Människor trivs med att vara duktiga, att duga. Fast jag tror inte att det spelar någon roll hur duktig man egentligen är, om man aldrig någonsin får höra det. Det är först då det blir bekräftat för en själv och man faktiskt tror på det.
Varför är vi då så dåliga på att berömma varandra?
Problemet är nog ganska sällan att vi inte tycker att någon förtjänar lite beröm, vi är bara rädda för att ge det. Vi är rädda för att det ska tas emot på fel sätt, att den vi berömmer ska ta det fel, att det inte var så bra egentligen, det ligger i vår kultur, jantelagen och så vidare… Våra ursäkter kan vara många – det bara är så.
När vi vet att vi duger, så vågar vi misslyckas. Det gör ju ingenting, vi duger ju ändå. Om vi däremot aldrig får höra att vi duger, kommer vi knappast att testa det som är för svårt. Misslyckas vi så är vi dåliga, och lyckas vi så är folk likgiltiga. Varför skulle vi ta den risken?
Om vi dessutom kan lära oss att ge beröm på individnivå, och inte endast till dem som är bäst hela tiden, så kommer vi att få en utvecklingsexplosion! Det är därför våra galor och prisutdelningar är så viktiga. Vi lär oss att det är okej att ge beröm. I bragdguldsjuryn är vi fullt eniga om att en bragd inte behöver vara ett guld. Det kan vara en riktigt stor personlig utveckling.
Likadant är det på idrottsgalorna. Idrottarna som hyllas på galor, har känt sig duktiga även när de var små och långt ifrån bra! Hade de inte fått beröm då, så hade de inte vågat fortsätta misslyckas. Idrottare är också ofta mycket duktiga på att ge sig själva beröm. Rolf Ekman, professor i neurokemi vid Göteborgs Universitet, är fullständigt överens med mig om att beröm vi ger oss själva, fungerar lika bra som beröm vi får av andra…
Utnyttja det! :-)
