Det bästa med sommaren är att få åka hem till Sverige och möta familj, församling och vänner. Vi trivs i Bangkok, vi vet att det är här vi skall vara just nu. Men visst längtar vi hem ibland, speciellt efter familj och vänner som man känt i många år. Vänner man kan obehindrat prata med på ett språk och en kultur som sitter i ryggmärgen. Det är så annorlunda här. När vi kom till Bangkok så kände vi inte en enda person och kunde inte ett enda ord thailändska.
Thailand är perfekt att turista i. Men att bo här är en annan sak. Vi är ännu inte helt flytande i thailändskan som sägs vara ett av världens svåraste språk att lära sig för en västerlänning. I början ville vi inte tro att det var så, vi hoppades att det skulle bli på något sätt lättare för oss. Men nu... Ja, vi fortsätter med regelbundna thaistudier varje vecka och nu tre år in på resan börjar vi lättare förstå våra vänner. Och det är ju inte bara språket, utan sättet man kommunicerar på, kulturen, de underliggande värderingarna och tankegångarna.
Detta är så viktigt för oss. Hur skulle vi annars kunna få vänner och kommunicera evangeliet till detta folk, om vi inte förstår dem och deras sammanhang. Så under dessa tre år har vi kämpat, gjort många misstag men också sett Gud göra mirakel och öppnat människors hjärtan trots vår okunskap. Men det tar energi att jobba under dessa förhållanden med missförstånd, språkliga och kulturella barriärer. Då är det fantastiskt skönt att komma till Sverige. Möta våra landsmän, fika vårt fika, äta riktig frukost, inte sticka ut för mycket ur mängden, läsa en svensk tidning om svenska politiker och svenska städer. Sverige är underbart.
Som missionär blir det ett vattenhål att några veckor få andas annan luft. Men det är ju bara för en tid. Sen vill vi tillbaks hit. Vi trivs här. Det är här vi skall vara. Vårt liv går ut på att göra lärjungar i Bangkok. Och för att göra det måste vi fortsätta att studera språket, fortsätta lära oss förstå kultur och tankemönster, bygga relationer och lära oss kommunicera på ett sätt folket vi är kallade till förstår. Hur skall vi annars kunna hjälpa någon här? Det är en ansträngning men det är också vårt livs roligaste äventyr.
Är det inte lite som oss alla kristna, var vi än befinner oss? Vi har alla ett uppdrag att förstå våra medmänniskor så vi kan hjälpa dem. Men ibland är det skönt att ta en brejk och gå på en konferens. Men vi kan inte stanna där i vår bekvämlighet med ryggdunkar, förståelse och förböner. Den kristna gemenskapen är viktig men vi är alla också kallade att gå till folket, som kanske inte förstår allt det där från din konferens eller kyrka. Det behövs lite ansträngning för att förstå och göra sig förstådd. Ja, jag hoppas du förstår vad jag menar ;-)
