Ibland säger man att den kristna gemenskapen ska vara ett tecken på "det eskatologiska hoppet"; på att något helt annat och bättre ska komma. Min vän Hasse Leander, präst och doktorand, har hävdat att kyrkan bäst blir ett sådant tecken genom sitt speciella förhållningssätt till våld. I en uppsats skriver han att församlingen ska "efterlikna den korsfäste och försöka vara en gemenskap grundad i ickevåld. Även om kyrkan inte kan lyckas vara en gemenskap helt fri från våld, är det dess uppgift att kämpa mot våldet. Centralt i kyrkan ska då vara kampen för en kultur som bekämpar våld utan att samtidigt rättfärdiga våld. Oavsett hur framgångsrik denna kamp förväntas vara ska den bedrivas som ett vittnesbörd om att en annan ordning än våldets är möjlig."
Ja, vad skulle inte kunna hända om världens kyrkor tog ickevåldsbudskapet på allvar? Om församlingarna satsade på att leva denna kallelse? Vi som är döpta in i Kristus har iklätt oss Kristus, skriver Paulus i Galaterbrevet 3:27. Etniska grupperingar och sociala klasser förlorar då sin betydelse. I dagens värld finns det andra skiljelinjer än den mellan judar och greker, som var så framträdande på Paulus tid; det är andra murar som behöver rivas. Men gränsöverskridande kärlek ska i alla tider karaktärisera den kristna gemenskapen.
Nu är det söndag kväll och min bloggvecka är slut. Det har varit roligt att dela tankar och lite av min vardag med er. Den kommande veckan blir spännande för mig: på onsdag släpps min och Pelles bok Leva etiskt. Och på måndag kl 11:03 sänds en intervju med mig i P1, som gjordes i juni då jag avtjänade fängelsestraffet.
Jag säger hejdå med en bild av mig och Pelle från i mars (hittar inte sladden till kameran, därför har det inte blivit några foton från den här veckan).
