Min vecka som Sommarbloggare på Dagen är slut. Det har varit en trevlig och spännande syssla. Tack alla Ni som läst och kommenterat.

Om ni vill fortsätta att följa mina reflektioner skriver jag då och då på vår Diakoniablogg.

Ha en skön sommar!
/hälsningar Bo Forsberg

Almedalsveckan är slut för i år. Det finns många åsikter och synpunkter på denna vecka, men för mig är den ett uttryck för svensk demokrati när den är som bäst. Här möts näringsliv, politiker, folkrörelser och massmedia, i debatter, seminarier och torgmöten. Dessutom är Almedalen en plats för gränsöverskridande otvungna samtal om viktiga samhällsfrågor. Samtal som kanske inte skulle ha ägt rum annars...

Folkrörelsernas deltagande och roll under denna vecka är en avgörande faktor för att fördjupa demokratin. Och det är något som också understryks, gång på gång, framför allt från den politiska sidan här i Visby. Därför rimmar det illa att folkrörelserna drabbas värst, enligt de signaler vi får i nuläget, när nu volymen på biståndet ska skäras ner.

Medan biståndet har ökat under ett antal år har anslaget till folkrörelserna legat frysta. Det vill säga; i realiteten har andelen som går till folkrörelserna minskat. Och nu kommer förmodligen ytterligare nedskärningar. Det går stick i stäv med alla stora ord om att demokrati och mänskliga rättigheter är ledstjärnor i svenskt bistånd. Vilka arbetar med dessa frågor om inte folkrörelserna?

Dessutom är folkrörelsebiståndet kostnadseffektivt om man jämför med löner och omkostnader i exempelvis FN-systemet. Arbetet når de allra fattigaste och det är de som drabbas vid eventuella nedskärningar.

Folkrörelserna bidrar dessutom med folkbildning i globala frågor, skapar opinion och utkräver politiskt ansvar. De lägger fram alternativa förslag och bidrar i allt väsentligt till att biståndsviljan i Sverige är fortsatt hög. Allt detta fördjupar svensk demokrati, det har bland annat Almedalsveckan visat.

Utifrån dessa funderingar frågar jag mig: var finns centerpartiet, folkpartiet och kristdemokraterna i diskussionerna om nedskärningarna av folkrörelseanslaget i biståndet? Nu börjar valrörelsen inför nästa års riksdagsval och det är dags för partierna att bekänna färg. Om man tror på svenska folkrörelser i ett svenskt och globalt demokratiarbete.   

Vid dagens utfrågning av Miljöpartiet var det en helt annan ton än den jag refererade till igår. Miljöpartisten Anita Börjesson var klar och tydlig i Internationella Heta stolen. Hon gav fullt stöd till GDR-modellen som jag berättade om igår.

Med tanke på att både Folkpartiet och Kristdemokraterna under veckan gett besked om att klimatpolitikens mål måste skärpas så kanske det trots allt finns hopp om en vassare svensk hållning och mer av ledarskap i klimatarbetet...



Diakonias aktivister efterfrågar mer ledarskap av Reinfeldt i klimatfrågan.

Som ett led kampanjen Countdown to Copenhagen höll Diakonia och Svenska kyrkan idag ett seminarium om hur den ekonomiska ansvarsfördelningen ska se ut globalt när vi hanterar klimatkrisen.  

Vid seminariet presenterades modellen Greenhouse Development Rights, som är en metod utarbetad av bland andra Stockholm Environment Institute.

En utgångspunkt för GDR-modellen är att människor som befinner sig under en global fattigdomsnivå inte ska behöva bidra ekonomiskt till utsläppsminskningen. GDR mäter länders ansvar utifrån hur mycket koldioxid de har släppt ut sedan 1990. Den väger också in deras ekonomiska kapacitet att vara med och betala för att motverka klimatförändringar och för klimatanpassning. Ett lands kapacitet grundar sig på dess inkomst, men undantar de allra fattigaste delarna av befolkningen som inte ska behöva vara med och bidra. Utifrån dessa faktorer beräknas sedan hur mycket respektive land bör minska sina utsläpp av växthusgaser för att jordens samlade utsläppsminskningar ska fördelas så rättvist som möjligt.

Diakonias aktivister har, iklädda klockkostymer, samlat hundratals namnunderskrifter för ett rättvist klimatavtal i Köpenhamn.  

I modellen föreslås en så kallas utvecklingströskel på ca 4 000 kr/månad och person. Det är en nivå då människor inte längre behöver kämpa för daglig överlevnad, utan kan börja räknas som "global medelklass". Deras hälsa, utbildning med mera är på en relativt god nivå. Människor med en daglig inkomst under denna nivå, varav de flesta är kvinnor, behöver inte bidra till den gemensamma insatsen för klimatarbetet. De kan istället fokusera på att ta sig ur fattigdomen. Människor ovanför tröskeln - oavsett om de bor i rika eller fattiga länder - anses kunna bidra till det globala klimatarbetet. Den sammantagna inkomsten för den del av befolkningen som befinner sig ovanför tröskeln, visar i GDR-modellen hur stor ekonomisk förmåga ett land anses ha för att betala för utsläppsminskningar och anpassningsarbete.

Efter presentationen hölls en paneldebatt med företrädare för de politiska partierna. Samtliga politiker var eniga om att finansieringen av klimatåtgärderna är nyckeln till att nå ett avtal på toppmötet i Köpenhamn i december. Det finns dessutom en enighet om att de allra fattigaste inte ska behöva vara med och betala. Däremot rådde det stor otydlighet om hur fördelningsnycklarna för det ska se ut. Där framfördes stor kritik av den svenska regeringen inför ordförandeskapet för att vara passiva i framtagandet av konkreta förslag. Det tas olika initiativ, som exempelvis i Norge och England, medan Sverige som innehavare av ordförandeskapet mest lyssnar och avvaktar.     

Det blev uppenbart i debatten skillnaden mellan vad forskarna anser nödvändigt i form av åtaganden och vad politikerna kan svara upp mot, vilket är oroande med tanke på hur livsavgörande dessa frågor är för vår planet.

Miljöpartiet, som förväntas ha en hög profil i denna fråga, framstod som veliga och i avsaknad av visioner. Ska vi lösa klimatproblematiken så behöver vi kraftfullare och visionära politiker som vågar och driver frågorna på ett effektivare sätt.

Nu återstår att se om vi får några tydligare svar i morgondagens Internationella Heta Stolen, då det är dags för Miljöpartiets Peter Eriksson att frågas ut. Tiden är 11.55 och platsen Hamnplan, (för er som är i Almedalen).

Solen fortsätter att värma Visby. Just nu frågas Moderaternas Lars Lindblad ut vid "Heta bordet", av mig och Naturskyddsföreningens Svante Axelsson.

Jag återkommer med mina kommentarer kring deras klimatlöften. I eftermiddag är det dags för Kristdemokraternas Irene Oskarsson att bli utfrågad. Kom gärna förbi om du är i Almedalen: Svenska kyrkans tält på hamnplan, kl 15.30.

Tack för kommentarerna jag fått här på bloggen. Fortsätt gärna att skriva vad Ni tycker!

I sitt tal i Almedalen igår kväll pratade Maud Olofsson en lång stund om Centerns klimatpolitik. I sitt tal vädjade hon till åhörarna: om vi ska lyckas med våra åtaganden så måste var och en ta sitt ansvar. Utan ett folkligt stöd kan vi politiker inte göra något...

Som jag skrev i gårdagens blogg: Om Maud Olofsson menar allvar med de orden undrar jag varför hon inte kom till de fyra folkrörelsernas utfrågning om klimatet i Internationella Heta stolen. Hennes ord om folkligt deltagande och allas vårt ansvar blir ganska innehållslösa med tanke på att varken hon själv eller någon annan klimatkunnig centerpartist besvarade vår inbjudan.

Idag präglas mina tankar av ämnet religionsfrihet, som behandlades på ett seminarium hos tidningen Dagen i morse. Svenska Missionsrådet presenterade en rapport om vikten av religionsfrihet som grund för demokrati och mänsklig säkerhet.

Religionsfrihet är en av rättigheterna i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna, artikel 18: "Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet, att byta religion och trosuppfattning och att ensam eller i gemenskap med andra komma offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor."

Att var och en ska ha frihet att uttrycka och utöva sin tro tror jag de flesta skriver under på, även om det globalt är så att hälften av världens befolkning lever i länder där staten kraftigt begränsar eller förbjuder medborgarnas frihet att tro.

Men den intressanta utmaningen är hur vi hanterar frågan när vi ser att religionen blir förtryckande i relation till andra mänskliga rättigheter, som till exempel etnisk tillhörighet, kvinnors rättigheter, sexuell läggning etc.

Under apartheidsystemet i Sydafrika försvarade den Holländska reformerta kyrkan det rasistiska rasåtskillnadssystemet, med bibeln i hand. På andra sidan stod biskop Desmond Tutu, med samma bibel i hand, och kämpade för systemets avskaffande, grundat på att alla människor har samma värde. När religionen blir förtryckande och kränker andra mänskliga rättigheter uppstår en intressekonflikt som vi som kyrka måste hantera och diskutera.

När däremot religionen inkluderar övriga mänskliga rättigheter, blir den en stark och kraftfull samhällsförändrande faktor. Därför är det viktigt att våga föra en kritisk diskussion om religionens roll. Inom Diakonia för vi idag ett sådant samtal, för att försöka förstå när religionen bidrar till fred, försoning och demokrati, men också förstå när religionen blir ett hinder för detsamma.

I vårt dagliga arbete ser vi den här spänningen i till exempel Israel/Palestina-konflikten och i konflikten på Sri lanka. Svenska Missionsrådets rapport är viktig som en del av en bredare och fördjupad diskussion och förståelse av religionens roll i samhällsbyggandet.