Snökaos och kollektivtrafiken har gett tid och reflektion och annan tankeverksamhet den senaste tiden. Det går väl an att pendeltågen i Stockholm började gå i 30-minuterstrafik. Problemet har varit att veta vilka 30 minuter som gällde. För även tidtabellerna spårade ur. Och sen slutade tunnelbanetågen att gå till stationer som låg ovan mark, det vill säga ute i snön.
Jag gjorde som tusentals andra första dagen och ställde mig i kö för ersättningsbussarna vi Liljeholmens station. Nåja, det typiska svenska kösystemet hade också spårat ur. När jag kom upp på trottoaren trängdes jag omedelbart in i en kompakt människomassa. När en buss äntligen kom hade jag turen att formligen lyftas in av trängseln. Vi som kom med blev tydligen glada för det hördes skämt och skratt när främlingar talade med varandra för ovanlighetens skull.
Två dagar senare, när jag hittat annan stabilare om än längre resväg, läste jag i tidningen om kaoset vid Liljeholmens station. Det uppgavs att tusen personer trängdes där och fick vänta och vänta. När en buss äntligen kom ville alla med. Man behöver inte vara särskilt logisk för att begripa att det inte går. Men vid de laget hade den äventyrliga skämtsamheten övergått i frustration, ilska och urartat i våld. Fem polispatruller fick tillkallas.
"Krissituationer lockar fram det sämsta hos folk", sa en resenär. "Viljan att komma på bussen lockar fram grottmänniskan i folk", konstaterade en väktare,
Är det så att vi alla har något ont inom oss som kan framkallas vid extrema situationer? Eller tvärtom. Är vi goda så länge omständigheterna är det? Det tål att fundera över i en tid när arvsynden är på väg att avskaffas och vi erbjuds kurser i att hitta in till det goda i oss själva.
Nyss satt vi i tv-sofforna och förfasade oss över att soldater fick inkallas för att skydda matleveranserna till katastrofens Haiti. Folk tog till våld för att roffa åt sig på andras bekostnad. Så förfärligt!
Vi stockholmare tar tydligen till våld för att få en plats på bussen.
