I ledaren i fredagstidningen, som finns att läsa här, skriver jag om vårt framtidsprojekt och om den läsarundersökning som ger oss en viktig bas att stå på när vi funderar över vägvalen i en turbulent tid i mediebranschen. En av slutsatserna  är att vi har läsare som är både entusiastiska och engagerade. Jag är alldeles övertygad om att det finns många goda idéer om hur Dagen och Dagen.se bör utvecklas i framtiden. Dem vill vi gärna ta del av. Så välkommen att utnyttja kommentarsfältet till denna bloggpost. Eller maila mig, elisabeth.sandlund@dagen.se.

Jag lovar att alla synpunkter når fram till vår framtidsgrupp som ett viktigt komplement till de tankar som våra egna medarbetare står för. Alldeles särskilt intressant vore det att höra om ni som följer Dagen.se sitter inne med något svar på den fråga som mediebranschen i hela världen sliter med: Hur ska vi få lönsamhet på webben?

Opinionsundersökningarna om partipolitiska sympatier duggar tätt, inte minst ett valår som detta. En lång rad olika undersökningsinstitut frågar svenska folket om vilket parti de skulle rösta på om det var val idag, om förtroendet för partiledarna eller om annat som har bäring på valet i september.  Det blir en hel del siffror, som ofta publiceras i Dagen och/eller på Dagen.se, och som inte sällan pekar i motstridiga riktningar.

Några läsare har hört av sig, ett par av dem i ganska upprörda ordalag, och hävdat att vi medvetet förtiger framgångar eller bakslag för än det ena, än det andra partiet. De har fel. Vi har ingen annan ambition än att ge en så rättvisande bild som möjligt av opinionsläget. Men åtminstone för den kortsiktiga rapporteringen är vi beroende av nyhetsbyrån TT, som normalt väljer att lyfta fram någon eller några intressanta tendenser i varje enskild undersökning, framför allt sådana förändringar som är statistiskt säkerställda. Och så är som bekant inte alltid fallet när procentsiffrorna hoppar upp och ned.

I dessa vädertider ska man helst hålla sig i så stor stillhet som det bara går. Så möjligheten att få åka till Göteborg och vara med och debattera religionsundervisning i tv i kväll tisdag kändes inte helt lockande. Men sådana erbjudanden är svåra att motstå. Det är, om hon inte gör bort sig, bra för tidningen att dess chefredaktör syns i tv-rutan. 

Så jag sa preliminärt ja redan i fredags och fick på måndagseftermiddagen information om taxiresor och hotell och en digital flygbiljett, visserligen utställd på "Elisabeth Sandblad". (Att det ska vara så svårt att hålla ordning på oss som har naturnamn.) Vår webbreporter började fila på en notis att lägga ut på Dagen.se.  Och då ringer man från Göteborg igen. Man har upptäckt att jag är "för lik Ulf Ekman". När jag börjar skratta förtydligar sig tv-mannen och säger att det inte gäller i något annat avseende än våra åsikter i just den här frågan.

Och så är det säkert. Lika glad är jag. Nu slipper jag ordna ersättare till Alphakursen och får tala om varför vi ska läsa Bibeln i stället.

Det är nyttigt för journalister att själva bli föremål för artiklar. Då blir man lite mer ödmjuk när folk hör av sig och är ledsna/sura/arga över att ha blivit missförstådda eller föremål för hårdvinklingar.

Kyrkans Tidning refererar på sin webb ett möte hos Kristna Publicistförbundet i fredags där jag och Anders Mellbourn från Sändaren och i viss mån Erika Cyrillus från Budbäraren (hennes tåg från Uppsala stod stilla på rälsen lite för länge) samtalade om den kristna pressens framtid. Det var ett intressant och trevligt samtal som delvis kom att handla om de färska TS-siffrorna. Och det hade inte jag något emot, förstås, eftersom Dagen var en av få tidningar i landet, och den enda av de kristna, som ökade sin upplaga i fjol.

Vi kom in på ekonomi också. Vårt bokslut är inte offentligt än men jag antydde att det inte såg oävet ut, utan att vi skulle komma att hamna på plus trots att 2009 var ett dystert år för pressen som helhet och trots att svarta siffror (som är bra, i motsats till röda) inte hör till vanligheterna i Dagens historia. Och jag sa också att orsaken var att vi vidtagit kraftfulla åtgärder när vi för ungefär ett år sedan såg vartåt det barkade med annonskonjunkturen. I vårt sparpaket ingick, vilket vi berättat om flera gånger i olika sammanhang, bland annat i ett pressmeddelande och här, att erbjuda dem i personalen som så önskade att under åtta månader från 1 maj till årsskiftet gå ner till 80 procent i tjänst men få behålla 90 procent av lönen. Samtidigt drog vi ner något på sidantalet och minskade frilansinköpen en del, helt naturliga åtgärder när annonserna blir färre och mindre, hos oss som i övriga dagspressen.

Detta var alltså ingen nyhet. Men i Kyrkans Tidning blir rubriken "Kärv ekonomi för Dagen trots upplageplus" och i texten står det att vi var "illa ute". Och så kan man ju också uttrycka det. Men det är en bild som vi på Dagen inte känner igen. Tvärtom är vi stolta över att ha klarat 2009 bra, både ekonomiskt och upplagemässigt, utan att som på Kyrkans Tidning behöva säga upp personal.

Ett stort glädjeämne för oss alla på Dagen är den fantastiska utvecklingen av Dagen.se de senaste åren. Det har hänt oerhört mycket på webben och kurvorna för besökssiffrorna, oberoende av om man mäter unika besökare, antalet besök eller klick, pekar rätt upp i skyn. (OK, jag överdriver litet men det ser mycket bra ut för hela förra året och även hittills 2010.) Omvärlden har uppmärksammat vad vi gjort. 2008 utsåg Internet World oss till Sveriges fjärde bästa dagstidningswebb och 2009 var vi nominerade till utmärkelsen Årets dagstidning på webben, för att nämna ett par tydliga exempel. Vår webbredaktör Emanuel Karlsten, som snart tillträder sitt nya jobb på Expressen, blev på kort tid en guru i branschen med stort genomslag i debatten.

Sådant förpliktigar och sporrar. Det värsta som kunde hända skulle vara att vi slog oss till ro och tyckte att allt var väl. Också tryckta tidningar måste hela tiden utvecklas men på webben är innovationstakten ännu mycket högre. Vår ambition är att med de begränsade resurser vi har inte bara hänga med i vad andra gör utan också ligga i framkant genom att kläcka och testa egna idéer.

Även i fortsättningen är webben ett prioriterat område dit vi 2010 tillför resurser. Det gäller såväl teknik, affärsutveckling som journalistik. Fördelen med att vi är en liten organisation är att samarbetet mellan dessa tre ben har förutsättningar att flyta på ett okomplicerat sätt. Och för redaktionens del är vi måna om att vidmakthålla och stärka kopplingarna mellan webb och papperstidning. Dagen och Dagen.se ska genomsyras av samma tänkande och ha samma vision men var för sig utnyttja sina speciella förutsättningar till max.

I dag annonserar vi ut tjänsten som ny webbredaktör på Dagen.se och hoppas på många intresserade. Vi har startat en spännande resa och det finns chans att hoppa på tåget. Här hittar du annonsen.

Jag satt i tv-soffan i går kväll. Inte hos någon av de stora kanalerna utan hos kristna Kanal 10. Jag fick chansen att både berätta om min väg till kristen tro och om hur det är att vara chefredaktör på Dagen. Det var ett led i kanalens vecka med cafékvällar.

När man är inbjuden till exempelvis SVT, vilket händer då och då, är allt förberett i minsta detalj. Och normalt får man inte många minuter på sig. Här var det tvärtom. När jag kom till Älmhults station vid 18-tiden visste jag inte vad som förväntades av mig och hade bara en aning om att det nog handlade om ganska många minuter i strålkastarljuset innan det var dags att lägga sig på nattåget tillbaka till Stockholm.

Men det ordnade sig i alla fall. Lätt kaotiska förhållanden passar mig ganska bra. (Den som har sett mitt skrivbord förstår vad jag menar.) Och att få umgås med människor som brinner för vad de gör är alltid uppfriskande, alldeles särskilt när det handlar om att föra ut evangeliet i det svenska samhället.

De här raderna skriver jag på torsdagseftermiddagen den 19 november. Vet ni vad jag gjorde för precis tio år sedan? Jo, då köpte jag min första Bibel 2000. Det var nämligen den dagen som den släpptes, i lagom tid inför det nya kyrkoårets början.

Jag hade bara varit kristen i knappt tre månader. Den enda bibel jag hittade hemma när behovet plötsligt uppstod var min mans konfirmationsbibel från 1950-talet med pluralformer på verben och allt.  När jag hade gjort som man får lära sig, läst Nya Testamentet och Psaltaren, började jag från början. Jag hade hunnit en bra bit in i profeterna när jag kunde byta till den nya bibelöversättningen. Och det var verkligen skillnad. Visst kan man diskutera ett och annat i Bibel 2000 men språket är onekligen fräschare.

Bibeln som jag köpte för tio år sedan hängde med länge. Den blev full av anteckningar och förstrykningar. På en resa till Tibro för två år sedan försvann den dock spårlöst. Jag hoppas att den hamnade hos någon som har god nytta av den...

2010 är det Bibelns år, utlyst av Svenska Bibelsällskapet. Det kommer att märkas i Dagens spalter, var så säkra.

Visst blev det klappgröt i helgen som gick, som jag skrev i fredags. Ulrika deltog med stor iver i tillagningen och var den som såg till att elvispen gick varm och anrättningen fick den rätta rosa nyansen och luftiga konsistensen. Det är nog inte sista gången vi lagar den rätten hemma att döma av hennes reaktion när hon avnjöt det hela.  Litet blev kvar och det fick ersätta frukostfilen nästa morgon.

Reaktionerna på texten om klappgröt var inte så få men odelat positiva.  En Dagenläsare berättar till exempel om att hennes svärmor gör klappgröt på rabarber och att hon själv bott i Tanzania och använt de torkade blombladen från busken Rosella, som växer där. 

Men Ulrika och jag använde ett klassiskt recept. Vi kokade upp 6 dl vatten och 4 dl outspädd röd saft, tillsatte 1 dl mannagryn och kokade under vispning i 5 minuter. Sedan satte vi kastrullen i ett kärl med kallt vatten. Och så var det bara att vispa och vispa och vispa tills gröten var kall och fluffig och färdig att avnjutas med lite mjölk.  Vill man ha fler receptvarianter är det bara att googla.

Den nostalgiska resan som kännetecknat denna vecka går vidare (det måste vara höstvädret som är orsaken). På lunchrestaurangen serverades någon sorts bärsorbet till den torsdagspannkaka som jag brukar unna mig som efterrätt. Sorbeten hade hunnit tina så att den var på gränsen till rinnande. Oj, sa jag. Det ser nästan ut som klappgröt. Och så kom jag i samspråk med kvinnan efter mig i kön om hur man gör klappgröt och hur det smakar. Hon sa "usch" och jag sa "mums".

Är det någon som äter klappgröt i vår tid? Vet unga människor ens vad det är? Jag var definitivt ingen grötälskare som barn. Men klappgröt, det gillade jag skarpt. Och visst hände det någon enstaka gång när mina egna flickor var små att elvispen fick göra tjänst för att förvandla mannagrynsgröten till denna rosafärgade läckerhet. Det är kanske dags för en "favorit i repris "till helgen? Jag är övertygad om att Ulrika inte tackar nej till en stor portion. Och Helena i Lund, hennes storasyster, kan få ett recept att lägga in på sin matlagningsblogg.

Ibland hickar man till litet extra vid tidningsläsningen, som i morse när jag läste Svenska Dagbladet vid frukostbordet.  Där påstods nämligen i en rubrik att "Brist på uniformer kan sprida smittkoppor". Med tanke på att smittkoppor varit utrotat i hela världen sedan 1980 var det onekligen en sensation som borde ha varit värd en placering i topp på sidan ett. Nu handlade det förstås inte om den tidigare fruktade dödliga sjukdomen utan om de jobbiga men knappast livsfarliga svinkopporna.

Kan det rent av vara så att ordet "smittkoppor" är okänt för yngre generationer, dit möjligen redigeraren som gjorde rubriken hör? Vi som bär våra vaccinationsmärken på överarmen glömmer inte lika lätt. Själv vaccinerades jag på grund av förmodad allergi inte förrän vid 12 års ålder är 1963, när skräcken för smittan för sista gången spred sig i Stockholm sedan en smärre epidemi utbrutit. I går skrev jag om lingonlov, i dag om smittkoppsvaccinering. Ett akut anfall av nostalgi så här i höstmörkret?

Skollovsvecka och almanackan är ovanligt tom både på dag- och kvällstid. Inga scouter på torsdag till exempel, eftersom ett antal av våra medlemmar går i skolan och kan tänkas ha annat för sig på höstlovet.

Höstlov är ju en ganska ny uppfinning. Som jag minns det startade det i mitten av 80-talet, när vår äldsta dotter gick på lågstadiet. Smarta rektorer kom på att de kunde samla höstens studiedagar till en vecka och ge skolbarnen lite tid till att ladda batterierna innan den mörkaste tiden på året startar. Jag tror till och med att Alviksskolan, där hon gick, var en av de första som införde nymodigheten.

När jag själv gick i småskolan hade vi faktiskt lingonlov, lite tidigare på hösten och bara en dag. Plockade vi verkligen lingon? Det minns jag inte. Men de var en rest av de gamla potatisloven, som varade betydligt längre och som faktiskt hade en nationalekonomisk betydelse när potäterna skulle skördas för hand för att säkerställa att det fanns mat på borden hela långa vintern.

Onsdagen blev ännu en hektisk dag som började med ett inhopp som morgonandaktstalare i riksdagen, fortsatte med en förmiddag på kyrkomötet i Uppsala, ett föredrag på dagledigträffen i Korskyrkan i samma stad, medverkan i Studio ett i radion tillsammans med bland andra Stockholms tillträdande biskop Eva Brunne för att avslutas med en diskussion om kyrkan och medierna i jubilerande Hammarbykyrkan i Stockholm. Dit är jag snart på väg.

Jag gillar att ha mycket omkring mig så egentligen borde jag vara glad. Men denna onsdagseftermiddag känns det tungt. Jag är övertygad om att Svenska kyrkan, mitt eget samfund, är på väg att begå ett enormt misstag när man på torsdagsmorgonen röstar för ett ändrat äktenskapsbegrepp. Det kommer att leda till söndring och splittring, såväl på det ekumeniska planet som inom kyrkan själv. Och allvarligast av allt, det är inte i enlighet med Guds vilja, som den uttrycks i Bibeln. Det är min åsikt och inget jag hörde i debatten på kyrkomötet eller i radiostudion har lett till att jag ändrat den.

På tåget från Uppsala ska jag försöka skriva en mer principiell bloggpost på ledarbloggen i äktenskapsfrågan. Läs gärna den också!

Man säger ju att historien inte upprepar sig. Men visst verkar det som att hotellkedjan Ibis, med 16 anläggningar i Sverige, är på väg att begå samma misstag som konkurrenten Scandic för 2,5 år sedan.  I sin iver att tillmötesgå kraven från det man trodde var en viktig del av kundkretsen plockade Scandic bort biblarna från hotellrummen. Proteststormen, där Dagen spelade en avgörande roll, blev massiv. Storkunden Svenska kyrkan hotade med bojkott. Och det hela slutade väl. Biblarna kom tillbaka till hotellrummen och det verkar ingen ha mått illa av.

Nu skyller Ibis på sina franska ägare, Accor. Lika lite som Scandics ägare lär fransmännen vara intresserade av dålig publicitet och av kundbojkott i en tid när hotellbokningarna och därmed priserna på hotellrum faller som höstlöv.  Själv har jag ibland bott på hotell inom Accor-koncernen, som förutom Ibis äger bland annat Novotel, Formel 1 och Etap. Men det är det slut med - tills biblarna är tillbaka. Och lita på att vi kommer att följa vad som sker i spalterna.

I kväll avgörs det, som framgår av Emanuel Karlstens blogg, om vi blir årets dagstidning på webben eller om deet blir någon av de andra två nominerade som tar hem titeln. Hur det än blir är vi lyckliga över att ha utvalts att gå till final i hård konkurrens med andra duktiga redaktioner i Sverige.

Emanuel har bett om klädråd inför kvällen. Jag har andra bekymmer.Torsdagskväll är nämligen scoutkväll för mig. Då är jag ledare i Jims gäng, stans häftigaste seniorscoutlag för ungdomar och unga vuxna med utvecklingsstörning. Två torsdagar på raken har andra ledare fått ta stöten men den här veckan hade det inte blivit några scouter alls om jag inte kunnat vara med.

Scouterna slutar 20.30. Då åker ungdomarna, inklusive min egen dotter, iväg i sina färdtjänstbilar. Samtidigt kastar jag mig i en taxi till TU:s fest för att förena mig med det lilla Dagengäng som redan smörjt kråset med en god middag. Förhoppningsvis hinner jag byta ut scoutskjortan mot en svart dito, i enlighet med festens klädkod. Annars lär jag i alla fall väcka uppseende.

20.40 ska prisutdelningen i vår klass starta. Så det blir på håret. Men det är inte första gången. När vi var nominerade till årets varumärke i Almedalen förra sommaren skulle prisutdelningen ske vid en lunch på Stadshotellet . Det var bara det att jag ledde ett seminarium som slutade långt efter att lunchen börjat. Så fort jag fått tyst på debattdeltagarna och åhörarnas applåder sprang jag som en gasell (nåja) genom Visbys gator och uppför trapporna. När jag gick in i salen hörde jag hur vi och de andra finalisterna ropades upp så jag fortsätte av bara farten upp på podiet och förenade mig med (G) som i Gud-gänget.

Och den gången gick det ju bra. Vi vann! Och kanske gör vi det i kväll också.

När en artikel publiceras i en tidning eller på en webbsajt vet man egentligen aldrig i förväg hur uppmärksammad den kommer att bli. En text som redaktionen bedömer som högintressant kan gå ganska spårlöst förbi. Jag minns när vi i Svenska Dagbladet för många år sedan avslöjade en näringslivsskandal med politiska förtecken och tyckte att vi gjorde det bra. Ingen brydde sig. Något år senare fick en annan tidnings medarbetare Stora journalistpriset för precis samma historia.

Men ibland går det precis som man tänkt. Att samhällsdebattören och f d språkröret Birger Schlaugs debattartikel i tisdagstidningen "En politiskt korrekt gud är inte Gud" skulle få stort genomslag var precis vad vi räknade med. Många Dagenläsare har hört av sig med tacksamma reaktioner. På nätet är den en av de mest klickade och har fått kommentarer av 30 bloggare.  Och visst är det intressant att en person som kallar sig "icke-troende, men intresserad av religion och livsfrågor" ser Svenska kyrkans situation  med sådan obarmhärtig klarsyn.

Gud har gett mig många gåvor. Lokalsinne är inte en av dem.  I terräng går det hyggligt, särskilt om jag har en karta. Men inomhus på exempelvis bokmässan i Göteborg blir det pinsamt uppenbart hur dålig jag är på att hitta. Varje gång jag lämnar Dagens monter går jag vilse. Å andra sidan är det inte så dumt att "hitta vilse". Man stöter på många intressanta utställare och en hel del bekanta på vägen.  Och ett och annat nyhetstips har jag också fångat upp under dagen.

Det är något alldeles speciellt med mässor. Hur bekväma skor man än har blir fötterna trötta. Och hur intresserad man än är - eller kanske just därför - blir huvudet överfullt. Men roligt är det. Och många samtal blir det, inte minst med dem som kommer förbi och hämtar en färsk Dagen.

På fredagsförmiddagen ska Göran Hägglund, KG Hammar och jag diskutera äktenskaps- och samlevnadsfrågor på ett av de stora seminarierna med min gamla kollega från Kyrkans Tidning Barbro Matzols som moderator. Och då gäller det att vara helskärpt!

Gud har gett mig många gåvor. Lokalsinne är inte en av dem.  I terräng går det hyggligt, särskilt om jag har en karta. Men inomhus på exempelvis bokmässan i Göteborg blir det pinsamt uppenbart hur dålig jag är på att hitta. Varje gång jag lämnar Dagens monter går jag vilse. Å andra sidan är det inte så dumt att "hitta vilse". Man stöter på många intressanta utställare och en hel del bekanta på vägen.  Och ett och annat nyhetstips har jag också fångat upp under dagen.

Det är något alldeles speciellt med mässor. Hur bekväma skor man än har blir fötterna trötta. Och hur intresserad man än är - eller kanske just därför - blir huvudet överfullt. Men roligt är det. Och många samtal blir det, inte minst med dem som kommer förbi och hämtar en färsk Dagen.

På fredagsförmiddagen ska Göran Hägglund, KG Hammar och jag diskutera äktenskaps- och samlevnadsfrågor på ett av de stora seminarierna med min gamla kollega från Kyrkans Tidning Barbro Matzols som moderator. Och då gäller det att vara helskärpt!

Ibland är det snabba ryck på en tidning. Men ibland tänker vi faktiskt betydligt mer långsiktigt. Under onsdagseftermiddagen har vi suttit i möte för att diskutera "(G) som i Gud", vår och Frälsningsarméns stora satsning under Almedalsveckan i Visby, som vi somras körde för fjärde gången. Själv har jag haft glädjen att vara med de tre senaste.

Först och främst handlade det om att utvärdera sommarens insatser. Vi var nöjda med det allra mesta. Det kom mycket folk till våra seminarier och övriga programpunkter. Paneldeltagarna var glada över att få medverka och diskussionerna blev intressanta och givande. Nya grepp, som att ägna två kvällar åt att intervjua tidigare politiker, föll väl ut.

Och sedan kom knäckfrågan: Ska vi göra det igen? Den besvarades med ett rungande ja. Det blir "(G) som i Gud" i Visby även sommaren 2010. Nu återstår arbetet med att få ihop ett riktigt lockande program, som tillför annorlunda dimensioner.  Men det är klart att Gud ska vara med mitt i samhällsdebatten!

Om kyrkovalet kan man säga mycket. En del sägs också i morgondagens tidning och, förstås, här på Dagen.se. Men en sak är säker. Vi kan vara nöjda med det genomslag Dagen fått i andra medier. När det händer något särskilt i den kyrkliga sfären blir vår expertis hårdvara. För en liten (men naggande god) tidning som Dagen är det guld värt att bli omnämnd i andra medier. Och det är dessutom ett av de sätt som vi kan försöka uppfylla vår vision att genomsyra Sverige med kristen tro och kristna värderingar på.

Då får man vara beredd att offra lite nattsömn. Vid midnatt, när valet var i stort sett färdigräknat och jag kollat att min bloggpost på Dagen.se inte behövde justeras, gick jag och la mig. Då hade TT hunnit ringa för en kommentar. Kvart över fem ringde klockan och en halvtimme senare hämtade taxin mig till Radiohuset och P 1 morgon. Det var tredje visiten där på fyra dagar, alla med kyrkovalstema.

Låter det skrytsamt? Det var inte meningen. Och inte heller att utöva självömkan. Det är roligt att vara efterfrågad och få komma till tals!

Tre olika vallokaler har jag haft tillfälle att besöka i dag. Började morgonen med att förhandsrösta (jo, faktiskt, trots att det var valdag) redan vid 8.30 i min egen territorialförsamling, Västerled. Valförrättarna var ense om att förhandsröstningen hade sett bra ut under perioden före valdagen, det hade till och med varit kö vissa tider. Om det sedan innebar ökat eller minskat valdeltagande när röstningen öppnade på riktigt återstår att se. Litet snopet är det dock att jag, som engagerat mig kraftfullt för att försöka köra ut de politiska partierna ur kyrkan, inte har något opolitiskt alternativ att rösta på i den enda församling där jag får lägga min röst.

På eftermiddagen blev det en snabbvisit utanför vallokalen i Näsbypark, Täby församling, där min mamma bor. Röstsedelsutdelarna tyckte att tillströmningen av väljare var påfallande god, snarast bättre än 2005 när Täby ändå hade ett högre valdeltagande än snittet.

Till sist hjälpte jag dottern Ulrika att rösta i hennes nya territorialförsamling, Spånga, som vid årsskiftet slås samman med Kista. Vi hade påtagliga bekymmer med att hitta vallokalen eftersom det inte stod någon ordentlig gatuadress på hennes röstkort men lyckades till sist, tack vare en hjälpsam åldring, ta oss in bakvägen på Tensta servicehus. Där var läget dystrare. Långt under tio procent av de 1 700 röstberättigade som tillhörde distriktet hade röstat vid 18.30-tiden och det var inte direkt kö till röstbåsen den stund vi var där.

Alldeles omöjligt att gissa hur resultatet blir alltså. Låt oss hoppas att vittnesbörden från Näsbypark visar sig hålla för landet som helhet.

I morse tänkte jag bli en modern människa genom att ansluta mig till den växande skara som använder de nya åkkorten i SL-trafiken. De är så smarta att man inte ens behöver plocka upp dem ur plånboken för att få passera spärrarna. Man laddar dem i automater som står lite varstans (Innan ni börjar tänka att detta bara angår stockholmare, låt mig påpeka att det på sikt ska gå att utnyttja samma kort även på andra håll i landet.)

Men tji fick jag. Mitt bankkort har jag använt för att handla med eller ta ut kontanter i små franska byar och amerikanska landsortsstäder.  Men till att förse mig med vad som krävs för att åka snabbspårväg och tunnelbana från en stockholmsförort till en annan duger det inte.  SL tycker uppenbarligen att sådant inte ska betalas med pengar som finns på kontot utan med kreditkort.  Och visst har jag sådana också men de använder jag inte till löpande utgifter när det går att undvika. Så jag fick vackert ställa mig i kö i kiosken och fortsätta att känna mig som en urmodig bakåtsträvare.

På måndagseftermiddagen utbröt det jubel på Dagen. Först lite försiktigt så att det inte skulle tränga ut utanför huset eftersom  Emanuel Karlsten fått lova att inte avslöja något i förväg. Och sedan högre, när Tidningsutgivarnas egen tidning Medievärlden gick ut med att Dagen.se är en av tre nominerade till utmärkelsen "Årets dagstidning digitala medier".

Vi tar inte ut något i förskott. Det kan mycket väl bli DN.se eller Thelocal.se som blir segrare när juryn är klar med sin bedömning om ett par veckor. Men bara att bli nominerad är stort. Det visar att man kan nå långt med små resurser om det bara finns kreativitet, uthållighet och mod att testa nya grepp.

En av styrkorna med vår sajt är att många är involverade, var och en som en liten del av sitt jobb. Nyhetsreportrarna turas om med att ta ansvar för att skriva för webben, vi som skriver ledare delar på ledarbloggen, några andra medarbetare har egna bloggar och så vidare.  Det är en nödvändighet för att få ihop det men det innebär också att webb och papperstidning knyts samman. Och det gynnar alla, även dem som bara läser Dagen på papper.

Jag ser i morgontidningen att en teater i Stockholm inbjuder till en minneskväll om Allan Edwall. Det påminner mig om min korta karriär som skådespelare. Det är länge sedan. Filmatiseringen av Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken hade premiär för nästan exakt 32 år sedan.  Det behövdes statister som kunde föreställa journalister på Svenska Dagbladets redaktion vid förra sekelskiftet. Tack vare att min lärare på universitetet var historisk konsult till regissören, Anja Breien från Norge, fick jag och ett par till chansen. Det passade extra bra eftersom jag jobbade på Svenskan samtidigt som jag försökte plita på den doktorsavhandling i presshistoria som aldrig blev mer än halvfärdig.

Huvudrollerna som Lydia och Arvid spelades av Lil Terselius och Stefan Ekman. I en scen skulle jag korsa Arvids väg och nästan kollidera med honom i en korridor. Men eftersom jag inte fick ha glasögonen på mig blev det mer än "nästan" ett par gånger.

Allan Edwall spelade redaktionschefen Markel som gav oss statister arbetsuppgifter, bland annat att översätta Zolas text J'accuse.  Vad jag minns av honom var att han var oerhört sympatisk och genuint intresserad av journalistens vardag både runt 1900 och 75 år senare. Eftersom vi var så få statister umgicks vi med de riktiga skådespelarna i pauserna och lunchrasterna och hade gott om tid att prata.

Tre dagar tog det. Roligt var det. Och när filmen har gått på tv har jag suttit med familjen och pekat upphetsat. "Där är jag". "Där skymtar min rygg". "Det är jag som kommer ut ur dörren som en skugga."

I går berättade jag om onsdagen på jobbet när oväntade nyheter ställde all planering på huvudet. Torsdagen hade helt annan karaktär. Då visste jag i förväg precis var jag skulle befinna mig (i vårt sammanträdesrum), när (från 8.00 till 17.00) och vad jag skulle göra (sitta i möten). Så kan det vara när verksamheten drar igång för hösten.

Nu är jag faktiskt en av dem som tycker att sammanträden ibland är riktigt bra. E-post och telefonsamtal i all ära, men det finns faktiskt en fördel med att många berörda hör samma sak samtidigt och kan bidra med sina synpunkter. Så jag klagar inte heller över denna dag.

Dessutom har jag en sedan länge uppövad simultankapacitet. Jag kan samtidigt som jag är hyfsat koncentrerad på vad som sägs nödtorftigt följa med i vilka mejl som dimper ner i datorn och vad som skrivs på vår och andras sajter. Vore det inte på det viset skulle det vara jobbigt att vara bortkopplad.

Några av mejlen har inte handlat om Dagen utan om de sista förberedelserna för det stora steg som min gemenskap, S:ta Clara kyrka, tar på söndag. Då går vi från att vara en del av Stockholms domkyrkoförsamling till att bli en självständig enhet inom Svenska kyrkan med eget ansvar för all den verksamhet som sker i kyrkan. Om detta har Dagen berättat tidigare. Och, kan man tillägga, också det har krävt ganska många sammanträden.

Det är ett stort steg, inte minst ekonomiskt. Det sker i bästa samförstånd med Domkyrkoförsamlingen, som fortsätter att vara vår hyresvärd på extremt generösa villkor. Den stora fördelen är att det ger oss möjlighet att ytterligare stärka vår profil som en lågkyrklig, evangelikal, karismatisk kyrka med stark diakonal prägel. Och intresset för det som sker i S:ta Clara är stort i Svenska kyrkan. Kanske har vi hittat en framtidsmodell som kan användas också på andra håll. Ett kyrkohistoriskt ögonblick är det i alla händelser.

I dag hade vi besök av arbetslaget i Länghems pastorat, som är på höstupptaktsresa till Stockholm och Östanbäcks kloster. De ville hälsa på hos Dagen och få en snabb inblick i vårt arbete. Och jag berättade som det är, att vi normalt sett redan på morgonen har en god överblick av vad som kommer att publiceras i morgondagens tidning men att vi alltid är beredda att snabbt kasta om planerna om det skulle inträffa något oväntat.

Och så blev det förstås just den här onsdagen. På eftermiddagen dök beskedet upp om att flera av Svenska kyrkans biskopar reserverat sig i läronämnden mot förslaget om samkönade äktenskap. Det är ju en fråga som, på gott och ont, fått stort utrymme i Dagen de senaste åren. Och den engagerar mig i högsta grad, inte bara som chefredaktör utan också som medlem och aktiv i Svenska kyrkan.

Det ledde till att de förberedda och redan redigerade nyhetsartiklarna på sidorna fyra och fem fick kastas ut och vänta på publicering till ett senare tillfälle. Och det innebar i sin tur att den ledare som Thomas Österberg skrivit på samma tema som de tar upp också måste läggas på lut. Samt att mina planer att som ledarkrönika publicera en intressant kommentar av J Lee Grady om risken med en överdriven fokusering på eskatologiska funderingar sprack med en smäll. (Kanske får ni läsa också den vid ett senare tillfälle. Här finns den i engelsk version. ) I stället blev det en så kallad storledare i äktenskapsfrågan, samtidigt som ett par reportrar satte igång med att jaga kommentarer och skriva texter till nyhetssidorna, som redigerarna ivrigt väntar på att få lägga igen. Resultatet av våra mödor går ju att läsa även här på webben.

Det här är ingen klagovisa över journalistikens villkor, tvärtom. Jag har med undantag av sex år på Kyrkans Tidning varit dagstidningsjournalist i snart 40 år och det mest stimulerande som finns är när något oväntat inträffar som kullkastar alla planer.  Men det är skönt att det inte händer alla dagar!