Kanske blev jag lite väl försjunken i att blogga ur mig dagens sista blogginlägg (som härmed berövas sin status som dagens sista blogginlägg). Men när jag tittar upp från datorn, inser jag plötsligt att Bokmässan har stängt. Alla bokmässemänniskor är borta. Det är bara jag kvar (Ja, faktiskt! Eller åtminstone nästan).
Genast överväldigas jag av ögonblickets storhet - jag har hela Bokmässan för mig själv! Det är få förunnat, och jag måste förvalta stunden väl.
Så vad ska jag göra? Hänga i baren, kanske? Nej, det är för tragiskt. Den är ju tom.
Jag leker med tanken på att sova över i någon främmande monter (tänk bara vilken överraskning det hade blivit för monterinnehavarna). Eller kanske gömma mig i ett hörn och läsa en massa intressanta böcker. För att inte tala om hur nervkittlande det hade varit att sitta uppe och blogga hela natten, om A Night at the Book Mess (det ligger ju ganska mycket bloggvärde i en sådan sak).
Men plötsligt kommer det till mig, som en blixt från klar himmel - jag ska gå och stirra på kärnisen från Torneälv! Denna sevärdhet som ger mig så mycket huvudbry, i form av "Hur hamnade den här?" och "Varför smälter den inte?" och "Vem kom på den genialiska idén att ställa en klump kärnis från Torneälv i sin monter, och varför?".
Så jag går till den enda montern (utöver Dagens) jag har lärt mig vägen till. Och där ställer jag mig med tappad haka, misstrogen blick, och sorg i hjärtat. Kärnisen är ju insvept i folie! Och alldeles söndertejpad! Vad hände där, liksom? Och när? Hur kunde jag, som har bevakat den så slaviskt, missa det? Hur kunde jag?
Och då, mitt uppe i alla självanklagelser, når mig ljudet av porlande vatten. Så vackert, tänker jag. Ända tills jag inser varifrån ljudet kommer. Det kommer från kärnisen från Torneälv.
"ÅH NAJ!" skriker jag. (Eller nej, det gjorde jag inte. Men jag kunde ha gjort det). Katastrofen är ett faktum. Kärnisen från Torneälv håller på att smälta ifrån mig.
Plötsligt känns allt så meningslöst. Jag ser inte ens något värde i att vara ensam kvar på Bokmässan. Så med tunga steg tar jag mig mot utgången, och tyst för mig själv erkänner jag det vi alla redan vet - jag måste hitta en ny sevärdhet på Bokmässan.
