Jag såg en intervju  med en städerska på tv härom kvällen. Hon tycker det är roligt att städa. Jag blev så imponerad. Jag hör tyvärr till dem som hellre gör något annat än städar men tillstår att jag blir mycket nöjd när jag gjort det.

Städning kan lätt bli en källa till konflikter. Särskilt med tonårsbarn i huset. Eller om en slänger smutskläderna på golvet och en annan plockar upp.

Nu har städningskonflikten kommit upp på högsta politiska nivå. Är det orättvist med avdrag för hushållsnära tjänster som städning? Eller hjälper det till att förvandla svarta jobb till vita? Eller gynnar det bara de rika som har råd med sådan lyx? Eller är det kanske inte alls en lyx när tid är en bristvara?

Är du insatt i ämnet? Har du synpunkter? Finns det ideologiska skäl att tillstyrka eller avfärda RUT-avdraget? Du kan skriva en debattartikel och det går bra att göra här.

Snökaos och kollektivtrafiken har gett tid och reflektion och annan tankeverksamhet den senaste tiden. Det går väl an att pendeltågen i Stockholm började gå i 30-minuterstrafik. Problemet har varit att veta vilka 30 minuter som gällde. För även tidtabellerna spårade ur. Och sen slutade tunnelbanetågen att gå till stationer som låg ovan mark, det vill säga ute i snön.

Jag gjorde som tusentals andra första dagen och ställde mig i kö för ersättningsbussarna vi Liljeholmens station. Nåja, det typiska svenska kösystemet hade också spårat ur. När jag kom upp på trottoaren trängdes jag omedelbart in i en kompakt människomassa. När en buss äntligen kom hade jag turen att formligen lyftas in av trängseln. Vi som kom med blev tydligen glada för det hördes skämt och skratt när främlingar talade med varandra för ovanlighetens skull.

Två dagar senare, när jag hittat annan stabilare om än längre resväg,  läste jag i tidningen om kaoset vid Liljeholmens station. Det uppgavs att tusen personer trängdes där och fick vänta och vänta. När en buss äntligen kom ville alla med. Man behöver inte vara särskilt logisk för att begripa att det inte går. Men vid de laget hade den äventyrliga skämtsamheten övergått i frustration, ilska och urartat i våld. Fem polispatruller fick tillkallas.

"Krissituationer lockar fram det sämsta hos folk", sa en resenär. "Viljan att komma på bussen lockar fram grottmänniskan i folk", konstaterade en väktare,

Är det så att vi alla har något ont inom oss som kan framkallas vid extrema situationer? Eller tvärtom. Är vi goda så länge omständigheterna är det? Det tål att fundera över i en tid när arvsynden är på väg att avskaffas och vi erbjuds kurser i att hitta in till det goda i oss själva.

Nyss satt vi i tv-sofforna och förfasade oss över att soldater fick inkallas för att skydda matleveranserna till katastrofens Haiti. Folk tog till våld för att roffa åt sig på andras bekostnad. Så förfärligt!

Vi stockholmare tar tydligen till våld för att få en plats på bussen.

Bistånd, hjälpverksamhet, välgörenhet och katastrofinsatser är ord som viner genom luften just nu.

Kritik har riktats mot hjälporganisationer. Brist på insyn och girighet kan vi läsa om,
men också om heroiska insatser som till exempel i Haiti.

Min gamla mamma sa härom sistens. "Det är ingen idé att ge till hjälporganisationer längre. Man vet aldrig vem som får pengarna." Det var när förundersökningen om bedrägeri hade inletts mot en chef i Röda Korset. Jag försökte förklara att det är svårt att skydda sig mot enskilda girigbukar men att det finns organisationer att ha förtroende för. Och efter senaste tidens avslöjanden om falska insamlare till Haiti och annat så är jag benägen att plocka fram min gamla käpphäst. Mitt svar när folk ber om råd vem man kan ge till och vara säker på att det kommer fram.

Ge till samma organisation över tid. Fall inte för den som har de mest ömkansvärda barnen i sin broschyr. Kolla om målsättningen stämmer överens med det du vill. Se till att det är en organisation med erfarenhet och öppenhet. Kolla särskilt enskilda entreprenörer. När du bestämt, håll kontakten, läs informationen, ställ frågor om det är något du undrar över. Bli helt enkelt en partner. Den ömsesidigheten kräver mer men kommer troligen att bli mest givande för alla.

Men alla vi som betalar skatt ger bistånd vare sig vi vill eller inte. Dessa pengar går via Sida med direktiv från regeringen. Och nu har biståndsministern fått för sig att näringslivet ska ska få större plats i utvecklingsarbetet. Så här skriver Dagen i dag. Somliga är skeptiska, andra gillar förslaget. Har du synpunkter som du kan ge uttryck för i en debattartikel, så går det bra här.

Eller vill du utveckla andra tankar som har med vårt bistånd till andra länder att göra. Det skulle vara intressant att ta del av.

Nu har den dragit igång igen. Valcirkusen. Kanske inte så mycket roande som oroande. För nu gäller det för politierna att fånga vår uppmärksamhet, att övertyga och till sist vinna. För i höst är det vi som bestämmer - vi som har fyllt 18 år.

Jag funderar på om det är lättare eller svårare att välja när det bara finns två block. När det hela tiden blir två möjliga statsministrar att lyssna till. Nu kan man ju till och med rösta på olika webbsidor vem man tycker tog hem vinsten i varje given debatt. Bleknar de övriga partiledarna - eller måste vi se alla sju i tv-rutan samtidigt varje gång?

Hur hittar vi väljare fram till frågorna som angår oss, hur ska vi tänka när vi lyssnar till debatterna? För det kan ju knappast räcka med att vara talför, något borde ju det politiska programmet kunna bidra med.

Vilka frågor är viktiga för Sverige och för mig som enskild person, vad vi bör hålla utkik efter för att bilda oss en uppfattning om bästa val. Och vilka är farorna.  Har du synpunkter på höstens val, så skriv en debattartikel.

Du kan skicka in ditt bidrag här. Ren valpropaganda kan du gott avstå från tills vidare.

Jag har svårt för att tänka mig ett nytt år som ett vitt och blankt ark som jag ska skriva något helt nytt på. Jag tänker mig att hur pappret än ser ut så färgar jag det med mina erfarenheter, misslyckanden och glädjetoppar, med jag skriver. Livet framåt färgas av det som finns bakåt, på gott och ont.

Däremot har jag inte svårt för att tänka framåt, drömma om hur det ska bli, tänka på vad jag kan förvänta mig. Vad vore livet om vi aldrig förväntade oss något, eller om vi bara förväntade oss pest och pina? Läste du föresten Birger Schlaugs debattartikel dagen för nyårsafton under rubriken "Förväntningar gör det lättare att leva"? Du kan läsa den här.

I våras intervjuade jag professor Micael Dalén på Handelshögskolan i Stockholm. Han har specialiserat sig på varumärkesbyggande och menar att förväntningarna på det vi ska köpa ger större tillfredställelse än att faktiskt köpa varan. Därför är det så viktigt att skapa stora förväntningar kring konserter, nya mobiler eller vad det vara må, så att man inte kan bärga sig utan köar i timmar för att bli bland de första som köper. Du kan läsa hela artikeln här. Så här skrev jag i ingressen : Vi lever för vad som ska hända, vad vi ska köpa, vem vi ska träffa - nästa gång. Att fånga nuet är förlegat. Professor Micael Dahlén påstår att en produkt tappar värde så snart den är köpt. Livets mening har blivit att söka lyckan, inte att finna den.

Vilka förväntningar är bra för det kommande året? Ska vi sträcka oss mot stjärnorna för att om möjligt nå trätopparna? Eller är bättre att hålla förväntningarna realistiska, det vill säga låga i dessa ekonomiska kristider? Eller är det kanske just kristiderna som ger oss perspektiv och möjlighet att sålla bland förväntningarna?

Är det här frågor som du vill skriva en debattartikel om så kan du göra det här.

Såg ni? Ett ord på 19 bokstäver i rubriken. Det är sådant som är absolut förbjudet när man sätter rubriker i tidningen. Att sätta rubriker görs ständigt inom ganska begränsade ramar. Ibland får jag mejl från någon besviken skribent med frågan varför vi inte använde hans rubrik. Det kan finnas många orsaker men en av dem brukar vara att den inte passade i det givna utrymmet. Men sådant skärper sinnen. Även detta att kunna skriva en viss mängd ord. Det är lätt att bre ut sig - som här på webben. Men jag lovar, en artikel blir inte bättre för att den är lång.

Millennium var ordet. Det är snart dags för nytt decennium.  Har det verkligen gått 10 år sedan detta frukade skifte. Var det inte då alla katastrofer skulle komma över oss, gamla Nostradamusprofetior slå in och all världens datorer slås ut?

När jag var nybliven tonåring och tänkte på år 2000 så hisnade tanken. Skulle jag verkligen få vara med om detta? Jag tänkte faktiskt på det när jag stod på Skeppsholmen i Stockholm den där nyårsnatten och såg fyrverkerierna. Tänk att detta var möjligt! Det överskuggade katastroforon den gången.

Hur gick det sen? Nu är ju 2000-talet vardagsmat även om vi har lite olika åsikter om det ska uttalas tvåtusentalet eller tjugohundratalet. Hur analyserar du de 10 år som snart är till ända? I kyrkan. i Sverige, i världen?

Och vad ser du när du blickar framåt? Vad har vi för personligt ansvar för framtiden? Vad kan kyrkan göra? Finns det ljus eller mörker vid horisonten? Vad har vi anledning att förvänta oss? I kyrkan, i Sverige, i världen?

Vill du skriva en debattartikel om detta, så kan du göra det här.

Det jag vill göra just nu är att önska dig en riktigt God Jul och även ett Gott Nytt år ifall du inte har möjlighet att läsa mina bloggposter i mellandagarna.

Hur mycket är jufriden värd? Vi är nog ganska många som jobbar på rejält nu för att uppnå den efterlängtade julfriden. På jobbet måste man förbereda för att hinna vara ledig, så det blir lite extra timmar här och där.

Och så har vi julstöket. Hur mycket behövs för att julstämningens skull? Räcker det med en rejäl veckostädning och en sväng till affären för laddning av kylskåpet?

Och resestressen? Hur många orkar vi hälsa på och hur många orkar vi bjuda hem? Vad måste vi och vad vill vi? Vad är realistiskt och vad är romantiska drömmar om släktjul där alla trivs tillsammans?

Jakten på julklapparna då? Det är inte enkelt att göra varandra nöjda. Hur får man till det lilla extra till den som har allt? Typiskt i-landsproblem kan man tycka. Men enligt en undersökning är det just julklapparna som stressar. Du kan läsa om undersökningen här. Det finns säkert många anledningar till julklappsstress - tidsbrist, penningbrist, högt uppskruvade förväntningar, dåligt samvete. Somliga rationalisera bort juklapparna till de vuxna och ger bara till barnen, som får desto mer. Men är det så klokt. När Bibeln säger att Gud älskar en glad givare, så finns det nog en hemlighet med att ge. Kanske är det helt enkelt så att man blir glad av att ge. Den glädjen ska vi väl inte missunna barnen. Vi ska inte utarma dem med att bara ösa på med julklappar utan att ge dem chansen att  själva ge. Och troligen är de mer uppfinningsrika i att komma på bra julklappar som passar deras kassa.

Att pliktskyldigast klämma in julevangeliet mellan Kalle Anka och maten ger förmodligen inte heller den rätt julstämningen eller friden om man så vill. Troligen inte heller att fly till soliga Thailand.

Har det alltid varit så här? Eller hur blev det så? Hur vill vi egentligen ha det? Vill du skriva en debattartikel kring detta så går det bra här.

Får inte män kalla fötter? Jag menar bokstavligt - inte bildligt. Särskilt inför julen finns en uppsjö av myspys för kalla vinterkvällar - plädar, flanellpyjamas - för att inte tala om bäddsockor. Till kvinnor finns långa, korta, enfärgade och mönstrade, med och utan skaft, korta och knällånga, grovstickade och prydda med spetsar, vita, röda, gråa och lila. Egentligen lättare att räkna upp vad som inte finns.

Men männen då? Behöver de inte bli varma om fötterna innan de somnar? Är de hänvisade till jägarstrumpor och raggsockor? Tydligen om de har större fötter än 41. För den som har mindre kan smyga in på kvinnoavdelningen och hitta en grovstickad med spetskant. Jag har inte bara kollat i en affär.

Jag vet att det finns vissa biologiska skillnader på män och kvinnor men jag hade ingen aning om att det handlade om fötterna. Och när jag ändå är inne på ämnet - jag blir alltmer varse om könsskillnaderna när jag ser mig omkring på barnavdelningarna. Varför måste det vara dinosaurier och spindelmän på blå stövlar och blommor och fjärilar på röda? Och byxor för en blöjbak behöver väl inte nödvändigtvis prydas med antingen silverpaljetter eller monstertryck. Åtminstone inte i storlek 76.

Märkligt att ju mera jämställt vårt samhälle blir desto mer segregerande valmöjligheter. Är det en naturlig konsekvens? Eller har vi helt enkelt för mycket pengar i vår del av världen så ingen ska behöva ärva kläder av storasyster?

Det var några tankar i adventstid. Nu blir det ingen bloggpost på en vecka. Det handlar om semester för min del. Ett sätt att fira rubinbröllop. 40 år tycker jag är värt att fira.

Några grävande artiklar i Dagen som fått stort genomslag i andra media skrev min kollega Anna Bieniaszewski Sandbergs om så kallade KUB-tester på gravida. Testerna visar bland annat om det finns risk för att barnet har Down syndrom.  Somliga landsting erjuder testet till alla gravida, andra till vissa, eller på förfrågan. Du kan läsa artikeln här. Så här svarade landstingen på Dagens enkät. Och så här gjorde Marie och Sven när de fick de svåra beskedet att barnet hade en kromosonförändring. Och socialminister Göran Hägglund svarar på frågor om testet.

Vad har du för erfarenhet av dessa frågor? Borde testet erbjudas alla? Vad ska vi göra med den kunskap vi får? Ska man testa allt bara för att det går? Vad händer med oss när vi måste ta ställning till så svåra frågor. Vad vill vi egentligen veta i förväg?

Med kunskap följer ansvar. Vad finns det för beredskap att bearbeta svåra besked, att ta beslut när vi får besked som vi inte vet hur vi ska hantera? Det är några frågeställningar och det finns många fler. Forskare, politiker, sjukvårdspersonal och andra med erfarenhet av dessa frågeställningar är välkomna att diskutera detta i artiklar på Dagen.se. De kan skickas in här.

För er som varit flitiga i helgen och skrivit blev det lite strul och ni fick felmeddelanden. En del tog det säkra före det osäkra och skickade sina texter till mig i stället. Men i dag har vi fått det fixat så det är bara att jobba vidare.

I mejlskörden i dag hittade jag en insändare undertecknad med signaturen "En kvinna". Jag blev besviken. Och lite arg. Hur kommer det sig att det nästan bara är kvinnor som inte vill skriva ut sina namn, eller undertecknar med "enkel församlingsmedlem", "olärd kvinna av folket". När de nu äntligen tar till orda.

Inte för att jag har någon statistik eller gjort någon vetenskapligt undersökning. Men min erfarenhet som debattredaktör säger mig att andelen kvinnor som debatterar eller skriver insändare är mycket liten. Då förmodar jag att ni kan räkna ut vilka som brukar skriva och gärna berätta vilka de är.

Det är klart att det kan finnas skäl någon enstaka gång att skriva anonymt, men håll med om att den som ger sig till känna är mer trovärdig i sina åsikter.

Alltså kvinnor, skriv, debattera! Göm er inte och nedvärdera inte er själva. Det finns tillräckligt många andra som gör. För ni är väl inte fega?

Frågan om kristendomsämnet i skolan är het igen. Jag vet att det heter religionskunskap. Sedan 1969. Denna förändring var då en jättefråga för Dagen och dess läsare. Och efter många turen fick det en särskild skrivning i kursplanen.

Nu är det dags igen med nytt förslag till kursplan från Skolverket som ska gälla från 1 april 2010. I förslaget nämns inte kristendomen särskilt utan den buntas ihop med de fem världsreligionerna. Det kunde vi läsa i Dagen i dag.

Behöver vi inte längre ha någon bibelkunskap? Vad behöver vi veta om kristendomens historia för att förstå den kultur vi lever i? Den har ju starka rötter i kristen tro. Om detta förväntar jag mig debattartiklar. Eller är engagemanget för detta inte lika stort som på 1960-talet? I så fall vore det intressant att diskutera varför.

Man kan ju tänka sig svar till de båda ortopedläkarna med lång erfarenhet från Tanzania. De påstår i Dagens debattartikel att vi måste ompröva svensk biståndspolicy när det gäller hälsovård. De hävdar att den enbart prioriterar förebyggande vård och därmed urholkar den vanliga sjukvården. Är det så? Gör den till och med mer skada än nytta?

Här kan du skriva in din artikel.

Nu har vi kommit igång så smått med debattartiklar via webben. Ännu så länge har inte tillströmningen varit så stor att vi har kunnat publicera extra mycket. En del har hörsammat debattförslagen men ändå skickat via epost, vilket naturligtvis fungerar bra i nuläget.

Jag är också ovan att hantera de nya verktygen så genomgången av det insända materialet tar lite tid. Det var inte oväntat och det var därför jag efterlyste tålamod för några bloggposter sedan.

Berätta för oss om vi har krånglat till det eller om det  är lätt att följa instruktionerna. Är det något särskilt vi bör tänka på eller rent av ändra? Här kan du gå in och kolla.

Eftersom övning ger färdighet så har jag gott hopp om att själv öka hastigheten på bedömning och svarsmejl. Men det beror förstås också på er debattvilja.

Så är det då dags att öppna möjligheten att skicka debattartiklar via webben. Än finns en del justeringar att göra, men just nu kan du på första sidan klicka på opinion och sedan debatt så hittar du vår nya logga och ser vart du ska ta vägen för att sända din debattartikel. För smidighetens skull kan du klicka här också. Det är bara en tidsfråga sedan hittar du  Dagen debatt även på första sidan.

Eftersom vi är mitt uppe i bygget kan du hjälpa oss genom att kolla runt och testa och berätta vad du tycker (och rapportera fel också förstås).

Just nu har vi förslag på två särskilda debattämen. Dels papparollen i vår tid. Har den förändrats? Till det sämre? Bättre? Hur tar vi vara på papporna?  Ja, det finns många fler infallsvinklar.

Och med anledning av 20-årsjubiléet av Berlinmurens fall finns det anledning att analysera och skriva om det kalla kriget, järnridån och kyrkans roll. Läs min förra bloggpost så förstår du kanske bättre vad jag menar.

Vill du skriva en artikel just nu så kan du klicka här.

Tid måste vara ett relativt begrepp. Hur kan det annars redan ha gått 20 år sedan jag och  sonen lyssnade på Ekot i radion hemma i köket. Folk strömmade från Östberlin till Västberlin och ingen hindrade dem. "Tänk att det händer och här står jag och är bara 14 år". Han insåg att det skrevs världshistoria. Tre år tidigare hade vi passerat den östtyska gränsen, sett K-pistarna, vaktuniformerna och hört de skällande hundarna. Berlin hade inte bara en mur som syntes, alla öststater hade också en osynlig järnridå. Jag besökte dem alla, Bulgarien undantaget. Och jag var förstås inte ensam om det. Människor som förtrycktes där kunde ju inte bara lämnas åt sitt öde.

Jag har funderat över varför så få unga människor i Sverige vet om vad som egentligen hände i de kommunistiska länderna. Det är ju inte så länge sedan. Undersökningar har ju visat att högstadieelever vet en hel del om Förintelsen men har ingen aning om vad som hände i de sovjetiska fånglägren i Sibirien, trots att dessa fanns kvar nästan 50 år längre.

Kan det vara så att det beror på alla berättarna? Alla överlevare som berättar sina svåra minnen trots att de river upp djupa sår. Borde vi kanske berätta mer om enskilda personer bland de miljoner och åter miljoner som deporterades och dukade under i den sibiriska vinern. Som Johan Jundt som  när han som tyskättling fick lov att emigrera till dåvarande Västyskland, berättade att när termometern visade 50 minusgrader slapp han jobba utomhus. Han skötte en borrmaskin och oljan tjocknade vid den temperaturen så det gick inte att borra. Men kroppsarbetarna fick ingen frist.

Hur kunde det ske? Var det bara despotiska ledare eller var det ideologins fel?

Och hur kom det sig att kyrkoledare i Väst föredrog att ta parti för officiella kyrkor som gick i regimernas ledband? Varför trodde de att det var bättre att inte reta regimen än att stödja de kristna som led så svårt för sin tros skull?

Jag efterlyser skribenter som har egna erfarenheter, som kan berätta, som vill analysera och komma med konkreta förslag hur vi ska lära oss av historien.

Det kommer att dröja ytterligare ett par dagar innan ni kan skriva debattartiklar direkt här på webben, så använd den vanliga adressen debatt@dagen.se så länge.

Nu går det att skicka debattartiklar via webben. Vill du göra det nu, kan du klicka här.

Spännande att många hittade mig så snabbt. Första kommentaren kom inom en kvart efter det att min första bloggpost kunde läsas. Det visar ju hur engagerade läsare Dagen har vare sig det gäller webben eller papperstidningen. Några verkar redan vara på hugget inför starten av Dagen debatt nästa vecka.

Två frågor bland kommentarerna tänker jag svara på här.

Kommer min blogg att finnas i papperstidningen också? Svar nej. Men bli inte förvånad om ett och annat av det jag skriver på bloggen hamnar i min spalt på onsdagar och tvärtom.

Det kommer väl att bli ett visst kvalitetsurval? Just det, självklart. Dagen debatt handlar nämligen om just debatt, genomtänkt argumentering, ett spektrum av ämnen. Vi välkomnar särskilt människor med viss kunskap och erfarenhet inom olika områden. Kriterier och förhållningsregler kommer att finnas nästa vecka.

Det är klart att korta insändare också har sin plats. Men tills vidare gör vi så att de skickas som vanligt till debatt@dagen.se. De insändare som publiceras i papperstidningen kommer naturligtvis precis som vanligt att också finnas på webben.

Och så ett ord till er som tänker sig att när ni tryckt på sparaknappen så kommer texten att kunna läsas av alla. Får jag be om största möjliga tålamod. Vi bjuder in er att bygga detta tillsammans med oss med små resurser och stor vilja. Så det är när tidsfaktorn är emot oss som vi får plocka fram tålamodet. Men det sägs ju vara karaktärsdanande.

Ni glömmer väl inte att det är Fars dag på söndag. Det kanske är ett ämne att kasta ut nästa vecka. Papparollen i vår tid. Vad har vi att säga om den?

Ha nu en bra helg!

Vill du skriva om papparollen nu så klicka här.

Jag bloggar nu, alltså finns jag. Hur det ska gå för en som inte ens finns på facebook återstår att se. Men det kan aldrig vara för sent att pröva något nytt.

Nu är det här en debattblogg så mycket hänger på er som läser. Jag hoppas helt enkelt att kunna uppmuntra till att bredda och fördjupa debatten. Ge och få tips om vad som är hett att skriva om. Som läsare kan du hjälpa mig att välja sådant som angår dig och som kan ge bränsle åt samtalen vid köksbord och kyrkkaffe, i riksdagskorridorer och lärarrum.

Det är ingen slump att jag börjar blogga just nu. Nästa vecka är det nämligen premiär för Dagen debatt på webben. Men en större tillströmning av välskrivna debattartiklar kommer vi att kunna publicera ännu mer än i papperstidningen. Och du som är van debattör får ytterligare en chans att påverka.

Just nu håller Linus på och testar mallar och verktyg för webben. Det är lite som att göra en tillbyggnad till ett hus som redan finns och fungerar. Lite rörigt under bygget men sen blir det snyggt.

Medan ni väntar kan ni tipsa om debattämnen som vi kan kasta oss över. Det går bra här som kommentar men även att skicka e-post till debatt@dagen.se.

Jag återkommer med instruktioner och hejarop.