Som ett led kampanjen Countdown to Copenhagen höll Diakonia och Svenska kyrkan idag ett seminarium om hur den ekonomiska ansvarsfördelningen ska se ut globalt när vi hanterar klimatkrisen.
Vid seminariet presenterades modellen Greenhouse Development Rights, som är en metod utarbetad av bland andra Stockholm Environment Institute.
En utgångspunkt för GDR-modellen är att människor som befinner sig under en global fattigdomsnivå inte ska behöva bidra ekonomiskt till utsläppsminskningen. GDR mäter länders ansvar utifrån hur mycket koldioxid de har släppt ut sedan 1990. Den väger också in deras ekonomiska kapacitet att vara med och betala för att motverka klimatförändringar och för klimatanpassning. Ett lands kapacitet grundar sig på dess inkomst, men undantar de allra fattigaste delarna av befolkningen som inte ska behöva vara med och bidra. Utifrån dessa faktorer beräknas sedan hur mycket respektive land bör minska sina utsläpp av växthusgaser för att jordens samlade utsläppsminskningar ska fördelas så rättvist som möjligt.
Diakonias aktivister har, iklädda klockkostymer, samlat hundratals namnunderskrifter för ett rättvist klimatavtal i Köpenhamn.
I modellen föreslås en så kallas utvecklingströskel på ca 4 000 kr/månad och person. Det är en nivå då människor inte längre behöver kämpa för daglig överlevnad, utan kan börja räknas som "global medelklass". Deras hälsa, utbildning med mera är på en relativt god nivå. Människor med en daglig inkomst under denna nivå, varav de flesta är kvinnor, behöver inte bidra till den gemensamma insatsen för klimatarbetet. De kan istället fokusera på att ta sig ur fattigdomen. Människor ovanför tröskeln - oavsett om de bor i rika eller fattiga länder - anses kunna bidra till det globala klimatarbetet. Den sammantagna inkomsten för den del av befolkningen som befinner sig ovanför tröskeln, visar i GDR-modellen hur stor ekonomisk förmåga ett land anses ha för att betala för utsläppsminskningar och anpassningsarbete.
Efter presentationen hölls en paneldebatt med företrädare för de politiska partierna. Samtliga politiker var eniga om att finansieringen av klimatåtgärderna är nyckeln till att nå ett avtal på toppmötet i Köpenhamn i december. Det finns dessutom en enighet om att de allra fattigaste inte ska behöva vara med och betala. Däremot rådde det stor otydlighet om hur fördelningsnycklarna för det ska se ut. Där framfördes stor kritik av den svenska regeringen inför ordförandeskapet för att vara passiva i framtagandet av konkreta förslag. Det tas olika initiativ, som exempelvis i Norge och England, medan Sverige som innehavare av ordförandeskapet mest lyssnar och avvaktar.
Det blev uppenbart i debatten skillnaden mellan vad forskarna anser nödvändigt i form av åtaganden och vad politikerna kan svara upp mot, vilket är oroande med tanke på hur livsavgörande dessa frågor är för vår planet.
Miljöpartiet, som förväntas ha en hög profil i denna fråga, framstod som veliga och i avsaknad av visioner. Ska vi lösa klimatproblematiken så behöver vi kraftfullare och visionära politiker som vågar och driver frågorna på ett effektivare sätt.
Nu återstår att se om vi får några tydligare svar i morgondagens Internationella Heta Stolen, då det är dags för Miljöpartiets Peter Eriksson att frågas ut. Tiden är 11.55 och platsen Hamnplan, (för er som är i Almedalen).
