Nu är jag på plats i Visby. Det är väl knappast nödvändigt att tillägga att det är ett soligt och varmt Visby. Allt annat vore underligt med tanke på den värmebölja som uppenbarligen slagit till över hela Sverige. Men ärligt talat har jag inte sett mer av stan än snabbtitten från taxin i morse. Det är, som framgår här på Dagen.se, full fart på seminarieverksamheten inom (G) som i Gud och jag har hittills inte haft möjlighet att sticka näsan utanför Krukmakarens hus, Frälsningsarméns alldeles fantastiska byggnad mitt inne i den så kallade smeten.
Snart ska det bli ändring på det. Dagengänget ska festa på glass nere i hamnen innan vi börjar kvällens arbete - att dela ut tidningar och information om morgondagens program till alla de tusentals människor som strömmar till Almedalen för att lyssna på kvällens politiska tal. Det är påfallande många som är intresserade av vad Dagen och Frälsningsarmén har att bidra med i detta politikernas och lobbyisternas paradis.
Det finns människor som fnyser åt Almedalsveckan. Några av dem flög jag tillsammans med på ett fullsatt plan från Arlanda tidigt på tisdagsmorgonen. Sinsemellan talade de om att detta med att dra till Visby närmast är ett nödvändigt ont, inget man skulle göra om man själv fick välja. Och så kan det förstås kännas klockan 5:50. Men jag tycker att Almedalsveckan är en av sommarens höjdpunkter. Jag tror att värdet av de oväntade mötena mellan politiker, andra beslutsfattare, påtryckare och helt vanliga människor där nästan ingen är på sin hemmaplan har ett stort värde. Kontakter knyts, idéer föds, förutfattade meningar får sig en knäck. Det är inte så illa
