Seminariet om kapitalflykt blev lyckat med många intressanta diskussioner. Dagen fortsatte sedan i ett allt varmare Visby med bland annat två utfrågning av, av Erik Ullenhag och Lars Ohly, om fattigdomsutmaningarna och klimatet.
Vi står inför enorma globala utmaningar. Dels att bekämpa fattigdomen och dels att stoppa effekterna av klimatförändringarna runt om i världen. Idag betalar de allra fattigaste människorna i världen priset för de klimatförändringarna som vi i den rika världen har åstadkommit. Den miljard människor som lever i de hundra fattigaste länderna står tillsammans för mindre än tre procent av de globala utsläppen av växthusgaser.
Som representanter för de två olika regeringsalternativen - Alliansen och de rödgröna, var det förvånande att Ullenhag och Ohly var så eniga om att klimatmålen för den svenska och den internationella politiken måste skärpas. Att både de kortsiktiga och de långsiktiga utsläppsmålen måste skärpas drastiskt underströks av dem båda. En annan fråga som kom upp var huruvida biståndbudgeten ska finansiera klimatarbete. I förhandlingsmandatet för FN-förhandlingarna står det att medlemsländerna ska överväga nya och additionella resurser som stöd för utvecklingsländernas anpassning till ett varmare klimat.
Men idag tar den svenska regeringen finansieringen av klimatanpassningen från biståndsbudgeten, vilket urholkar möjligheterna att nå FN:s millennimål när det gäller att halvera fattigdomen till år 2015. Vi måste ha råd att göra båda. Både Ohly och Ullenhag var tydliga om detta: det måste tillföras "nya" friska pengar för klimatarbetet.
En fråga relaterad till finansieringen av klimatarbetet är HUR resurserna ska kanaliseras, samt VEM som fattar besluten och gör prioriteringarna. Utvecklingsländerna, G77 & Kina, har markerat att olika typer av klimatfinansiering bör underställas och kanaliseras genom FN:s klimatkonvention, snarare än Världsbankens klimatinvesteringafond.
Både Vänsterpartiet och Folkpartiet stödjer detta förslag. Denna enighet ger gott hopp om en blocköverskridande kraftfull och radikal klimatpolitik, med ett starkt svenskt initiativ inför klimattoppmötet i Köpenhamn i december.
I år slår Almedalen alla rekord beträffande antal aktiviteter och seminarier och det finns verkligen anledning att fundera över hur många arrangemang en sån här vecka orkar med. Kanske borde man begränsa utbudet för att få ett större genomslag? Idag finns det seminarier som samlar två eller tre personer...
Med det sagt, är Almedalen ändå ett genuint uttryck för svensk demokrati, där politiker, näringsliv, organisationer & massmedia samlas för att diskutera svensk samhällsutveckling. Almedalen är ett uttryck för engagemang, visioner, debatt och vilja att vara med och bygga ett framtida svenskt samhälle. Därför är det viktigt att värna om Almedalen, men också fundera över hur veckan ska organiseras för att undvika att ytan och det spektakulära tar över. Det är trots allt för samtalet om vad vi vill med politiken som vi är här.
