Åttonde gången gillt blev det i hemmastiftet Västerås för Thomas Söderberg, en verklig veteran i biskopsvalssammanhang.
Marginalen till motkandidaten Margarethe Isberg, som i sin egenskap av domprost i stiftet blir en av hans närmaste medarbetare, var inte stor. Men att det ser ut så är inte konstigt. Båda var starka kandidater med erfarenheter som kommer väl till pass för en biskop.
I samband med relationsförändringen med staten (jag har lärt mig den hårda vägen att man inte ska säga "skilsmässan") år 2000 förändrades biskopsvalen så att det numera helt är en angelägenhet för respektive stift. Tidigare var det ju regeringen som hade sista ordet.
Det nya systemet har både för- och nackdelar. Länge såg det till exempel ut som att kvinnorna skulle ha svårt att göra sig gällande när stiften själva fick välja. Hade en central instans i Svenska kyrkan haft det slutgiltiga avgörandet i sin hand kunde den ju ha sett till inte bara stiftets behov utan också till helheten i biskopskollegiet.
I och med att Antje Jackélen blev vald till biskop i Lund redan i första omgången har den kritiken tystnat. Och att det blev en Thomas och inte en Margarethe i Västerås ska inte övertolkas. Nästa gång kan det se annorlunda ut.
Däremot kvarstår ett annat principiellt argument mot systemet nämligen att biskopen inte bara är stiftets man eller kvinna utan också ska hålla sagda stift i örat och se till att det håller sig inom Svenska kyrkans ramar. Jämför hur det är med landshövdingar. De väljs ju inte av respektive län utan utses av regeringen. Även om titeln "Konungens befallningshavare" inte längre används är landshövdingen fortfarande regeringens och riksdagens förlängda arm på det regionala planet. Inget tyder på att biskopsvalssystemet kommer att göras om. Däremot måste det få sägas att det vore en välgärning om de kunde avpolitiseras.
Så var det ju tänkt att bli i Västerås men det slutade ändå i ett läge med två kandidater med klar partipolitisk koppling och där åtminstone en partigrupp i ett tidigare skede anbefallde en viss kandidat till sina anhängare. Att båda är väl lämpade personer är en helt annan sak. Att vara biskop är inte ett politiskt uppdrag. Det är mycket viktigare än så. Och det bör markeras på alla upptänkliga sätt, också som ett led i avpolitiseringen av Svenska kyrkan på alla plan.
Det är hög tid att den blir verklighet nu när det gått drygt åtta år sedan kyrkan upphörde att vara statskyrka.
