Mona
Sahlin gjorde det bra. Riktigt bra. Storpubliken delade ut applåder i parti och minut.
Låt vara att delar var spel med kort under borden. Lösryckta citat från borgerliga som ingen kan kontrollera eller sätta i sitt sammanhang.
Mest drabbad av det var Göran Hägglund. Men det återkommer jag till.
Mona fortsatte trenden att börja i mänskliga rättigheter med Iran som självklar gemensam nämnare.
Attackerna på regeringen fokuserades på att höja ribban för Reinfeldt. Stå upp för löften om fler jobb som avgörande för valresultatet 2010. Sluta skylla på finansläget. Gör något!
Och så klimatet. Mona vet att där har Fredrik Reinfeldt profilerat sig. Men hon vet också att risken för en utebliven överenskommelse i Köpenhamn är överhängande. Det är därför hon säger:
- Fredrik Reinfeldt: prata inte ner förväntningarna.
Mona gav företagare sin del av godispåsen. Men klyschor som att "satsa på företagare" och "företagare måste satsa på sin personal" kändes tomma.
Mer effekt då i kampen för A-kassa. För alla ofrivilligt arbetslösa.
- Regeringen måste tro att rädsla skapar jobb. Men rädsla hämmar utvecklingen både hos företag och egna.
Mona citerar att Reinfeldt sagt sig längta efter Göran Persson. Inget om sammanhanget. I stället skapar hon sitt eget som gick ut på "klart han gör, då ledde ju vi landet och finanserna var goda."
Men fortsättningen ger för henne önskat resultat:
"Jag kommer inte längta efter Fredrik Reinfeldt" kom som ett mejl i boxen.
Striden om kvinnomaktsrösterna tänker hon också ta.
"Jag kommer inte längta efter Maud heller."
Nej, rätt till heltid, lika lön, fler jobb i kommuner och landsting, det var några av godisbitarna som låg i kvinnornas påse.
En liten attack, och kandidat till oneline-utmärkelsen, kom genom att citera en fabriksarbetare i Trollhättan.
"Bättre en Saab på parkeringen, än en Maud i regeringen".
(Stora applåder)
Samarbetet med Ohly och Eriksson betonades noga och regisserat. Det bloggade jag om tidigare.
"Det har varit tufft, men jag är glad att ingen ryggade och att vi tog oss igenom det."
Hon relaterar till farfar Tage Erlander och pratar vård. Och det är nu som Göran Hägglund blir slasktratt.
Hon säger att hon frågat honom om de inte skapar en vård där fabriksarbetaren och direktörens dotter sitter i olika väntrum.
"Må så ske", ska Hägglund ha svarat.
Inget sammanhang. Men däremot en billig poäng.
"Må aldrig så ske", säger jag.
Mona lovade också att en rödgrön regering river upp FRA-lagen.
- Integriteten är så viktig. Riv upp och gör rätt. Det kommer en rödgrön regering stå för.
Mot det löftet står sig Mauds lila dress slätt.
Unga fick ett par smågodisar. Men inte lika mycket som pensionärerna.
- Det är skymf att premiera andras jobb, det är uppskjuten lön. Rätt ska vara rätt, också för äldre.
Och så lovar hon att avskaffa pensionärsskatten innan det är dags att verkligen betona sitt avsky mot Hägglund.
I den frågan är inte bara han fel. Där är hela Kristdemokraterna fel. Ja det är faktiskt så att "problemet är Kristdemokraterna". Analys krävs, men så är det.
Hävdar Mona.
Personangreppen kunde hon skippa hör jag folk säga omkring mig. Men avslutningen var stark och där måste jag nog också utse hennes bästa oneline även om den börjar med ett upprepat "aldrig".
- Fortfarande vet vi inte om de är beredda att regera ihop med främlingsfientliga Sverigedemokraterna. Jag har gett mitt besked. Det borde Reinfeldt göra här på lördag.
- Aldrig, aldrig, någonsin att kommer jag göra oss beroende av Sverigedemokraterna.
För det fick hon störst applåder hittills på Almedalen, och tackade med att säga:
- Det är ruter i er och det borde det vara i alla politiker.
Och så var det där med Marit. Är det möjligtvis något med namnet som lovar valsuccé? Säkert är att hon var uppskattad i alla fall.
