1. Gårdagens avslutning var storslagen. När folk står och ber "Fader vår" på så många språk samtidigt går det rysningar längs huden på mig. Eller när vi delar nattvard... Jag är annars inte mycket för pampiga uttryck. Men det har funnits en hel del självkritik under veckan som på något sätt ställer det hela i ett annat ljus.

Ett par bilder från gårdagen. Först lovsången och kören, kören!

Sedan nattvarden x3:

2. Intressant var också att man använde en hel del liturgi och ikonografi. Vi var några som var lite överraskade av detta. Känns som ett erkännande av den breda kyrkliga tradtiion man står i. Detta ser jag också allt oftare i Sverige, men det var intressant att se samma tendens i det här sammanhanget.

3. Ödmjukheten har varit uppfriskande. I tisdagstidningen kan ni läsa en del om detta. Den har dels framförts från pulpeten, dels i korridorerna. Jag gick runt och frågade deltagare om vad de tyckte är den största utmaningen för kyrkan i det område de kommer från. Det är bara nio personer det rör sig om. Men de flesta vänder blicken mot sig själva, vad man som kyrka har missat eller inte lyckats med. Inga pekfingrar.

4. Pratat en del med en schweizisk kollega. Han har också gjort en enkät. Men vi snackar andra dimensioner. Hittills har han svar från folk i 140 länder. En av frågorna gäller hur de kom till tro. En man från Västafrika hade sett ett telefonnummer på en vägg. Han ringde. "Vi är några som träffas för bibelstudier. Vill du komma?" Han blev senare en troende. Och har alltså nu varit med på Lausannekonferensen som deltagare.

5. Lindsay Brown höll avslutningspredikan. Vid ett tillfälle citerade han Samuel Escobar, som vid ett tillfälle hade sagt:

- 1900-talet människa har egentligen bara upptäckt hastigheten. Vi vill ha - och vi vill ha det fort! Men Guds rike växer ofta långsamt. 

Och det gick kalla kårar längs ryggen när Brown fortsatte med ett konstaterande. Om vi möts igen i en sådan här konferens så kan det mycket väl hända att en del här har blivit martyrer. Detta är den verklighet som en avsevärd del av den globala kyrkan lever i.

Brown berättade om en somalier som hade varit med i Manila 1989. Han hade haft en FN-anställning och blivit erbjuden att arbeta någon annanstans. Tack, men nej tack.

- Där kan jag inte tjäna mitt folk.

Två år senare hade han mördats av extremister.

6. Så mina Mea culpa:

Såg att jag hade kallat Evangeliska världsalliansens Geoff Tuncliffe för George.

Dessutom visade sig de uppgifter jag skrev om inför Cape Town Commitment inte stämma. Det var betydligt längre, inte kortare. Jag undrar om det inte hade varit bättre ifall man hade följt mina uppgiftslämnares tanke - att bara göra en del tillägg till texterna från Lausanne och Manila. Tillägg och uppdateringar. Jag är rädd att betydelsen av det här kommer att avta i takt med att textlängden ökar. Kanske har jag fel.

En tredje punkt är väl mer tänkt som en förklaring kring hur vi har tänkt rent journalistiskt. Jag har skrivit rätt mycket, träffat spännande människor varje dag. Jobbat ungefär 14 timmar per dygn. Inte för att nån har bett mig, utan för att jag har tyckt att det här har gett så mycket. Och för att jag vet att en hel del av er Dagenläsare engagerar er i den globala kyrkan.  (Här är jag förstås fullt medveten om den evangelikala rörelsen inte är hela den globala kyrkan - och tro mig, det gör de också.) Samtidigt har jag missat så oerhört mycket. Bra seminarier, spännande människor jag inte har hunnit intervjua. Och jag har inte lagt krutet på våra svenska delegater. Hoppas att ni inte känner att det var en miss. Men jag tänker mig att vi följer upp med dem senare; jag tror att det är i det skedet som deras tankar blir som mest spännande för er läsare. Jag har heller inte återgett vad man säger på morgonsamlingarna. Jag tror att möten med människor är det som har högst läsvärde. Hoppas ni håller med.

Än en gång, tack till alla er som läst, kommenterat och mejlat.

Så hur avslutar man det här? En enkel bild:

Jag har just fått veta att de bommar igen presscentret och uppkopplingsmöjligheterna. Egentligen för trekvart sedan. Och konferensen pågår fortfarande. Så kan man också tänka, antar jag.

Jag kommer att sakna utsikten från mitt fönster varje morgon.

Jag kommer inte att sakna lunchlådorna. För mycket plast.

Stämningen har varit riktigt bra. Folk är öppna, lätt att snacka med nästan alla. På samlingarna har det ofta sett ut såhär. 

Jag tackar till er som har läst och kommenterat. Känns lite som ett avslut inifrån själva konferensen. Men jag hoppas återkomma med nån reflektion senare när jag sitter på mitt café, om deras uppkoppling funkar vill säga.

Och det kommer att bli mer läsning framöver. Som jag slrev tidigare blir det en hel del artiklar i veckan.

- Som ni förstår är det en logistisk mardröm att fira nattvard med 5 000 personer, sa den ansvarige, när jag för fem minuter sedan smög in för att höra hur det går för dem.

Såhär såg det ut.

Det är förresten teologen René Padilla ni ser bakhuvudet på. Såhär ser han ut framifrån:

Träffade de här kvinnorna. De kommer att dansa fram i gångarna för att lämna över vin och bröd. 

Berättade om detta med självkritiken, att jag planerar en artikel. Jag kan redan droppa en historia till som jag tänker skriva om. Rätt många sydafrikaner hade velat vara med här på konferensen, och de var duktigt besvikna när de fick höra att de "bara" hade tilldelats 100 platser. Så de har hållit en parallellkonferens under de här dagarna: Connected 2010.

Jag blir lite imponerad över krismedvetandet hos arrangörerna här inne på huvudkonferensen. Det här hade kunnat bli en besvikelse för många sydafrikaner i ledarpositioner som vill lyfta fram missionsbefallningen i sina församlingar. Men Lausanneledningen kopplade snabbt. Flera av huvudtalarna har åkt ut till Connected 2010. Så de har varit med ändå och verkar ha blivit inspirerade.

Tycker som sagt att det var snabbt uppfattat.

Under morgonen har Chris Wright talat. Det var ett städjobb, kan man säga. Eller en boxningsmatch där Wright avhöll sig från rallarsvingar, men med raka jabbar slog hål på en evangelikal självbild som inte alltid är hälsosam.

- Det största hindret för att nå ut med evangeliet är Guds eget folk, misslyckandet hos det folk som han redan har försonat. Vi klagar på hur världen ser ut i stället för att se till hur vi själva beter oss.

- Avgudadyrkan är det största hindret för det globala missionsarbetet.

Han jämförde sedan med hur det var under de gammaltestamentliga profeternas tid. De vände sig oftast till Guds eget folk. Och tre förföriska avgudar lockade då som nu: 1. Makt och stolthet. 2. Den egna populariteten. 3. Ekonomiskt välstånd och girighet.

- Att skicka hem falsk statistik för att få mer pengar till min verksamhet är ren avgudadyrkan.(Applåd!)

- Vi har självutnämnda ledare, inte ansvariga inför någon, som helt saknar likhet med den korsfäste Kristus, som saknar omsorg om de svagaste, sa Wright.

Han fortsatte med en rak höger mot framgångsteologins apostlar:

- Där finns ingen plats för att ta sitt kors och följa Honom. De förvränger bibelordet, om de alls läser den. Det enda de lyckas med är att berika sig själva.

Chris Wright sa sedan att vi skulle behöva en reformation till.

- Innan vi går ut i världen, behöver vi först gå till Gud.

Han avslutade med en uppmaning till ödmjukhet, integritet och enkelhet.

Chris Wright har lett arbetet med Cape Town Commitment. Första delen kommer att presenteras redan i dag. Den andra delen av det kommer i slutet av november. Detta var förresten nyheten.

Jag tänker ta upp mer av det självkritiska temat på konferensen i papperstidningen i veckan som kommer. Chris Wright är inte den enda som har ägnat sig åt det.

Det tar på krafterna. Det vet alla ni som varit på konferens. Det surrar omkring en hela tiden, och även om man sover djupt på nätterna så känner jag ibland att jag bara skulle vilja lägga mig ner en stund.

Som de här. Huvudlokalen är mellan sessionerna som en vadderad myshörna i jämförelse med larmet i korridorerna.

Min hjärna och mitt batteri är snart slut. Tar därför en paus och går in och väcker dem. Får se om det blir fler kommentarer i kväll eller om jag återkommer i morgon.

Ni kanske minns att det ska antas ett dokument från den här konferensen. En uppföljare till Lasuannedeklarationen och Manillamanifestet.

Mina källor säger att det knappast kommer att bli lika omfattande som sina föregångare. En person med insyn i processen säger att det återstår en del tragglande innan man är överens, men att i alla fall något kommer att presenteras här på söndag. Kanske inte helt överraskande.

Förresten: Här är en bild från min utflykt i går. Den fängelseport Nelson Mandela vandrade ut genom 1990. Fast utan den löjliga posen med knuten näve.

Gåshud.

När vi på Dagen, det vill säga nyhetscehferna och jag, diskuterade inför Lausannekonferensen, sa vi att det viktiga för våra läsare kommer att vara möten med människor. Självfallet utifrån relevanta teman. Däremot inte en detaljerad återgivning av vad som sägs inne i salen under seminarierna. För dig som vill få veta vad folk säger där, rekommenderar jag Dr. Krish Kandiahs blogg. Han är väldigt produktiv. Här kan du läsa mer om honom. 

Doug Koop skriver för Christian Week i Kanada. Han uppdaterar inte så ofta, men han tuggar väl innan han sväljer. Lärt känna honom rätt väl härnere. Störtskön människa.

Brukar bara ta en lunchlåda och sätta mig ned vid ett bord där jag inte känner någon. Det är lätt här. Både att hitta bord där man inte känner någon, och att göra nya kontakter. Jag lunchade med en spansk tv-pastor. Vi kom snabbt in på frågan om församling och integration. Jag hade föreställt mig att latinamerikaner som kommer till Spanien skulle ha förhållandevis lätt att hitta in i församlingar på grund av språket. Det stämmer bara delvis.

- Uppskattningsvis en fjärdedel av medlemmarna i spanska evangelikala församlingar är latinamerikaner. Så de som vill integreras kan nog göra det. Men ofta vill de inte, utan väljer hellre att starta egna, sa han.

Det stämmer väl att mönstret brukar vara så för alla första generationens invandrare. Det ser vi tydligt i Sverige också. Frågan är förstås hur öppna våra församlingar är för dem som verkligen vill komma med?

Jag har varit med under samtalssessioner där frågorna gällt etniska konflikter och försoning. Och vilken roll kyrkan kan och bör spela i detta. En samtalsgrupp som redovisade sina funderingar hade medlemmar från Nordirland, Burma och Sudan (tror jag det var). De sa såhär:

- Vi hoppas att kyrkan ska undvika etniska församlingar.

De såg en oerhörd fara i detta. Ska man då inte tillåta folk att samlas med vilka de vill? Jo, men frågan är om vi alla har tänkt igenom det här ordentligt?

Samtalde också med en anglikansk pastor från Rwanda en lång stund. Efteråt slogs jag återigen av hur viktig kyrkans integritet gentemot staten är; flera rwandiska kyrkoledare var allt för angelägna att behålla sina privilegier.

Jag tänker på Helen Fein, som har jämfört olika folkmord. Hon hävdar att i de länder där kyrkan protesterade mot att man förde bort judar, där lyckades nazismen betydligt sämre med Förintelsen.

Också en oerhörd utmaning. Att veta i vilka lägen min tystnad är en synd.

Jag vill börja med en bild. René Padilla och Samuel Escobar, två latiamerikanska tungviktare bland världens evangelikaler. Det var fest när de och den latinamerikanska delegationen äntrade scenen häromkvällen. Tyvärr gick nätet ner igen innan jag hann blogga. Men här är en skön bild.

Det för oss in på en annan diskussion. Hur USA-dominerad är Lausannekonferensen?

Samtidigt som jag skriver det här, står en kör på scenen och sjunger lovsång. De ser ut att vara från alla möjliga länder.

Och det låter precis som i vilken USA-evangelikal kyrka som helst. Eller som i Australien. För Hillsongstilen, lovsångens egen Stock-Aitken-Waterman, ska man väl också nämna.

Jag känner knappast att man kan anklaga USA:s kristna för att de är beredda att satsa sin tid och sina pengar på Lausannekonferensen. Däremot får jag ibland en känsla av en sorts estetisk naivitet eller trångsynthet, där jag undrar om man ens är intresserad av alla de kulturella uttryck kristendomen tar sig i olika delar av världen. Mer än som en sorts utsmyckning för att visa upp hur duktiga "vi" har varit med våra "ministries".

Ta Zimbabwegospeln. Hade väl varit kul att ha Mechanic Manyeruke and the Puritans här? Tyvärr låter det ofta lite för mycket Disney light goes to Africa här. Om nu Herren sjunger på engelska borde det väl duga åt oss; de övriga uttrycken får vara med en stund som kulturell gisslan; sen tillbaka till ordningen, den USA-dominerade. Eller hur tänker man?

Och samtidigt har jag hört frustrationen hos en del deltagare som tycker att några röster ute i korridorerna fokuserar på fel saker. "Här utmanas vi att följa Jesus, att uppfylla missionsbefallningen. Så vill folk diskutera USA-dominans och organisationsfrågor. Så otroligt futtigt!"

Kan förstå den reaktionen också. Samtidigt kan jag tycka att kulturfrågan har bäring på just frågor som rör missionsbefallningen. Att vara kulturrelevant är en nyckelfråga om manvill nå fler. Och de estetiska uttryck jag tar upp här är det inte, enligt min mening.

Att jag råkar tycka att den turboevangelikala estetiken är rätt osmaklig är förstås bara min åsikt.

I dag, torsdag, tar Lausannekonferensen paus. Det innebär också att jag tänker unna mig en ledig dag. Men i morgon är jag tillbaka på bloggen!

Ja, kanske har ni hunnit läsa om anledningen till att vi journalister härnere haft så svårt att skicka hem vårt material. Uppkopplingsproblemen är också anledningen till att jag inte har kunnat blogga mer frekvent. Tisdagstidningens reportage skickade jag i slutändan från ett café uppe på Long street. Det tog tid att få över bilderna.

Hoppas det ska bli bättre med bloggandet.

Sprang in i Janne Sironen från Finnish Lutheran Overseas Mission. Han är som så många andra härnere inne på hur viktig enheten är i det här sammanhanget. Men Kyrkornas världsråd då? Undrade jag. Stämmer det att Lausannerörelsen och KV närmar sig varandra?

KV:s nuvarande generalsekreterare Olav Fykse Tveit är den förste på sin position att tala på en Lausannekonferens. "Den här historiska inbjudan är ett tecken på att Gud har kallat oss alla till uppgiften att försona och evangelisera", sa Tveit.

Birger Nygaard från Danmark menar också att närmandet är tydligt. Att KV var ganska markant marxistiskt influerat under 1960- 0ch 70-talet, samtidigt som den evangelikala rörelsens sociala medvetande kanske var mindre utvecklat än vad det är i dag. Samtidigt är det fortfarande en hel del av representanterna som i korridorerna bara pratar om kyrkoplantering.

Janne Sironen säger att en av de viktigaste aspekterna av konferensen är nätverkandet. Lars Anderås på Pingst internationellt säger likadant. Lars och flera andra som jag har talat med låter lite besvikna över nivån på de olika seminarierna och samtalen. En person menade att man så snabbt landar i att Jesus är svaret. "Men det var väl själva utgångspunkten för oss när vi kom hit? Jag tycker att man borde gräva djupare när man talar om ämnen som exempelvis försoning", sa hon.

För övrigt utför Pew Forum for Religion in Public Life en enkätundersökning under konferensen. De har kopplat att 4 000 evangelikaler på samma plats är en bra chans att ta tempen på ledarskapet inom den fåran av kristenheten som växer snabbast på det globala planet just nu.

Lyssnade i dag på Ajith Fernando från Sri Lanka. Han och frun Nelun jobbar i huvudstaden Colombo med att hjälpa de fattiga. Han gjorde en spännande reflektion:

- De fattigas ilska har ofta kommit från evangeliet. Där har de fått klart för sig vidden av att vi alla är skapade jämlika.

Intressant nog är att även här i Sydafrika har man kunnat se detta. ANC, eller dess föregångare SANNC, var den första afrikanska politiska organisation som byggdes på nationell nivå. Deras ledare på nationell nivå var nästan uteslutande kristna konvertiter, eller kholwa på zulu.

Jag försöker inte skönmäla kristendomens historia. Ni minns säkert hur det fanns kyrkor som försvarade apartheid. Men att Bibeln även fungerat som en befrielseskrift ska man heller inte förneka.

Kanske har ni läst reportaget med den ivrige biskop Sinji? Jag tyckte att hans bok om svåra passager i Bibeln var betydligt mer innehållsrik än hans peptalk-predikan. Träffade honom för en kvart sen och frågade om det. Är det kulturellt betingat, att detta är vad församlingen förväntar sig? Och varför predikar du inte mer som i boken?

"Haha, jodå, det beror på sammanhanget", svarade han. "Det här var mitt första besök i den här församlingen, och jag ville uppmuntra dem. Men jag har predikat allt det där som står i min bok. Det är svåra Bibelpassager, men de får oss att växa som människor. Tack för frågan, förresten."

Och det var fantastiskt trevligt. Han gjorde en reflektion som jag hört flera andra göra, fast inte lika välformulerat. "Det viktiga här är att få träffa bröder och systrar från en massa olika sammanhang. Kyrkopolitiska frågor känns mindre viktiga just i det sammanhanget." Ungefär.

Dagens huvudämne har varit "sanning". Stort ämne - och svårt. Och jag missade det mesta av diskussionerna eftersom smalbandet här har legat nere en stor del av dagen. Det gjorde att jag fick stressa upp på Long street för att hitta ett internetcafé för att föra över bilder och text till morgondagens tidning. Det lyckades precis.

Har också bland annat träffat Lars Anderås från Pingst internationellt, Eva Christina Nilsson från Svenska missionsrådet och Stefan Gustavsson från Svenska evangeliska alliansen. Tyvärr missade jag det samtalsforum som bland annat Stefan hade under eftermiddagen. Det gällde hur man möter den sekulära utmaningen. En av hans synpunkter är att de kristna i syd måste vara medvetna om utmaningen från samhällsvetenskapliga institutioner vid universiteten; där är ofta en sekulär infallsvinkel dominerande, och det bör kyrkorna i syd vara medvetna om redan nu, menar Stefan Gustavsson.

På onsdag ska de representanter som är med från Sverige äta lunch tillsammans. Det ser jag fram emot. Jag planerar att vara med.

Under gudstjänsten i går sprang Ronaldinho, Didier Drogba och deras kompisar omkring och såg glada ut. Efteråt frågade de om inte jag kunde trycka ett foto av dem i tidningen? Nae, men jag kan blogga om er. Ja! Så här är de. Så sköna.

Ja, eller "celebration".

Doug Birdsall, Lausannerörelsens ordförande, konstaterade inledningsvis att mycket förändrats sedan 1974 och 1989. Men en sak har inte ändrats: Evangeliets budskap.

En hälsning från John Stott lästes upp, Stott ledde arbetet med båda dokumenten från de tidigare konferenserna.

Just nu talar Evangeliska Världsalliansens ledare Geoff Tuncliff om de enorma utmaningar världen och den evangelikala kristenheten står inför: Aids, fattigdom, korruption, konflikter och en rad andra världsproblem.

Vi är samlade i Kapstaden för att höra Guds röst och engagera oss i ett strategiskt tänkande, säger han.

Hakuna Mungu kama we we, sjunger en liten flicka med ansiktet målat i vita xhosamönster (tror jag det är). Strofen tror jag däremot är Swahili, rätta mig om jag har fel.

Kör sjunger och dansar på stora scenen. Vackra foton från hela kontinenten har visats i bakgrunden. Lite som en evangelikalernas OS-invigning.  Fast till skillnad mot invgningen i Beijing tror jag faktiskt att flickan sjöng själv.

Afrotrummor och blåsorkester. Kul kombination, låter bättre än vad man kan tro.

Ja, där kom en bild också, kan väl vara kul att (nästan) se hur det ser ut...

Michael Cassidy sgäer att evangeliets framgång har varit ojämnt världen över. Man visar filmer, bland annat från Kina. Känns rätt på något sätt, nu när deras representanter och observatörer inte fick åka ut ur landet. Har varit en snackis här.

Nu om kyrkan i Etiopien, och den i Indien som hävdar att deras ursprung är Tomas.

Well. Tänker inte dra hela kristendomens historia i bloggform. Kan berätta att det blev åka av under gudstjänsten jag gick på i dag. Med 95 procents säkerhet kan jag lova ett reportage i tisdagstidningen.

Nu är filmen inne på nestoriansk kristendom som kom till Kina redan 635. Det verkar fortfarande vara få som känner till den historien. För ett par år sedan intervjuade jag biskopen av Bagdad. Han var väldigt stolt över den historien.

Nu är man i filmen inne på att Europa stoppades från att bli muslimskt 732. Jag har hört historiker som menar att det var betydligt närmare att hända när ottomanerna belägrade Wien två gånger.  

Som ni märker skjuter jag från höften. Har inte bloggat live förut. Så jag testar mig fram.

En sak jag är nyfiken på, för övrigt. Arrangörerna har haft som ambition att minst 35 procent av deltagarna här ska vara kvinnor. Och sex av tio ska vara under 50 år. Hur kommer man att lyckas med det? Svårt att få någon överblick. Här finns faktiskt en kulturskillnad som kan vara svår att överbrygga. I många länder skulle det vara enskymf mot en kyrkoledare, som exempelvis är man och 65, att inte skicka honom. Som sagt, vi får se om jag kan få fram statistiken.

Nu är vi inne på det protestantiska missionsårhundradet. Medan de europeiska kyrkorna förlorade i medlemsantal, började kristendomens centrum åter flyttas söderut som ett resultat av detta missionsarbete. William Carey - Indien. Hudson Taylor - Kina. Bara för att nämna två kända namn. Eller EV Sjöblom, Svenska Missionsförbundets Kongomissionär som hjälpte till att avslöja belgiske kung Leopolds vidriga rovdrift på Kongos befolkning och naturresurser.

Tror att det var ärkebiskop Henry Orombi från Church of Uganda som just introducerade en dramatisering om olika missionärers öden. (Jag hoppar den.)

Fortsatta dramer. Nu om Afrika. Släpper den också.

Sång igen. Lovsång med afrikansk kör western style.

Doug Birdsall säger att cirka 100 000 kommer att följa konferensen via länk. 40 procent är mellan 20 och 40, 30 procent är kvinnor, säger han.

"Herren är också med våra brödrar och systrar i Kina som inte fick möjlighet att vara med oss." Avbryts för första gången av en applåd.

Grattar Sydafrika till att också ha arrangerat ett fantastiskt fotbolls-VM. Birdsall skämtar om att de gärna får bli exalterade, men använd inte era vuvuzelor!

Han pratar om "the Spirit of Lausanne". Jag hör "the Spirit of Lasagne". Inte ätit middag.

I dag möts vi för att brottas med de interna och externa problem som finns. Hela kyrkan ska ta hela evangeliet till hela världen. (fortfarande Birdsall)

Två primära frågor de närmaste dagarna: Hur delar vi vår tro med dem från andra religioner? Hur lever vi i trohet mot missionsuppdraget?

Ralph Winter pratade redan 1974 om "onådda folk", alltså folkgrupper som inte hört om kristendomen. Antalet onådda folk har sjunkit sedan dess. Men hur kan det komma sig att det fortfarande finns sådana som inte hört evangelium?

Medan min dator hakade sig har det sagts en del. Biskop Orombi bad för kongressen, för uppföljnngsarbetet. Sedan bad vi Vår Fader.

Doug Birdsall förklarar kongressen officiellt för öppnad.

Därmed säger jag tack och godkväll.

Hade bestämt mig för att besöka den kyrka som ligger närmast mitt guesthouse. Fast den första jag hittade bara gjorde mig... tja... inte ointresserad - men något trött:

I stället gick jag mot Waterfront (överskattat tycker jag; Drottninggatan i en hamn). Men där träffade jag Nomfundo Dube, som serverade min espresso. Hon ska ta med mig till sin kyrka. De är ett gäng zimbabwier som startade en församling för några år sedan, mer än så vet jag inte. Kan bli spännande.

Senare åkte jag vidare och hann precis upp på Table Mountain innan solen gick ner.

 P.S. Nån frågade om VM fortfarande märks av. Ja. En del kommer inte att få en chans att glömma det. Som Red-Card Mbatha, Offside Mchunu eller Park-n-Ride Khumalo. Namn på barn som föddes under de där fantastiska dagarna. D.S

Jag är på plats för att rapportera från Lausannekonferensen i Kapstaden, Sydafrika.

I går vår, i dag sommar. 25 grader och en sval havsbris. Redan på flyget mellan Johannesburg och Kapstaden hörde jag kinesiska, japanska och sydkoreanska. På Long street mötte jag tre från Kanada, varav en med den där exotiska Quebecbrytningen. De frågade efter den enda gata jag kände till, förutom just Long street. Jag kände mig världsvan och låtsades som ingenting.

Just nu ser man hundratals besökare bärandes axelremsväskor med Lausanne 2010-loggan på. Runt 4 000 delegater samlas i Kapstaden under nio dagar. Uppdrag: Mission. Lausannerörelsen kanske inte är helt bekant för alla. Jag börjar därför med en bakgrund, med sammanhanget.

Det här är den tredje världskonferensen arrangerad av Lausannerörelsen. De två första hölls 1974 och 1989 i Lausanne respektive Manilla. Båda dessa orter fick också dokument uppkallade efter sig. Men världen ser i dag väldigt annorlunda ut. Kommunismens fall, nyandlighetens genomslag, revolutionen inom kommunikation (som internet), HIV/Aidsproblematiken, andra religioners utmaning, terrorismen - mycket har förändrats. Inte minst erkänner man allt mer att kristenhetens centrum har flyttats söderut. Jag har för mig att någon tog fram en profil över vem Den Genomsnittliga Kristna är, och att resultatet blev en 44-årig nigeriansk kvinna. Ni förstår.

Lausannerörelsen är ett evangelikalt nätverk med fokus på att Guds ord ska spridas över hela jorden. Men vi behöver också känna till den ekumeniska rörelsens historia, symboliserad av Kyrkornas världsråd, KV. Lausannerörelsen föddes delvis som en reaktion mot denna. Mot vad de evangelikala/pentekostala/karismatiska uppfattade som det en teolog kallade KV:s "evangelisatoriska sterilitet" - att KV lade för lite fokus på att vinna nya efterföljare till Kristus och för mycket tid på religionsdialog och rättvisefrågor.

Så jag börjar med den ekumeniska rörelsen, för också denna är i allra högsta grad en del av missionshistorien. Den ekumeniska rörelsen föddes nämligen som ett svar på behov som uppstod på 1800-talets missionsfält. 1800-talet såg en protestantisk missionsiver växa fram. De missionärer från olika kyrkor, samfund och missionssällskap som ofta av praktiska skäl samarbetade ute "i fält", frågade sig varför man inte också samarbetade över samfundsgränser på hemmaplan. Detta blev starten för den ekumeniska rörelsen. 1910 hölls en stor missionskonferens i Edinburgh, som blev embryot till KV. Fokus låg på samarbete inom missionen, och i kölvattnet av Edinburgh bildades 1921 Internationella missionsrådet.

Den ekumeniska rörelsens två konferenser Life and Work och Faith and Order jobbade med praktisk ekumenik och teologi. Dessa slogs 1948 samman och bildade Kyrkornas världsråd.

1966 tog världsevangelisten Billy Graham initiativ till en stor missionskonferens i Berlin. Delis som en respons på Kyrkornas världsråd. Lausannedeklarationen arbetades fram och antogs 1974. I Manilla 1989 befästes den, men man la ytterligare vikt vid det sociala perspektivet. Alla blev mer och mer övertygade om att missionen måste stå på två ben: evangelisation och socialt arbete. Däremot fortsatte debatten om var tyngdpunkten ska ligga. Det sociala medvetandet betonades inte minst av de kristna i tredje världen.

Man kan nog utan överdrift säga att den ekumeniska och den evangelikala rörelsen har närmat sig varandra. Det går exempelvis att vara medlem i båda. En bok beskriver dem som två cirklar som delvis överlappar varandra. Gerald H Anderson skrev i mitten av 1990-talet att "det delade vittnesbördet" fortsätter att plåga missionen. Då hade han i åtanke att Kyrkornas världsråd och Lausannerörelsen 1980 höll två stora konferenser med 30 dagars mellanrum. Man kan förstås fundera över om inte det faktum att två så stora missionskonferenser som den här och Edinburghs 100-årsjubileum tidigare i år är ett tecken på att splittringen består?

Vad jag förstår blir ändå den här konferensen i Sydafrika ett sätt att åter poängtera det globala syds roll i missionsarbetet. Minns ni AD 2000? Den rörelse som skulle sprida evangeliet till alla folkgrupper till millennieskiftet? Det har funnits en del intern kritik inom Lausanne-nätverket om att den blev för västdriven, för teknisk, för formaliserad. Genom att placera den nuvarande konferensen i Sydafrika bekräftar man den nyckelroll som kyrkorna i syd har.

Har Lausannerörelsen över huvud taget betytt något? Jämför man med KV, så har den vinnlagt sig om att verkligen vara ett nätverk, en rörelse. Inga stora institutioner, däremot decentralisering och lokala initiativ. I och med globaliseringen av missionsarbetet så har den haft en viktig men kanske förbisedd funktion: Under en lång period har man märkt att kyrkor och missionsrörelser dubbelarbetar i olika länder, mer eller mindre ovetandes om varandra. När man då försöker samordna arbetet, uppstår förstås frågan om vad den där organisationen som man eventuellt ska samarbeta med egentligen står för? "Vi skriver under på Lausannedeklarationen" har blivit ett sätt att varudeklarera sig. Med tanke på att mission idag bedrivs från alla kontinenter till alla kontinenter är detta inte oviktigt.

Då kan den här sortens konferenser betyda mer än vad man kanske först tror.

Det här var en lååång bloggpost, men jag tror att den behövs. Vill varna för att jag kan vara långsam med att se era kommentarer. Uppkopplingen är lite sådär.