Jan Björklund har precis avslutat sitt tal. Ett ganska bra sådant måste jag säga.
Trots att inledningen var bättre än resten.
Med avstamp i händelserna i Iran sa han:
- Det är dags för tyrannerna, utklädda till präster, att lämna ifrån sig makten till demokratiska krafter som respekterar människor.
Rakt på sak och med känsla.
Men tyvärr var det inte någon innehållsförteckning på talet. Det hade varit både oväntat och spännande.
Nu blev resten av talet betydligt mer väntat. Företagande och ideliga attacker på den rödröda röran. För, som Björklund hävdade, det Miljöpartiet som tidigare varit en vattenmelon - grön på utsidan, men röd inuti - har nu blivit en tomat: röd helt igenom.
Han tog exempel på skattefrågor och menade att det var sossarna som dikterade villkoren.
Ungefär som Moderaterna i alliansen då, tänkte jag men sa det inte högt. Cecilia Malmström satt så nära, snyggt klädd i dress och allt. Själv hade jag T-shirt.
Tänkte också, tyst, att det var likadant i företagandet. Den som äger mest, bestämmer mest, och det verkar han ju gilla.
Förutom avsky mot Socialdemokraterna och kärlek till företagande hann utbildningsministern även prata ganska mycket skola också. Och eftersom repetition är kunskapens moder berättade han återigen att det var han som infört specialklasser för mattegenier.
Där hade jag också tänkt landa den här bloggposten med att summera med bästa onlinen: "Klassresan börjar i klassrummen".
Men jag kan inte bestämma mig för om den är bättre än: "Socialdemokraterna motarbetar rikedom, liberaler motarbetar fattigdom".
Båda fick i alla fall en varsin av de sällsynta applåderna.
Det hade blivit fler om Björklund, som för övrigt såg både snygg och fräsch ut i sin rosa skjorta, bara hade haft självförtroende att ge dem en paus att tränga sig fram på.
