tidningen och det är svårt att komma på en enskild händelse. Åren på Dagen är så mycket människorna. Under en period hoppade jag ofta in som nyhetschef. Jag älskar känslan som uppstår på eftermiddagen när stressen peakar hos den reporter som skriver viktigaste artikeln, redigerarna fokuserar och klockan tickar obönhörligt. Alla hjälps åt för att bli klara i tid. Deadline-känslan. Lite nära döden varje kväll!

Sverre Larsson, vd för Dagen 1964–1995.

– Lewi Pethrus kontaktade mig, en fiskgrossist från Marstrand i den vevan som Dagen höll på att stupa, jag som då inte visste mer om tidningar än att man kunde slå in fisk i dem. Styrelsen ville lägga ner, men Pethrus gick inte med på det. Jag hade fått nöd för tidningen och börjat samla in pengar för att Dagen skulle överleva och det hade Pethrus hört. Jag bjöds då hem till ”hövdingen” själv som sa att det var jag som skulle rädda Dagen. ”Men jag kan inte skriva, jag kan inte ens engelska” sa jag. Då sa Pethrus på sitt typiska vis ”Om du ser ett fartyg som håller på att sjunka, och du ser någon som kan hjälpa till, då frågar du inte om han talar engelska”. Jag blev kvar i 31 år. Det var en speciell tid.

Michael Jonsson, redaktionschef 2000–2003. 
I dag Account Director på OTW.

– Från mina år på Dagen minns jag särskilt ett antal publiceringar där dåvarande integrationsminister Mona Sahlin jämförde kristna med nazister. Efter flera kritiska artiklar gick statsminister Göran Persson ut i Dagen och läxade upp sin minister, som därefter tvingades be landets kristna om ursäkt.

– Det jag minns som roligast var det svåra och ibland tuffa arbetet med att utveckla en engagerande tidning, samtidigt som marknadsavdelningen reste land och rike runt och jagade prenumeranter. 2003 fick vi ett kvitto på att vårt arbete var lyckat, när det visade sig att Dagen ökade mest i svensk dagspress, +8,5 procent, och gick med ett par miljoner i vinst. 

Åke Lindh, marknadschef 20002010. I dag vd för Excellent Progress som arbetar med ledarutveckling.

– Bästa minnet är när Dagen tillsammans med Frälsningsarmén blev årets varumärke i Almedalen 2008. Det var tredje året med satsningen ”(g) som i Gud” som blev en del i Dagens vision att genomsyra Sverige med kristna värderingar och vi märkte att vi hade bra genomslag på våra seminarier. Något som sedan bara ökat. Motiveringen när vi vann löd ”Genom folklig förankring och modet att sticka ut har varumärket stärkts. En 2 000-årig strategi har givit utdelning. Hav har delats, murar har blåsts ned ökenvandringen är över.”

Daniel Grahn, chefredaktör 1998–2006. Publisher 2010–2013. I dag generalsekreterare på Erikshjälpen.

– Av hundratals minnen är det 11 september 2001 som dyker upp först. I det kaos som uppstod var det enda vi kunde göra att formulera vår vånda i en bön, som uttryckte vrede och sorg, men också behov av barmhärtighet och hjälp. Det blev en stark förstasida, med de brinnande World trade center-tornen och bönen. När folk började ringa och tacka oss visade det sig att TV4:s morgonsoffa hade hållit upp Dagen i rutan med orden ”den tidning som uttrycker det vi alla känner”. Sedan lästes bönen upp i direktsändning. Till och med sekulariserade Sverige kunde i ett trängt läge ena sig kring en bön. Det var en märklig känsla med så mycket oro, och ändå en overklig stolthet för att Dagen fick vara med och ge ord åt våra känslor och vår litenhet.

Ylva Eggehorn, författare, anställd på Dageni början av 1970-talet.

– Under Dagens tid på Surbrunnsgatan bodde vänsterförfattaren Göran Palm på samma gata. Jag tyckte det vore intressant att intervjua honom, så jag gjorde det. Efteråt frågade jag om han inte ville följa med upp på redaktionen, och han hängde med upp lagom till kaffet där han och Djurfeldt invecklade sig i en lång diskussion. Göran var prästson och som socialist slängde han ur sig något om att Luther inte hade haft en så positiv bild av arbete, men då svarade Djurfeldt ”nä, men där har du fel” och så sprang han och hämtade en citatbok och citerade Luther som skulle ha sagt att ”Människan är skapad till att arbeta precis som fågeln”.

Hasse Boström, redaktionschef 1999–2000. I dag reporter.

– Fredag 8 maj 1998. Jag var religionsreporter på Svenska Dagbladet då en person ringde och tipsade om att Dagen, den tidning jag läst från femårsåldern och där min journalistbana börjat 1975, skulle få nya ägare. Jag kände i magen redan då att det skulle bli bra. Ett historiskt steg tyckte jag. Jag publicerade förstås och snuvade Dagen på sin egen nyhet. Men det fick jag snabbt Daniel Grahns förlåtelse för och från januari 1999 satt han och jag sedan i Sverre Larssons gamla direktionsvåning på Stora Essingen och planerade Nya Dagen. Men det är en helt annan historia.

Siewert Öholm, redaktör och projektledare för ArbetsDagen, 2003–2006.

– Mitt minne handlar om när vi startade de rosa sidorna, ArbetsDagen, med målet att skildra näringslivet och en etisk hållning i företagslivet. Det fungerade väldigt bra. Det var när köpcentrumen växte så det knakade runt om i landet och jag gjorde en artikelserie om söndagsstängt. Både GK i Ullared och Lidl hade fortfarande söndagsstängt då. Vi bildade även en opinionsgrupp som hette söndagsstängt.nu där vi debatterade frågan om det här var det samhälle vi ville bygga. Extra intressant just nu med tanke på de diskussioner som pågår i Norge.

PeO Larsson, vd på Dagen 2000 till 2007. I dag vd för Pingst förvaltning AB ochSamspar AB samt föreståndare för Pingst pensionskassa.

– Första ”Minns du sången” -konserten på Scandinavium. Jag fattar inte att vi vågade, med de stora kostnaderna och närmare 20 artister och en hel kör. Naturligtvis var vi nervösa innan. Skulle vi fylla arenan? Och sedan blev det smockfullt och vi fick in över 1 500 provprenumerationer den kvällen och succén var ett faktum.

Olof Djurfeldt, andreredaktör 1965–1974, sedan chefredaktör till 1996. I dag författare.

– Jag minns särskilt dagen då Lewi Pethrus delade ett stort bekymmer med mig gällande Dagen. Vi satt på hans balkong i Solna och hade samma syn på saken. Han tog med mig in i sitt arbetsrum och sa: ”Nu ska vi gå ut på Jesu ord: ’Vad två av er kommer överens att be om, det skall beskäras er av er Fader som bor i himmelen’. Vi böjer knä och ber för saken och litar på att Gud ska hjälpa.” Jag kommer ihåg känslan av högtidligt allvar. Han släppte in mig, den många år yngre medarbetaren, i sitt allra heligaste och gjorde mig till bönepartner. Och saken vi bad för löstes så som vi bett om.

Cina Gerdin, reporter på Dagen 1987–1998, i dag kommunikationschef på Botkyrkabyggen.

– Jag tänker med värme på min tid på Dagen. Jag har roliga minnen, som när vi på redaktionen gick luciatåg i dräkter av hophäftade Dagentidningar. Jobbiga minnen, som reportageresan för att skildra det fattiga USA med hemlöshet och hopplöshet, och besöket i Texasfängelset med kvinnliga livstidsfångar. Vi är många som börjat vår bana på Dagen. Många klev vidare, mycket tack vare tidningens generösa inställning till att ge möjlighet att testa att arbeta på andra tidningar. Jag gick till Aftonbladet där jag blev nyhetschef. En kärntrupp jobbar kvar på Dagen. Vi som jobbat där har ett väldigt speciellt band till varandra.

Martin Kits, biträdande nyhetschef 2004–2007. I dag konsult inom strategisk kommunikationsrådgivning,

– Det jag minns bäst från min tid på Dagen är den fina stämningen på redaktionen som nog återfinns på ganska få arbetsplatser tror jag. En tillåtande atmosfär där jag fick ett stort förtroende och en möjlighet att utvecklas mycket. Redan som ung praktikant blev jag inkastad i något av det mest komplicerade och svåra som Dagen haft att hantera, nämligen mordet i Knutby. Jag skickades iväg för att täcka det som man på vilken annan tidning som helst hade slagits för att få göra, men jag kände bara uppbackning och stöd.

Arne Wienerdal, reporter 1974–1982, chefredaktör/ansvarig utgivare 1985–1991. I dag chef för Scanmedia/IBRA i Mellanöstern/Nordafrika.

– Besöket i Manila, Filippinerna i juli 1989 slår allt under mina sex år som chefredaktör då Lausanne 2 med deltagare från hela världen inklusive ett 70-tal kristna ledare från Sverige. Det var en blandning av samhällsengagemang och andlig hängivenhet som jag alltid tidigare mött. Som när vi lyssnade på ett politiskt laddat bibelstudium mot apartheid och sedan sjöng lovsånger. Med min svenska erfarenhet var det antingen eller. Här var det allt på en gång. Ett par år senare blev Lausannedeklarationen grunden för Dagens publicistik efter beslut i Dagens styrelse våren 1991.

ANNONSE
ANNONSE