Klockan 17 stängde Bokmässan för i år. Under detta historiska ögonblick stod jag uppe på andra våningen. Förevigade klockslaget då alla, som på en given signal, började skynda sig mot utgångarna. Och så plötsligt kommer jag på att läktaren som jag står på inte tillhör mässan. Den tillhör utgången.
Jag går därför fram till mannen som jobbar vid insläppet, och avfyrar mitt allra vackraste leende.
- Släpp in mig!
- Jag är ledsen, men du måste ha monterpass.
Och allt jag har är ett skamfilat presspass. Så jag tittar på honom med min vältränade valpblick. Den biter inte. Jag tittar på honom med min allra strängaste blick. Den biter inte heller. Jag hoppar upp och ner, sliter mitt hår, och tittar på honom med min allra mest galna blick. Den biter. Han hänvisar mig till ordningsvakten.
Jag hittar ordningsvakten. Jag tittar på honom med min vältränade valpblick. Jag darrar lite på underläppen. Och ordningsvakten förstår, för han är min räddare i nöden. Det behövs (nästan) inga ord, utan ordningsvakten släpper in mig till Bokmässan igen. Ja, han hjälper mig till och med att hitta tillbaka till Dagens monter. Det var fint gjort av ordningsvakten, vars namn jag varken frågade efter eller kommer ihåg.
Och där tog nog min version av Bokmässan slut.
Det har varit vansinnigt trevligt. Jag känner mig glad, trött, lite kulturellt överstimulerad. Och faktiskt helt boklös, då jag inte köpt någonting under hela mässan. Jag glömde helt enkelt av den detaljen, mitt bland allt folk, allt bloggande, och alla böcker. Så det kan gå, va?
Hursomhelst. Nu är jag färdigbloggad för den här gången.
Med vänliga blogghälsningar
Möraja Hellgren. (Och ordningsvakten. Och Göteborg).
