Ibland säger man att den kristna gemenskapen ska vara ett tecken på "det eskatologiska hoppet"; på att något helt annat och bättre ska komma. Min vän Hasse Leander, präst och doktorand, har hävdat att kyrkan bäst blir ett sådant tecken genom sitt speciella förhållningssätt till våld. I en uppsats skriver han att församlingen ska "efterlikna den korsfäste och försöka vara en gemenskap grundad i ickevåld. Även om kyrkan inte kan lyckas vara en gemenskap helt fri från våld, är det dess uppgift att kämpa mot våldet. Centralt i kyrkan ska då vara kampen för en kultur som bekämpar våld utan att samtidigt rättfärdiga våld. Oavsett hur framgångsrik denna kamp förväntas vara ska den bedrivas som ett vittnesbörd om att en annan ordning än våldets är möjlig."

Ja, vad skulle inte kunna hända om världens kyrkor tog ickevåldsbudskapet på allvar? Om församlingarna satsade på att leva denna kallelse? Vi som är döpta in i Kristus har iklätt oss Kristus, skriver Paulus i Galaterbrevet 3:27. Etniska grupperingar och sociala klasser förlorar då sin betydelse. I dagens värld finns det andra skiljelinjer än den mellan judar och greker, som var så framträdande på Paulus tid; det är andra murar som behöver rivas. Men gränsöverskridande kärlek ska i alla tider karaktärisera den kristna gemenskapen.

Nu är det söndag kväll och min bloggvecka är slut. Det har varit roligt att dela tankar och lite av min vardag med er. Den kommande veckan blir spännande för mig: på onsdag släpps min och Pelles bok Leva etiskt. Och på måndag kl 11:03 sänds en intervju med mig i P1, som gjordes i juni då jag avtjänade fängelsestraffet.

Jag säger hejdå med en bild av mig och Pelle från i mars (hittar inte sladden till kameran, därför har det inte blivit några foton från den här veckan). 

Idag regnar det. Dagens Nyheter skriver att regeringen vill göra djurskyddslagen mer "flexibel". Portalparagrafen, där det bland annat står att djur ska ha möjlighet att bete sig naturligt, ska ses över. Inte för att den så ofta har efterlevts - det är ju över huvud taget inte naturligt för grisar att leva på betonggolv och aldrig få komma ut - men det har ändå varit bra att kunna hänvisa till denna formulering.

En kommentar häromdagen fick mig att vilja skriva något kort om kopplingen mellan köttproduktion och hungern i världen. Emma skrev att om svenskar slutade med kött skulle vi istället konkurrera med fattiga människor om riset på världsmarknaden, och detta skulle drabba de fattiga. Tvärtom är det så att just odling för köttproduktion, det vill säga för allt det sojamjöl som vi matar våra kor och grisar med, konkurrerar med odling av mat för människor i Syd. Jättelika landområden i Brasilien används för sojaodling för Europas djurfabriker. Samtidigt saknar hundratusentals bönder i landet mark och kan inte försörja sina barn.

Dessutom förstör boskapsindustrin världens mark- och vattentillgångar. Henning Steinfeld från FN's livsmedels- och jordbruksorganisation påpekar att "boskapssektorn är en av de främsta huvudorsakerna till dagens allvarligaste miljöproblem. Omedelbara åtgärder krävs för att finna lösningar på problemet". En viktig orsak till skogsskövlingen i världen, som bidrar till den globala uppvärmningen, är boskapsindustrins behov av betesmark. Jag hade förresten fel i mitt tidigare inlägg om köttets klimatpåverkan. Nötkött genererar hundra gånger så mycket växthusgaser som motsvarande mängd bönor enligt Livsmedelsverket. (Mer information om dessa frågor finns på sidan rättvismat.nu.)

Ja, det blev mycket om detta ämne, men det är något som engagerar mig starkt. När man har insett hur mycket elände som köttkonsumtion orsakar så är det svårt att låta bli att missionera för vegetarianism. Maja tyckte att jag skulle ge konkreta tips, som recept, och det var ju en bra idé, men eftersom det finns så mycket att hämta på nätet så uppmanar jag istället folk att surfa lite (börja till exempel här). 

Ikväll är det dags för mitt sista inlägg, vi hörs då!

Lördag kväll. Har varit med svärföräldrarna på radhusområdets årliga picknick-fest. De är så fina, och jag tycker om att umgås med dem, men nu längtar jag ändå efter att få flytta med Pelle till en egen bostad. Jag tänker mycket på både Malmö och Östergötland (där jag sökt jobb). Kollar efter lägenheter på blocket.

Jag blir lite nedslagen av att läsa kommentarerna till mitt förra inlägg. Den mänskliga civilisationen är i fara på grund av klimatförändringarna (läs Mark Lynas bok Sex grader), runt 27 000 barn dör av fattigdom varje dag, i Irak dödas människor av - bland annat - svenska vapen, i Sydafrika dör tusen personer om dagen i aids. Miljoner djur plågas i djurfabriker, och en femtedel av alla arter riskerar att vara utdöda inom trettio år. Varför kan vi inte ägna huvuddelen av vår energi åt att motverka dessa fruktansvärda förhållanden? (Samtidigt: reflektioner över teologi och bibeltolkning är också viktiga. Jag menar inte att vi ska sluta diskutera.)

Barmhärtighet. Barmhärtighet och medkänsla. Kan inte det få vara ledstjärnor för våra liv här i världen? Varför stänga in grisar i betongboxar och kastrera dem utan bedövning, när vi nu inte behöver äta griskött? Varför uppmuntra Sydafrika att köpa Jasplan när vi vet att sydafrikaner dör varje dag på grund av bristande resurser inom sjukvården? Varför fortsätta köpa nötkött när det ger fjorton gånger mer växthusgaser än vegetariskt protein?

Låt oss reflektera över dessa val, över vardagliga beslut och över vilken samhällsutveckling vi vill stödja. Hur kan vi omsätta kärlek till Guds varelser och Guds jord i handling? Hur kan vi se livet ur de svagas/de fattigas perspektiv, så som Gud enligt Bibelns profeter ser det? Låt oss hjälpas åt att leva ut kärlek och rättvisa.   

Roligt att ämnet engagerar. Det finns mycket jag skulle vilja skriva om, men tiden räcker inte riktigt till idag (återkommer ikväll). Så länge, här är en text från Pelles och min bok Varje varelse ett Guds ord, angående bruket att hänvisa till Bibeln för att försvara köttätande. 

I Johannesevangeliet talas ofta föraktfullt om "judarna" - trots att Jesus själv var jude! Vid ett tillfälle säger Jesus fränt till "judarna": "Ni har djävulen till fader". Sådana bibelcitat använde kristna nazister för att understödja anti-semitiskt hat. "Ingen kände igen judendomens natur tydligare eller bekämpade den mer målmedvetet än just Jesus Frälsaren." Den anti-judiska teologin om Jesus står som en fruktansvärd påminnelse om att också evangeliernas huvudperson kan användas för dåliga ändamål. Det går inte att lättvindigt hänvisa till honom och tro att en teologisk fråga är avgjord.

Bibeln kan anföras för en rad olika, sinsemellan motstridiga, åsikter. Det gör det viktigt att formulera riktlinjer för vad som är en godtagbar tolkning av bibeltexter. Vilka tolkningar är acceptabla, vilka bör avvisas? Jesper Svartvik, bibelforskare och ledamot av Svenska kyrkans läronämnd, har gett ett sådant kriterium. "En vägledande princip bör rimligtvis vara att texttolkningen skall uppmuntra ett tänkesätt och ett handlande som återspeglar den gudomliga kärleken. Det bör understrykas att det inte är fråga om att människor i egen kraft skulle kunna frammana denna - det handlar snarare om att återspegla något förekommande." Att ställa kärleken i centrum är en central kristen tolkningsprincip. Jesus gav uttryck för den. Det viktigaste budet i Bibeln var att älska Gud och sin nästa, hävdade han. Vid ett annat tillfälle sa han att det viktigaste i lagen var "rättvisa, barmhärtighet, trohet." Rättvisa och barmhärtighet, det är angelägna uttryck för kärlek.

Kärlek innebär att se till andras behov. Det gjorde den barmhärtige samariern när han tog sig an den misshandlade som låg vid sidan om vägen. Därför lyfte Jesus fram honom som någon som "älskade sin nästa". Att utöva våld mot någon är inte förenligt med att återspegla den gudomliga kärleken. Det finns otaliga bibeltexter som ger stöd åt våldsanvändning: folkmord, koloniala krig, dödsstraff, våld mot homosexuella, barnmisshandel, kvinnoförtryck - och våld mot djur. Enligt kärlekskriteriet bör sådana texter inte vara ledstjärnor för oss. Varje bibelanvändning som uppmuntrar till våld mot människa eller djur är förkastlig anser vi.

Det mörknar ute. Vi kom just tillbaka efter en sväng till Selånger marknad, en av de större i Norrland. Allt mellan himmel och jord såldes i stånden där, men det var mycket svarta tröjor med tryck, vargar och indianflickor...

Apropå klimatet och maten så lanserade Grön Ungdom en kampanj i vintras som hette "Byt mat, inte klimat", med syfte att minska svenskarnas köttkonsumtion. Hoppas att de driver den fortfarande. Jag kan bli så frustrerad när jag tänker på det: det finns så många goda skäl att undvika kött - miljö, klimat, hälsa och omsorg om djuren - och de blir starkare för var dag som går. Det finns faktiskt inga skäl för att äta kött, förutom möjligen argumentet om öppna landskap men det skulle ju gå att låta djur beta på vissa ställen utan att man behöver äta upp dem för det. Men ändå minskar inte köttkonsumtionen, tvärtom. Matvanor är djupt rotade hos människor. Jag tror att ett stort problem är föreställningar om att vegetarisk kost skulle vara trist och ensidig. Man skulle behöva sprida mycket information om hur otroligt mycket gott man kan göra med vegetabiliska råvaror, och bjuda folk på smakprover.   

Förra året kom en liten bok som heter Alla varelser ropar till Dig: en djurvänlig bönbok (kan beställas från kristenunderjord(a)gmail.com). Där finns många böner, bland annat denna av Andrew Linzey:
"Allsmäktige Gud. Din Son Jesus Kristus lärde oss att älska de minsta bland oss. Ge oss mod att bry oss om alla levande varelser. Ge oss styrkan att försvara även de svagaste av svaga. Amen."

De senaste veckorna har Pelle fördjupat sig i klimatfrågan. Han läser böcker och artiklar, ser video-klipp på nätet. På våra promenader frågar jag ibland vad han har lärt sig för nya saker, eftersom jag känner att mina egna kunskaper är rätt grunda. En debattör som Pelle har fått förtroende för är britten George Monbiot. Han är både akademiker (inom miljövetenskap och politik), författare och politisk aktivist. Han skriver regelbundet i The Guardian, och hans artiklar finns samlade på hemsidan monbiot.com. En av artiklarna heter Stop Building Tanks. Hans poäng där tycker jag är en som sällan kommer fram: de miljarder som idag läggs på militären i våra länder skulle bidra till så mycket mer säkerhet om de istället lades på att möta det verkligt stora hotet mot mänskligheten: klimatförändringarna. Med tanke på de krig i Irak och Afghanistan som Storbritannien är involverade i skriver Monbiot: "Our wars make us less safe. We would be better protected from terrorism global instability if the UK's armed forces stopped going abroad to make trouble. ... We could cut defence spending by 90% and suffer no loss to our national security." Även om Sverige inte har samma historia av koloniala krig så tänker jag att argumenten gäller för oss också. Mitt förslag: Lägg ner militären, satsa hälften av pengarna på klimatet och hälften på ickevåldstränade, fredsbevarande "trupper" som kan skickas till konfliktområden. 

Ett annat stort namn inom klimatdebatten är James Hansen, chef för Nasa Goddardinstitutet för rymdforskning i New York. Häromdagen hittade Pelle ett klipp på Youtube där Hansen, som av många anses vara världens ledande klimatforskare, uppmuntrar till vegetarianism. Han slår fast att det är det enskilt viktigaste som en individ kan göra för att minska utsläppen av växthusgaser. Köttindustrin är ju en större klimatbov än hela transportsektorn. . 

Torsdag eftermiddag, tillbaka i Sundsvall. På resan har jag som sagt läst en del i Magnus Malms bok Ett hjärta större än världen. Jag skrev tidigare om att ta gudsriket på allvar som en konkret verklighet. I Malms bok fastnade jag för dessa meningar om riket, apropå Jesus ord i Matteusevangeliet "Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också." Magnus skriver: "Att grundtextens ord för rättfärdighet lika gärna kan översättas rättvisa, visar att Jesu ord omöjligen kan handla om att 'satsa bara på ditt inre liv så kommer resten att ordna sig'. Guds rike är ingenting mindre än Guds vilja för hela skapelsen, ett fullödigt liv i alla våra relationer". Ja, så måste det ju vara. Guds vilja i alla relationer; mellan människor, mellan Gud och människor, mellan djur och människor. Det är det vi ska söka och försöka gestalta.

Jag kände mig så välkomnad i Malmö-församlingen igår. Efter själva intervjun fick jag träffa hela arbetslaget, och vi satt och fikade en stund tillsammans. De verkade väldigt avslappnade i förhållande till min aktivism, nyfikna och intresserade. En av prästerna sa att genom hans fru som var från Uruguay kände han människor som hade varit fängslade där på grund av sin övertygelse. På så vis kunde han relatera till en sådan erfarenhet. Det kändes fint att han sa det, men samtidigt skruvade jag lite på mig. Det går ju knappast att jämföra detta att riskera ett fängelsestraff i Sverige med att göra det i en fascistdiktatur. Jag hade nog inte vågat mycket - eller något alls - om jag visste att det var tortyr som väntade om man blev gripen. Eller att man kunde bli kvar i fängelse i flera år utan rättegång.

Att vara i häkte och fängelse i Sverige är jämförelsevis en trygg och bekväm tillvaro. Man får allt det nödvändiga och lite till: säng, näringsrik mat, tillfälle att gå ut en gång om dagen och att motionera några gånger i veckan. (För intressanta dagboksanteckningar från häkte och fängelse, se gärna Martin Smedjebacks blogg.) Det som är svårt är isoleringen, ensamhet, att inte få träffa dem man vill. Det är i alla fall min erfarenhet. Och i vissa lägen kan ju kontrollen, detta att andra människor ska bestämma över stort och smått i mitt liv, kännas frustrerande. Hallå, jag är en vuxen människa! ville jag utropa ibland. Jag behöver ingen hjälp att planera min permission (till exempel). Jag gör väl vad jag vill på de där åtta timmarna. Behöver inte ni bry er om. Det skönaste med att släppas var just detta, att skaka av sig personalens övervakning, att åter erkännas som en myndig person. (Nåja, nästan, jag är ju dömd till övervakning ... mer om det en annan gång.)     

Klockan är snart elva, ska ta nattåget mot Sundsvall om en kvart. Dagen har inneburit både intressant besök i församling, inklusive anställningsintervju, och stå-upp-komedi på lokal, med min nyfunne vän Mackan bland komikerna. 

Många funderingar kring framtiden svävar runt i min hjärna.
Vart kommer vi att hamna?
Vad är bäst?
Hur ska jag/vi välja?
Jag önskar att vi var i oktober och allt hade ordnat sig.

Gud, ta hand om oss. Låt din vilja ske. Hjälp oss att finna en plats och ett sammanhang där vi kan bidra på bästa sätt.

Malmö central. Fin tågresa från Halmstad tillsammans med Josefin. Vi diskuterade skillnader mellan Jesus och andra judiska profeter (hon har fördjupat sig i Gamla testamentet det senaste året), om det finns något som kan kallas kristen etik, och hur man skulle kunna väcka människor i kyrkan "för freden". För några veckor sedan uttalade sig biskopen i Härnösand, Tony Guldbrandzén, positivt om våra aktioner, och i ett mail till Josefin skrev han att han hoppades få hela biskopsmötet med sig på ett stöduttalande till hösten. Det låter nästan för bra för att vara sant ... Men ärkebiskopen har ju i och för sig också sagt att våra handlingar "fyller en viktig funktion".

Det är spännande att läsa kommentarerna på mina inlägg. Tack till er som engagerar er i diskussionen! Jo, det är rätt tolkat att jag är emot all vapenproduktion och användning, inte bara att vi säljer till vissa länder. Men man måste ju börja någonstans, och att vi skickar vapen till arméer där de riskerar att inom kort användas i uppenbart orättfärdiga krig - som t ex i Irak - känns som ett akut problem. Och förhoppningen är ju att samla många människor och grupper i Sverige mot vapenexporten, inte bara övertygade ickevåldsanhängare. Alltså, vi behöver inte vara överens om allt för att kunna arbeta tillsammans för en värld med mindre våld. Det borde kunna gälla inom kyrkans värld också. Temat för nästa års globala vecka kommer att vara vapenhandeln. Då utmanas alla Sveriges kyrkor att tänka till, ta ställning och agera. Dessutom pågår arbetet, inom Sveriges Kristna Råd, med att ta fram en fredsdeklaration som kyrkoledarna ska skriva under i slutet av nästa år. Jag sitter med i arbetsgruppen, vårt första riktiga möte är nästa vecka, och än är det svårt att säga vad som är realistiskt att sikta mot i detta sammanhang. Men, frågorna diskuteras i alla fall.

Naturligtvis behöver våldsverkare "övermannas" på något sätt så att de inte fritt kan skada och döda andra. Men hur ofta är dödligt våld egentligen nödvändigt i sådana situationer? Poliser i England bär inte vapen, och det verkar fungera där. Skulle det inte funka också i Sverige? Det finns många ickevåldsmetoder för att stoppa våld, för att avsätta diktatorer etc, och om vi la tid och pengar på att utveckla dem, på att träna människor i dem - vad skulle vi inte kunna uppnå då?         

Efter lång bussresa är jag nu hos vän i Halmstad. Tror att intervjun gick bra, men känner mig mycket osäker på om jag kommer att få tjänsten. När aktionen mot Jas kom på tal såg kyrkoherden lite bekymrad ut och sa "Det är ju känsliga frågor det där, svåra frågor." Ja, det har jag hört förrut. Egentligen skulle jag vilja fråga "Vad är det som är så svårt?" 

På bussen läste jag Magnus Malms bok Ett hjärta större än världen. I andra kapitlet berättar han om Sven Gustafsson, en kristen man som arbetade på vapenföretaget Bofors. Efter att ha läst en artikel där en kristen ledare kritiserade vapenproduktion började han att fundera, och efter en tuff men rätt snabb process kom han fram till att han inte kunde vara kvar på sitt jobb. "Om man har svarat ja på en kallelse att vara Jesu lärjunge får det ju vissa konsekvenser."

Det är svårt att vara människa, vi har så många lojaliteter. Och svårt att vara kristen = att förflytta lojaliteterna till en Herre. Jag förstår att mäktiga intressen försvarar vapenindustrin i de städer som har sådana företag. Att gå emot dem kan få konsekvenser. Men kanske har då vi som inte kommer från dessa städer ett större ansvar att agera mot företagens destruktiva verksamhet? Det är lättare för oss.

Dags att sova. Vi hörs imorgon!       

På stationen i Linköping. Lite pirrigt med anställningsintervjun - det var ett tag sedan sist. Jag vet så lite om den här församlingen. Hur ser de på fredsaktivism och civil olydnad? Hur kommer de att förhålla sig till en diakon som sökte jobbet medan hon fortfarande satt på anstalt?

Jag har tittat lite efter bostäder i närheten, på nätet. Något med plats för tre personer; Pelle, vår vän Martin och jag. Vi har sedan ett par år pratat om att starta en ickevåldskommunitet, att bo och arbeta tillsammans med ickevåld för fred, rättvisa och djurrätt. På längre sikt kanske vi hamnar i någon annan stad, men så här till att börja med är Pelle och Martin beredda att flytta dit där jag får jobb. Efter ett och ett halvt år utan egen bostad längtar jag efter att få packa upp mina grejer någonstans. Att landa i en vardag där både diakonjobb, gemenskap hemma och i församlingen, och engagemang för världen kan få plats. Vi känner en särskild kallelse att sprida kunskapen om ickevåld som livsstil och som metod för förändring. I en värld där så mycket förändring skulle behövas, inte minst för klimatets skull, och som plågas av våld och orättvisor på olika nivåer, tänker vi att behovet av ickevåld är oerhört stort. Ju snabbare vi lämnar tron på militära lösningar desto bättre. Men också: ju snabbare vi lämnar bekvämlighet och passivitet för att verkligen agera mot det som hotar livet, desto bättre.

För mig handlar det också om tron på Guds rike, den verklighet som Jesus predikade så mycket om. Om vi ställer våra liv till Guds förfogande kan möjligheter öppnas för oss att delta i denna verklighet. Riket har inte gestaltats helt och fullt på vår jord, än, men inte desto mindre är det något verkligt, något konkret. Vi kallas att leva i den gränsöverskridande kärlek som Jesus levde. Att försöka förstå mer och mer vad det innebär att vara en Jesus-efterföljare idag. Jag tror att de värderingar och den livshållning som ickevåld innebär är en del av detta gudsrike. (Mer om detta på min egen blogg Ett annorlunda rike.) 

Nu ringde Özgur från Sveriges radio. Hon intervjuade mig för ett par veckor sedan för ett reportage om fredsrörelsens arbete mot vapenexporten. Det ska sändas idag i Studio ett, P1, någon gång efter 17. Då kommer jag att sitta på en buss, får lyssna på det vid senare tillfälle. Vi hörs! 

Imorgon reser jag till Linköping, för att ta mig till en anställningsintervju i en församling strax utanför staden. Det var i Linköping som Martin, Pelle och jag gjorde vår avrustningsaktion den 22 mars. Vår avsikt var att med hammare avrusta Jas-plan avsedda för export. Vi greps strax innan vi kom fram till planen, häktades, och dömdes några veckor senare till fängelse. Jag fick sex månader.

Varför? kanske ni undrar. Sverige kommer att leverera sex Jasplan till Thailand, trots att flygvapenchefen där offentligt deklarerat att planen ska användas i den väpnade konflikten i landets södra delar. Missiler för att beskjuta mål på marken ingår i affären. År 1999 rodde Saab iland försäljningen av tjugoåtta Jasplan till Sydafrika till ett värde av sjutton miljarder kronor. Affären har kritiserats för att ha involverat mutor. Dessutom slukar den resurser som skulle kunna ha använts till att bekämpa fattigdomen och HIV-epidemin i landet. Än har bara sex av de tjugoåtta planen levererats. Enligt Sydafrikas kristna råd borde avtalet om Jasförsäljningen rivas upp eftersom landets största fiende är fattigdomen och pengarna behövs i den kampen. På så sätt skulle människoliv kunna räddas.

Det indiska flygvapnet kommer under år 2010 att beställa 126 stridsflygplan. Saab marknadsför, med aktiv hjälp av Sveriges regering, Jas i Indien. Om företaget vinner kontraktet kan det betyda att flygplan från Linköping i framtiden kommer att bära massförstörelsevapen, som en del av det indiska kärnvapenprogrammet. Men vad Indiens tvåhundra miljoner hungrande behöver är inte dyra stridsflygplan utan mat och rent vatten.

Hur ska jag som kristen kunna acceptera att mitt land på detta sätt göder konflikter och bidrar till fattigdom? De fattiga i Sydafrika och Indien har inga möjligheter att påverka svensk politik och svensk vapenexport. Inte heller de som eventuellt kommer att beskjutas av Jas-plan i Thailand. Som jag tolkar evangelierna så är Jesus ilska som störst när utsatta människor förtrycks. Som jag uppfattar Jesus så kallar han människor att tjäna alla men framför allt dem som lider nöd. Men mitt land upprustar världen - per capita räknat är vi världsbäst på vapenexport - och uppmuntrar länder i Syd att köpa avancerad militärteknik. Det gynnar ju oss, våra företag, vår tillväxt.

Lina Ekdahl, författare från Göteborg, är en av dem som - tillsammans med bland andra skådespelaren Sven Wollter och artisten Stefan Sundström - har skrivit under kampanjen Avrustas upprop. Hösten 2007, då militärjuntan som vid denna tid styrde Thailand meddelade att de skulle köpa Jas-planen, skrev hon en dikt om affären. När vi i våras planerade ett torgmöte i Eskilstuna skrev jag till Lina och frågade om vi kunde använda dikten. Det gick bra, och hon hälsade att hon gärna hade kommit till mötet själv om hon hade kunnat. Dikten heter Nu ju, och slutar så här:

vi är utvalda nu
dom kunde gått någon annanstans ju
köpt plan någon annanstans ju
men det gjorde dom inte ju
dom gick till oss ju
så är det
det ena ger det andra ju
och det går bra för oss nu
sabba inte nu
njut nu
vi är inne i ett flow nu
det är kul nu
tuff tuff nu
Thailand, lycka till nu! 

Solen skiner i Sundsvall, och jag känner mig pigg efter att ha tagit sovmorgon. Vill vara kvar i semesterkänslan ett litet tag till. Pelle och jag har ätit pannkakor med banan och lönnsirap på altanen, mums! (Amerikanska pannkakor är en favorit för en sötsaksälskare till vegan som jag. Ett enkelt recept finns här - fast det räcker med en tesked bakpulver.)

Det är nu snart tre veckor sedan jag släpptes från anstalten Ljustadalen, efter fyra månader inlåst på grund av en civil olydnadsaktion mot vapenexporten. Jag har mest tagit det lugnt under dessa veckor och varit med familjen. Det var en rätt så enkel omställning, från fängelseliv till frihet, men ibland går mina tankar till tjejerna som sitter kvar där borta. När jag stötte på en av vårdarna på stan för några dagar sedan (anstalten ligger bara en mil från Pelles föräldrars hus här i Sundsvall) så kändes det mycket märkligt. Som om han tillhörde en annan värld. För några veckor sedan hade han makt att låsa in mig och att ta beslut om saker som rörde mitt liv. Nu är vi bara två medmänniskor, som nyfiket och med omsorg undrar hur den andre har det (han var en av de bästa bland personalen där).     

Trots semestern är det svårt att helt släppa tankarna på fredsarbetet. I torsdags blev jag glatt överaskad av en ledare i Dagens Nyheter (se här) med rubriken Vapen på villovägar. Även om ämnet främst var de svenska pansarvärnsvapen som hamnat hos Farc-gerillan i Colombia så uttryckte författaren också en allmän kritik av den svenska vapenexporten, som till exempel att export av Jas-plan till Thailand inte borde ha godkänts. Eftersom också sådan mild kritik är ovanlig i etablerade medier så blev jag glad. Kanske börjar tystnaden kring denna fråga att brytas ...