Ja, den här måndagen blev inte precis som jag hade tänkt mig. Nu, strax efter 22, borde jag ha varit hemma i Bromma i färd med att packa inför morgondagens resa till Visby och Almedalsveckan. Planet går i den så kallade svinottan, noga räknat kl 5:50. och jag hade tänkt ligga i sängen senast halv elva. I stället sitter jag på tåget strax norr om Linköping och beräknas anlöpa Stockholm strax före midnatt. Det blir inte så många timmars sömn. Och i morgon kl 10 ska jag leda ett panelsamtal om dödshjälp och livshjälp, inte det lättaste ämnet att gripa sig an.
SJ:s fel tänker ni. Nej faktiskt inte. Eftersom jag har skrivit elaka saker om SJ till och från är det inte mer än rätt att jag offentligt erkänner att de senaste tågresorna har fungerat alldeles utmärkt, helt utan förseningar. Något verkar ha hänt. Eller är det helt enkelt så att antalet resande har minskat i lågkonjunkturens spår?
Det handlar om något helt annat. I morse gav sig min dotter Ulrika och jag iväg strax före sju för att ta tåget till Hässleholm och därifrån bussen till Glimåkra. Ulrika ska för första gången gå en folkhögskolekurs för vuxna handikappade. Hon har varit mycket entusiastisk när vi har talat om det och deltog med liv och lust i packningen på söndagskvällen. När vi kom fram vid lunchtid var allt solsken - inte bara vädret. Vi installerade henne i hennes elevrum och fikade tillsammans med de andra deltagarna (över 60 stycken!) och assistenterna (nästan lika många). Men när det blev tid att vinka adjö och leverera sista kramen till mamma gick solen i moln och Ulrika gick på en millisekund från att vara en någorlunda förståndig 26-åring till att bli en ledsen 3-åring som inte vill stanna på dagis.
Sådant är livet när man har ett barn med utvecklingsstörning. Och min dotter är både fysiskt stark och envis som en röd gris. Så det blev till att planera om. Det är tur att det nästan alltid går fler tåg, även från Hässleholm. När middagen hade landat i dotterns mage och vi hade kramats en stund till reste jag mig helt enkelt och gick mot busshållplatsen. Jag lämnade en storbölande Ulle efter mig. Fyra stadiga killar hjälptes åt att hålla fast henne så att hon inte skulle springa efter. Och jag gick ifrån folkhögskolan med hennes vrål ringande i öronen och med värkande hjärta.
Liknande episoder har hänt tidigare - fast det var länge sedan. Det verkar som att det är mycket svårare att säga hej då när mamma och/eller pappa följt med hela vägen. När Ulle tidigare somrar har fått åka på kollo och klivit på en buss tillsammans med gamla och nya kompisar och dito personal har det gått alldeles utmärkt att vinka glatt. Men hon brukar lugna sig. Så även den här gången. En knapp timme senare ringde Tobias från folkhögskolan och berättade att Ulrika var glad igen och med på noterna. Nu hoppas vi att det håller i sig hela kursperioden.
