I en paus mellan två samlingar i Pingstkyrkan i Kristinehamn startar jag datorn för att skriva mina rader till sista sidan på morgondagens tidning. Och får en chock. För högst upp bland tt-nyheterna på sajten står det "Peter Melin död".
Peter och jag arbetade tillsammans på Svenska Dagbladet en massa år. Under en period var jag chef för Näringsliv och han bildredaktör och då hade vi många diskussioner om hur vårt material skulle bildsättas. Vi var inte alltid överens i alla frågor men vi trivdes bra ihop. Sedan gick han vidare, först till Kristianstadsbladet och sedan till Sydsvenskan, i båda fallen som chefredaktör. Vi sågs senast i höstas hos Tidningsutgivarna och konstaterade att vi borde träffas vid något tillfälle och tala både om gamla tider och om pressens framtid.
Nu blir det inte så. Och det känns konstigt. Peter föll ihop på redaktionen mitt i steget och hans liv gick inte att rädda. En duktig och initiativrik kollega, en omtyckt chef och en genomtrevlig person har lämnat oss, mänskligt att döma alldeles för tidigt. En ny påminnelse om vår dödlighet, om hur fort allt som man tar för givet kan ställas på ända...
