Bistånd, hjälpverksamhet, välgörenhet och katastrofinsatser är ord som viner genom luften just nu.
Kritik har riktats mot hjälporganisationer. Brist på insyn och girighet kan vi läsa om,
men också om heroiska insatser som till exempel i Haiti.
Min gamla mamma sa härom sistens. "Det är ingen idé att ge till hjälporganisationer längre. Man vet aldrig vem som får pengarna." Det var när förundersökningen om bedrägeri hade inletts mot en chef i Röda Korset. Jag försökte förklara att det är svårt att skydda sig mot enskilda girigbukar men att det finns organisationer att ha förtroende för. Och efter senaste tidens avslöjanden om falska insamlare till Haiti och annat så är jag benägen att plocka fram min gamla käpphäst. Mitt svar när folk ber om råd vem man kan ge till och vara säker på att det kommer fram.
Ge till samma organisation över tid. Fall inte för den som har de mest ömkansvärda barnen i sin broschyr. Kolla om målsättningen stämmer överens med det du vill. Se till att det är en organisation med erfarenhet och öppenhet. Kolla särskilt enskilda entreprenörer. När du bestämt, håll kontakten, läs informationen, ställ frågor om det är något du undrar över. Bli helt enkelt en partner. Den ömsesidigheten kräver mer men kommer troligen att bli mest givande för alla.
Men alla vi som betalar skatt ger bistånd vare sig vi vill eller inte. Dessa pengar går via Sida med direktiv från regeringen. Och nu har biståndsministern fått för sig att näringslivet ska ska få större plats i utvecklingsarbetet. Så här skriver Dagen i dag. Somliga är skeptiska, andra gillar förslaget. Har du synpunkter som du kan ge uttryck för i en debattartikel, så går det bra här.
Eller vill du utveckla andra tankar som har med vårt bistånd till andra länder att göra. Det skulle vara intressant att ta del av.
