Almedalsveckan är slut för i år. Det finns många åsikter och synpunkter på denna vecka, men för mig är den ett uttryck för svensk demokrati när den är som bäst. Här möts näringsliv, politiker, folkrörelser och massmedia, i debatter, seminarier och torgmöten. Dessutom är Almedalen en plats för gränsöverskridande otvungna samtal om viktiga samhällsfrågor. Samtal som kanske inte skulle ha ägt rum annars...
Folkrörelsernas deltagande och roll under denna vecka är en avgörande faktor för att fördjupa demokratin. Och det är något som också understryks, gång på gång, framför allt från den politiska sidan här i Visby. Därför rimmar det illa att folkrörelserna drabbas värst, enligt de signaler vi får i nuläget, när nu volymen på biståndet ska skäras ner.
Medan biståndet har ökat under ett antal år har anslaget till folkrörelserna legat frysta. Det vill säga; i realiteten har andelen som går till folkrörelserna minskat. Och nu kommer förmodligen ytterligare nedskärningar. Det går stick i stäv med alla stora ord om att demokrati och mänskliga rättigheter är ledstjärnor i svenskt bistånd. Vilka arbetar med dessa frågor om inte folkrörelserna?
Dessutom är folkrörelsebiståndet kostnadseffektivt om man jämför med löner och omkostnader i exempelvis FN-systemet. Arbetet når de allra fattigaste och det är de som drabbas vid eventuella nedskärningar.
Folkrörelserna bidrar dessutom med folkbildning i globala frågor, skapar opinion och utkräver politiskt ansvar. De lägger fram alternativa förslag och bidrar i allt väsentligt till att biståndsviljan i Sverige är fortsatt hög. Allt detta fördjupar svensk demokrati, det har bland annat Almedalsveckan visat.
Utifrån dessa funderingar frågar jag mig: var finns centerpartiet, folkpartiet och kristdemokraterna i diskussionerna om nedskärningarna av folkrörelseanslaget i biståndet? Nu börjar valrörelsen inför nästa års riksdagsval och det är dags för partierna att bekänna färg. Om man tror på svenska folkrörelser i ett svenskt och globalt demokratiarbete.
