"Det är nog bara överkänslighet mot alla pollen som flyger och far", gissade jag när dottern började snora strax efter att vi kommit till Skellefteå i lördags. För pigg och glad var hon när hon fick följa med mig på ännu en resa. Och det vet man ju hur det kan bli även för den som inte är allergisk när försommaren exploderar i de norra delarna av landet.
Men jag hade fel. Nu är Ulrika så hängig att hon fått stanna hemma på gruppboendet och inte åka till sin dagliga verksamhet. Det krävdes inte ens övertalning för detta, rapporterar personalen, och det visar att hon inte mår särskilt bra eftersom hon älskar sitt "jobb". För min egen del rinner näsan och värker halsen. Att det trots allt blev en ledare i dagens tidning beror mest på envishet - och på viss hjälp från läkemedelsindustrin.
Hur läget är i Skellefteå har jag inte fått några rapporter om. Men med tanke på alla kramar Ulrika delade ut finns det en uppenbar risk att halva stan känner sig krasslig. Det var inte detta jag hade tänkt lämna efter mig...
