Är det något särskilt jag ska tacka för i dag? Det fick jag fråga tjänstgörande nyhetschef när jag ringde honom på måndagseftermiddagen från Arlanda för att skriva mina rader till sista sidan i papperstidningen. Och jag förstår att redaktionen har åstadkommit en tidning full av läsvärda artiklar även denna måndag.
För egen del är jag mycket tacksam för en minisemester i Krakow med omnejd sedan i onsdags. Senast jag besökte staden var 1972 så man kan påstå att det var hög tid att komma tillbaka. Och Krakow var lika intressant och vacker som jag mindes den. Många historiska sevärdheter, inte minst kyrkor, har det blivit de här dagarna. En del shopping av polskt konsthantverk och även av mat. Dagspriset på jordgubbar av högsta klass på salutorget i Krakow är motsvarande 17:50 kronor per kilo kan jag rapportera. Och sparrisen var inte dyr den heller... Det blev en hel handbagageväska fylld med läckerheter.
Ändå är det kanske besöket i Auschwitz som kommer att stanna längst i minnet. Jag har besökt andra koncentrationsläger tidigare men Auschwitz är på något vis symbolen nummer ett för hur gränslöst mycket ont vi människor kan göra varandra.
I Krakow påminns man hela tiden om historiens vingslag och, inte minst, om Sveriges mindre hedersamma insatser. Sedan guiden på slottet förstått varifrån vi kommer sneglar hon lätt generad på oss varje gång hon har anledning att berätta om svenskarnas härjningar. Jag skrattar och säger att vi är ledsna över vad våra förfäder ställt till med men att vi faktiskt har hållit oss i skinnet i mer än 300 år.
Kan man tänka sig en framtid där grymheterna i Auschwitz på liknande sätt blir ett historiskt skämt, något som hände för så länge sedan att det inte längre behöver tas riktigt på allvar? Det vore illa. Krig medför alltid mänskligt lidande, så även de svenska anfallen på Krakow för länge sedan. Men nazisternas utstuderade ondska står, tillsammans med folkmord på andra håll i världen och med andra förtecken, i en klass för sig.
