Vi har haft besök av amerikanska vänner i helgen. Roligt att ta dem med till söndagsgudstjänsten i S:ta Clara. Hemma i Lexington, Kentucky tillhör de en lutheransk kyrka så mycket i gudstjänsten var välbekant. Och när vi sjöng "O store Gud" som lovsång kunde de förstås stämma in för full hals fast på engelska. Eftersom de är svenskättlingar vet de, vilket de flesta amerikaner inte känner till, att den är svensk från början...
Det är alltid nyttigt att se det som är gammalt och invant med andras ögon. För ett par år sedan när Carol, frun i familjen, besökte oss på egen hand gjorde vi en utflykt till Uppsala. Jag glömmer aldrig hur hon stirrade fascinerad på ljusbäraren och frågade "Vad är det? Kan alla tända ljus där?". Ljusbärare, som ju är en självklarhet i de flesta svenska kyrkor oavsett samfund, är uppenbarligen ingenting som nått våra amerikanska systerkyrkor (med undantag för de katolska, förstås).
