Tillbaka på jobbet efter en intensiv helg när jag bland annat hade nöjet att få medverka på ekumeniska samlingar i Strängnäs, på lördagen i pingstkyrkan och på söndagen i Strängnäs domkyrka. Tänk att som glad amatör få predika i denna ärevördiga katedral! Gud har sannerligen överraskningar i beredskap för sina barn. Tur att det var ett tema, Förlåtelse utan gräns, som ligger mig varmt om hjärtat och som jag både talat och skrivit om en del tidigare.
Det var fantastiskt. Och härligt att möta människor från olika kristna sammanhang och få samtala med dem både efter högmässan och framför allt under lördagseftermiddagen och kvällen.
Men den stora överraskningen fick jag faktiskt när dottern och jag väntade på tåget hem till Stockholm på lördagskvällen. Ett gäng tonåringar hade ockuperat stationshuset och fyllde det med skratt, skrän och högljudd musik. Det finns kanske inte så mycket att välja på en lördagkväll i Strängnäs om man är 15-16 år. Det som fick mig att reagera var att ungdomarna lagt beslag på en rullator, som de uppenbarligen hittat utanför någons dörr. Den var jättekul att leka med. Mina försiktiga försök att påpeka att kanske den rättmätiga ägaren hade större behov av rullatorn tog inte skruv. Då gick jag ut på perrongen och ringde polisen i Sörmland. "Om ni har någon bil i Strängnäs vore det inte helt fel om den kunde komma förbi stationen och ta itu med saken", sa jag, utan några större förhoppningar. För man tror sig ju veta hur det är med polisens möjligheter att ta itu med triviala brott. "Vi kommer på en gång", fick jag till svar. Och tro det eller ej, inom fem minuter, var en polisbil på plats till ungdomarnas, och medresenärernas, oförställda häpnad. Två unga poliser klev ur och började resonera med rullatortjuvarna.
Sedan kom tåget, så hur det slutade vet jag inte. När vi kom tillbaka på söndagsmorgonen var rullatorn i alla fall inte kvar (inte ungdomarna heller). Och jag tänker att kanske, kanske bidrog det hela till att visa just de här flickorna och pojkarna att de faktiskt inte kan göra vad de vill utan att vuxenvärlden reagerar.
