Tid måste vara ett relativt begrepp. Hur kan det annars redan ha gått 20 år sedan jag och sonen lyssnade på Ekot i radion hemma i köket. Folk strömmade från Östberlin till Västberlin och ingen hindrade dem. "Tänk att det händer och här står jag och är bara 14 år". Han insåg att det skrevs världshistoria. Tre år tidigare hade vi passerat den östtyska gränsen, sett K-pistarna, vaktuniformerna och hört de skällande hundarna. Berlin hade inte bara en mur som syntes, alla öststater hade också en osynlig järnridå. Jag besökte dem alla, Bulgarien undantaget. Och jag var förstås inte ensam om det. Människor som förtrycktes där kunde ju inte bara lämnas åt sitt öde.
Jag har funderat över varför så få unga människor i Sverige vet om vad som egentligen hände i de kommunistiska länderna. Det är ju inte så länge sedan. Undersökningar har ju visat att högstadieelever vet en hel del om Förintelsen men har ingen aning om vad som hände i de sovjetiska fånglägren i Sibirien, trots att dessa fanns kvar nästan 50 år längre.
Kan det vara så att det beror på alla berättarna? Alla överlevare som berättar sina svåra minnen trots att de river upp djupa sår. Borde vi kanske berätta mer om enskilda personer bland de miljoner och åter miljoner som deporterades och dukade under i den sibiriska vinern. Som Johan Jundt som när han som tyskättling fick lov att emigrera till dåvarande Västyskland, berättade att när termometern visade 50 minusgrader slapp han jobba utomhus. Han skötte en borrmaskin och oljan tjocknade vid den temperaturen så det gick inte att borra. Men kroppsarbetarna fick ingen frist.
Hur kunde det ske? Var det bara despotiska ledare eller var det ideologins fel?
Och hur kom det sig att kyrkoledare i Väst föredrog att ta parti för officiella kyrkor som gick i regimernas ledband? Varför trodde de att det var bättre att inte reta regimen än att stödja de kristna som led så svårt för sin tros skull?
Jag efterlyser skribenter som har egna erfarenheter, som kan berätta, som vill analysera och komma med konkreta förslag hur vi ska lära oss av historien.
Det kommer att dröja ytterligare ett par dagar innan ni kan skriva debattartiklar direkt här på webben, så använd den vanliga adressen debatt@dagen.se så länge.
Nu går det att skicka debattartiklar via webben. Vill du göra det nu, kan du klicka här.
