Det finns mycket att vara glad för, bland annat att man inte sitter i kyrkostyrelsen för Svenska kyrkan och ska försöka sammanfoga de minst sagt disparata synpunkterna från stiften på frågan om samkönade äktenskap och kyrkans vigselrätt. Det spretar rejält, både mellan och inom stiften. Och på några håll har biskoparna hamnat i minoritet i sina egna stift.
Det är ju inte bara stiftsstyrelser och domkapitel som har delade meningar. Samma kluvenhet finns i hela Svenska kyrkan, ja i hela den svenska kristenheten. Och risken är uppenbar att kyrkostyrelsens arbete är förgäves, att staten ändå gör som staten vill. Det bästa som kunde hända nu är att moderatstämman inte följer sin partiledares linje utan säger nej till samkönade äktenskap - eller åtminstone pass. För det skulle kunna leda till en förnyad, allsidig utredning med parlamentarisk sammansättning, som skulle kunna nagelfara argumenten för och emot innan den lägger fram sitt förslag. Det är denna ödesfråga för Sverige värd.
Och medan den utredningen pågår kanske Svenska kyrkan och andra samfund kan ägna sig åt ännu viktigare frågor, framför allt att nå ut med det kristna budskapet med förnyad kraft. Man kan ju alltid hoppas...
