Tomas Andersson Wij höll igårkväll konsert i Visby. Det börjar blir tradition. Tredje året, och jag har varit där varje år. Njutit av kontrasten mot pr-byråers ängsliga trädgårdsmingel, politikernas pråliga argumenterande och journalisternas hetsiga nyhetsjakt.
Och det var lika vackert i år. Lika smart, samma torra och fantastiska mellansnack, samma skärpa i varje textrad.
Stämningsfullt. I alla fall tills det skrider fram en man i mittgången. Mitt under en låt, mitt i kyrkan, steg för steg närmar han sig Tomas Andersson Wij. Det är Andreas. Med en kamera i handen.
Jag tar mig för pannan. Försöker väsa "ANDREAS!!". Men han fortsätter. Han har fångats av stämningen i konserten och är fast besluten att göra ett fantastiskt youtubeklipp. Förmedla känslan, mellansnacket och miljön. Så där går skrider han fram, som ett ensamt luciatåg, med ljuset utbytt mot kamera och kommer långsamt allt närmare Tomas.
Och jag kryper ihop. Gör mig osynlig där i bänkraden och kastar av mig presskortet så ingen ska förstå att vi hör ihop.
Jag är hemskt ledsen Tomas. Andreas var i tjänst. Han har inga skrupler. Han gör allt för våra läsare. Han är sån. Kanske kan du ändå uppskatta det i efterhand? Vara tacksam över youtubeklippen nedan? De blev ju rätt bra. Fångade faktiskt mycket av känslan, med sin manuella, gående, zoom. Fick med mycket av ditt roligaste mellansnack. Det om Piratpartiet, den där roliga politikerdissen med Marit Bergman. Kanske kan du förlåta oss? Och komma tillbaka nästa år igen?
