Lördag kväll. Har varit med svärföräldrarna på radhusområdets årliga picknick-fest. De är så fina, och jag tycker om att umgås med dem, men nu längtar jag ändå efter att få flytta med Pelle till en egen bostad. Jag tänker mycket på både Malmö och Östergötland (där jag sökt jobb). Kollar efter lägenheter på blocket.
Jag blir lite nedslagen av att läsa kommentarerna till mitt förra inlägg. Den mänskliga civilisationen är i fara på grund av klimatförändringarna (läs Mark Lynas bok Sex grader), runt 27 000 barn dör av fattigdom varje dag, i Irak dödas människor av - bland annat - svenska vapen, i Sydafrika dör tusen personer om dagen i aids. Miljoner djur plågas i djurfabriker, och en femtedel av alla arter riskerar att vara utdöda inom trettio år. Varför kan vi inte ägna huvuddelen av vår energi åt att motverka dessa fruktansvärda förhållanden? (Samtidigt: reflektioner över teologi och bibeltolkning är också viktiga. Jag menar inte att vi ska sluta diskutera.)
Barmhärtighet. Barmhärtighet och medkänsla. Kan inte det få vara ledstjärnor för våra liv här i världen? Varför stänga in grisar i betongboxar och kastrera dem utan bedövning, när vi nu inte behöver äta griskött? Varför uppmuntra Sydafrika att köpa Jasplan när vi vet att sydafrikaner dör varje dag på grund av bristande resurser inom sjukvården? Varför fortsätta köpa nötkött när det ger fjorton gånger mer växthusgaser än vegetariskt protein?
Låt oss reflektera över dessa val, över vardagliga beslut och över vilken samhällsutveckling vi vill stödja. Hur kan vi omsätta kärlek till Guds varelser och Guds jord i handling? Hur kan vi se livet ur de svagas/de fattigas perspektiv, så som Gud enligt Bibelns profeter ser det? Låt oss hjälpas åt att leva ut kärlek och rättvisa.
