Miljöpartiets dag i Almedalen, och språkröret Peter Eriksson är i talarstolen. Det är ungefär lika mycket folk som under KD.
Jag ska inte försöka mig på en Andreas Nilsson-analys av talet. Men hjälp vilken skillnad det är i hans retorik. Medan Mona har tjuvnypt, Hägglund skojat, Maud stojat så verkar det som att Peter Eriksson ställer sig på Almedalens scen tyngd av en djup kris. Bekymrad i rösten, oroad och ytterst seriös.
Alla former av lättsamhet är borta. inga kvickheter, inte ens klassisk retorik med applådpauser. Eller jo, när han suckar. Då finns det chans för publiken att applådera. Och då blir det uppblandat av skratt över den så uppenbart plågade partiledaren att hans suck överröstar applåderna.
Men det är matnyttigt. Det känns äkta. Han bjuder på lite passion, den där Peter Eriksson.
Och sånt är ju kul.
