Klockan 17 stängde Bokmässan för i år. Under detta historiska ögonblick stod jag uppe på andra våningen. Förevigade klockslaget då alla, som på en given signal, började skynda sig mot utgångarna. Och så plötsligt kommer jag på att läktaren som jag står på inte tillhör mässan. Den tillhör utgången.

Jag går därför fram till mannen som jobbar vid insläppet, och avfyrar mitt allra vackraste leende.
- Släpp in mig!
- Jag är ledsen, men du måste ha monterpass.

Och allt jag har är ett skamfilat presspass. Så jag tittar på honom med min vältränade valpblick. Den biter inte. Jag tittar på honom med min allra strängaste blick. Den biter inte heller. Jag hoppar upp och ner, sliter mitt hår, och tittar på honom med min allra mest galna blick. Den biter. Han hänvisar mig till ordningsvakten.

Jag hittar ordningsvakten. Jag tittar på honom med min vältränade valpblick. Jag darrar lite på underläppen. Och ordningsvakten förstår, för han är min räddare i nöden. Det behövs (nästan) inga ord, utan ordningsvakten släpper in mig till Bokmässan igen. Ja, han hjälper mig till och med att hitta tillbaka till Dagens monter. Det var fint gjort av ordningsvakten, vars namn jag varken frågade efter eller kommer ihåg.

Och där tog nog min version av Bokmässan slut. 

Det har varit vansinnigt trevligt. Jag känner mig glad, trött, lite kulturellt överstimulerad. Och faktiskt helt boklös, då jag inte köpt någonting under hela mässan. Jag glömde helt enkelt av den detaljen, mitt bland allt folk, allt bloggande, och alla böcker. Så det kan gå, va?

Hursomhelst. Nu är jag färdigbloggad för den här gången.

Med vänliga blogghälsningar
Möraja Hellgren. (Och ordningsvakten. Och Göteborg).

Marcus Birro var nyss här, och förgyllde vår tillvaro med sin närvaro. Han ställde sig och tittade på Dagens erbjudande. Granskade lappen ingående, kliade sig i huvudet, petade sig i näsan. (Eller nej. Det sistnämnda gjorde han förstås inte. Men det hade varit fördärvligt roligt om han hade gjort det).

Efter moget övervägande, bestämde han sig sedan. Ser ni det, alla Dagen-prenumeranter? Marcus Birro skrev på en Dagen-prenumeration. Ni är i gott sällskap.

Ett rykte om att självaste ICA-Stig är i krokarna, når plötsligt mina snäckformade öron. Jag blir lite lätt perplex. Det är ju inte varje dag man får syn på ICA-Stig i annat än ICA-reklamen. Så en lång stund står jag bara och stirrar på honom. (Väldigt diskret, förstås, och på behörigt avstånd).

Sedan överväger jag mina möjligheter. Kanske skulle jag gå fram och säga "Hej jag heter Maria och jag tittar på era reklamfilmer kontinuerligt och, eh... k-k-kan jag få din autograf?". Eller så besparar jag både mig och ICA-Stig den situationen.

Jag kommer fram till det senare. Men självklart vill jag ändå ha en bild på ICA-Stig. Så att ni, kära läsare, kan få ett bildbevis på att han faktiskt är här. Så jag vänder mig till Dagen-Samuel, som genast ställer upp med ett leende.

Och skåda, vilken fin bild han tog på allas vår ICA-Stig!

Så nu vet ni. ICA-Stig was here.

Kommer ni ihåg det där gamla Seinfeld-avsnittet där George led av att det aldrig var socialt accepterat att klä sig i sammet.

"I would drape my self in velvet if it was socially acceptable", skriker han i avsnittet.

Det finns en monter här som har förverkligat den idén. Allt är i sammet. Inklusive de monteransvariga.

Om det var dyrt?

- Jag vet inte hur mycket det kostade. Men vi har sytt allt själv, så det blev bara tyget som kostade.

- Vi ville göra det sagolikt och då behövs mycket sammet.

Med denna sista iaktagelse tackar jag för mig. Nu går tåget - vi ses nästa år!

Det står en skål med pennor i Dagenmontern, och dem är det många som vill ha.

Jag vill ha en penna. 

Tomas Sjödin vill ha en penna.

Emanuel Karlsten vill ha en penna.

Ja. Alla vill ha en penna.

Det här var väl roligt? Författaren Kim insåg att om inte något förlag tog henne till bokmässan så då tog hon sig själv hit.

En egen monter om bara författaren Kim. En hyllningsmonter, kan man säga. Det är liksom ett eget graceland med hennes kläder upphängda för visning, tavlor med närbilder och så huvudpersonen själv.

Och signerar böcker. Noter gärna assistenterna som bär t-shirtar med bilder på Kim själv.

Jag tror att jag älskar den här författarens självförtroende.

Nu (kl 12.00) kör vi årets sista Bokmässesafari! Vi går runt och kör en enkät bland mässdeltagarna om vad som har varit bäst och hur årets mässa står sig mot tidigare år. Följ oss live och ställ frågor i chatten!

Uppdaterad: Vi träffade Piratförlaget, Natur och kultur, träffade en Tweetup och ståuppkomikern Mackan Andersson. Men framförallt: Tekniken krånglade så att vi inte fick ut sändningen live. Men men,  du får givetvis gärna se det i efterhand i klippet nedan:

Sista dagen på Bokmässan, och på väg mot spårvagnen drabbas jag av en av mina sällsynta impulser - "Ja! Jag kan ju cykla till Bokmässan!". Så jag cyklar dit. Vilket, med facit i hand och brist på kondition, visade sig vara en dålig impuls. Men till slut kom jag ändå fram.

Och kunde sälla min cykel till en tillsynes oändlig rad av cyklar utanför mässan.

För att sedan gå in i själva mässan, och konstatera att ja. Det är ett tillsynes oändligt hav av folk här. Det är varmt. Det är svettigt. (Och det är inte så bra att ha en varm cykeltur i bagaget).

Jag mötte bloggaren Bea i en av gångarna på mässan. Well, faktiskt utanför Frimärkets ungdoms-monter. Jag går dit ibland. De glada ballongerna muntrar upp mig.

Hur som helst hade Bea hittat en rolig grej. En Bookcrossing-bok.

Bookcrossing är en site och ett initiativ som handlar om att dela med sig av böcker. Man registrerar sig på sidan, ger den bok man vill skänka ett nummer och går sedan ut någonstans där man bor och gömmer boken. In på Bookcrossing igen och berätta för världen var boken ligger.

Den som sedan hittar boken går in på sajten och säger bockar för att "nu är boken hittad". Sedan läser man boken, går ut och gömmer den igen och upprepar proceduren ovan. På så sätt kan man följa var boken åker över världen.

Bea själv har till exempel en bok som just nu är i Venezuela.

Och i dag ramlade hon över en bok till. Den bara stod där i ett hörn. Med ett bookcrossing-nummer.

Inte illa.

Det blev lite stressigt i morse på vägen hit. Utcheckning och allt. Och nu är jag orolig för hur jag ser ut i håret. Går och tar och kammar med fingrarna och letar efter spegel som kan avgöra om det ser helt haywire ut.

Och så plötsligt ser jag räddningen.

Mark Levengoods spegelblanka hjässa.

Han signerar, jag speglar, Jag nöjd.

Då går vi in på slutspurten! Sista dagen på Bokmässan. Och jag har ännu inte fått svininfluensan. Yey!

Kom ihåg att titta in klockan 12! Då sänder vi vår sista bokmässesafari! En rundtur där vi tar reda på hur årets mässa har stått sig mot tidigare års mässor.

Nu ska jag ut, vara era ögon och öron, och hitta något att blogga om. Hejsålänge.

Det här måste vara Bokmässans mest spännande café - som en liten oas mitt i själva mässan, med överblick över allt. Varje gång jag har gått förbi, har jag lovat mig själv att jag ska besöka det någon gång innan helgen är slut. För att smaka på hur det känns att sitta där och blicka ut över mässan.

Och ikväll fick jag plötsligt en känsla av att "Ja. Nu är det dags". Så med lätt skälvande ben tog jag mig upp för trappan.

Hittade en ledig plats som såg bebodd ut. Där satte jag mig.

Och där satt jag sedan. Förstärkte känslan genom att låna en begagnad pappmugg, och låtsas att den var min. (Observera att jag vek ut mitt lillfinger. Jag fick helt enkelt feeling).

I cirka fyra minuter satt jag där. Sedan kunde jag inte längre ignorera de undrande blickarna från övriga besökarna. Men de där fyra minuterna. De var då sannerligen fyra minuter av världsvanhet.

Livets ord är också på bokmässan. De har en ganska stor monter mitt bland övriga kristna bokförlag. Men i år har de gjort om. Ser ni Livets ord-loggan någonstans?

Titta närmare. Bakom disken, bakom några stolar står en banderoll med Livets ord.

Märklig sak. Kanske är det fler än Ella Bohlins assistenter som vill bli av med ett varumärke och ett namn som påminner om kvällstidningars bild av församlingen. Men att Livets ord själva vill bli av med namnet "Livets ord" verkar märkligt?

Livets ords marknadschef Johan Ericson säger att det mer handlar om att inte skrämma bort folk och hjälpa dem att skapa en egen uppfattningen om Livets ords böcker.

- Förra året kom folk in och var nyfikna på böckerna, men så tittade de upp och såg "Livets ord" och då bara gick de, säger Johan Ericson.

Han berättar om hur det, ju länge bort från Uppsala man kommer, finns en bild av Livets ord som grundar sig i 80- och 90-talets rubriker.

Det är en av anledningarna till att förlaget i år frontar sin monter med fyra andra varumärken. De står, till skillnad från Livets ord förlags logga, synligt placerade i montern, tryckta på stora banderoller.

Ett av de fyra förlagsnamnen är "Areopagos". Där har bland annat författaren och journalisten Per Ewert gett ut sin bok "Vem tänder stjärnorna". Han menar också att det är viktigt, nästan en förutsättning med ett annat bokförlagsnamn på boken.

- Folk skulle vända direkt om det stod "Livets ord" på boken, säger Per Ewert.

På hans boks baksida finns inte Livets ord logga utan istället namnet "Areopagos".

För Livets ord förlags teologiska literatur använder man märket "Keryx". Bland böckerna som kommit ut under Keryx finns pastorn Ulf Ekmans senaste bok.

Under namnet "Popkultur" har man, i samarbete med Peo Thyrén, gett ut populärkulturella böcker.

Och de skivor som inte är direkta inspelningar av församlingens egen lovsång ger de ut på ett skivbolag under namnet "Adora".

Givetvis har också flrea böcker Livets ords logga, bland annat Studiebibeln.

Men den nya profileringen till trots har Livets ord inte sålt fler böcker under bokmässan i år.

- Nej, det har vi nog inte hittills. Flera som har letat efter oss har gått förbi utan att förstå att det är Livets.ords monter, säger Johan Ericson.

Uppdaterad: Livets ord har nu flyttat fram "Livets ord-förlag"-banderollen

Det är en polisman här, utklädd i korvmojspolishatt, bluetooth i örat och oljefärgade solglasögon i ylletröjan.

Det må vara som det är. Men att han sedan har fäst sitt vapen i ett par shorts och har gympadojor till. Det kan jag bara inte förstå.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till vår uppsatta webbkamera, som delger er läsare allt vad vi gör här i Dagenmontern. Den är onekligen lite distraherande. Särskilt med tanke på att den avslöjar allt man gör. (Även det man sysslar med backstage, i tron om att ingen ser.)

Nu gör vi vår fjärde safari på bokmässan! Följ med oss när vi besöker Se människan-scenen!

Uppdaterat:

Vi besökte Kärnisen, den Maria bloggat om hela veckan, kände på den och fick allt förklarat. Vi besökte också företaget "Supa". Som visade sig vara en finsk översättningsmiss. Och till sist gick vi upp till Se människans kyrkoscen där vi pratade länge och ingående om kyrkan, pilgrimer och Gud.  Tack ni som följde och ställde frågor i chatten!

Kommer ni ihåg det där gigantiska papp-slottet från förra årets byggmässa? Lettland var fokusland på mässan och hade byggt en gigantisk monter av wellpapp. Jag kände mig bloggskämtsam och rubricerade den bloggposten med "Bygg inte hus på pappersark, bygg inte..." och fortsatte sedan och prata om hur pappersbyggandet hur det "letta materialet lett lettade upp den lettiska montern"

Jaja. I år är de i alla fall tillbaka. Med mindre budget, kan man säga. Och se där till vänster i bild en liten påminnelse om förra årets stora monter.

Men letterna själva menar att de lett skulle kunna byggt upp lette lettpappersmonter igen. Men att de inte fick plats. I år är det Spanien som är fokusland på bokmässan.

Hur spanien slagit Bokmässan med häpnad?

De hängde upp lakan i taket...

"Min första politiska roman på många år", sade Dag Solstad nyss om sin i Sverige nyutkomna "Armand V".

Han pratade med Ingrid Elam om sin bok, som både tar upp frågan om norska soldater i militära uppdrag utomlands - och samtidigt om existensen, kulturen och om relationen fader-son.

Dag Solstad är en av den nordiska samtidslitteraturens viktigaste författare. Märkligt nog var det inte fullt på seminariet. Det kan nog bero på att Solstad av vissa uppfattas som "svår". Han är inte den som exponeras i massmedia eller sitter i tv-soffor. Men verkligen väl värd att upptäcka för alla som älskar litteratur.

Seminariet med Solstad blir mitt avsked av årets mässa - men jag lovar att det kommer att bli utrymme både i bloggarna och i artiklar för  tankar från årets mässa. Nu går tåget hem tlll Stockholm, och ikväll väntar soffan. Det ska bli ganska skönt.

Mina kollegor på plats kommer att fortsätta blogga från Göteborg - följ dem!

Rörigt, liksom.

Det är helt omöjligt HELT OMÖJLIGT att göra någonting just nu på Bokmässan. Gå på toaletten? Väntetid 20 minuter. Ta sig genom bokmässhallen? 15 minuter. Stå i lunchkö? Ja, titta:

Jag ser inte ens slutet på kön! Helt omöjligt!

Så jag går in i ett monterrum. Hittar kakor.

Och låter det bli min lunch.

Det är ett hårt liv att bokmässeblogga.

Glöm Kärnisen från Torneälv. Jag har hittat en ny sevärdhet.

Det måste vara varmt därinne.

...så kan den omöjligt finnas.

Nu går vi in på vår tredje bokmässesafari. Denna gången blir det en lång tur från Dagenmontern tvärs över mässan till Mat och trädgård. Häng med oss och hör Inger Alestigs highlights från mässan hittills.

Allt live - delta gärna i chatten (genom att klicka på "chat" nere i hörnet på rutan nedan) och kommunicera direkt med oss!

Uppdaterad:

Mycket trevligt att ha med Inger Alestig. Vi gick över hela mässan bort mot Mat och trädgård. Fick uppleva en hårtorksljudbok, män utan skor, fick fakta om sniglar och träffade en man som fått ryggskott. Med mera. Klockan 16.00 försöker vi ta oss upp mot Se människan-scenen. Följ oss på den safarin!

Vad gör vi på bokmässan när vi inte bloggar eller filmar? Det får du reda nu.

Via vår uppsatta webbkamera kan du hålla koll på oss hela tiden. Direkt under den första bloggposten på den här bloggen har vi klistrat en sändning som visar hur det ser ut i Dagens monter, just nu. Du ser vår lilla bloggpool här. Och du ser vilka som kommer.

Spännande, va?!

Man blir sällan hungrig här på Bokmässan. Faktum är, att man knappt behöver äta lunch. Det räcker med att ta sig ett snyltigt varv i montrarna, för nästan alla bjuder på något.

Såsom äpplen.

Mjölk.

Och godis! I mängder! Jag känner mig plötsligt som ett litet barn på julafton. (Underförstått: det känns bra).