I morgondagens tidning berättar vi bland annat om Royal Rangers scoutläger i Dalarna. Jag träffade lägerguiden Eber Axelsson under Nyhemsveckan och redan då insåg jag hur mycket jag saknar att inte heller den här sommaren hinna med något scoutläger.
Det har annars blivit ganska många sådana under de år som gått sedan jag fick ett återfall i scouting och blev ledare för snart 18 år sedan. Anledningen var att jag ville att också min yngsta dotter skulle få uppleva allt roligt som hennes storasyster fått vara med om och att jag insåg att Ulrika inte skulle klara det på egen hand. Det blev ett antal härliga år som minior- och juniorledare och en inte lika härlig period som kårkassör. (Som ekonomijournalist var jag mycket duktig på miljoner, miljarder och börsindex men inte alls lika bra på att hålla reda på kvittona på 32:50 som revisorn ville se när verksamhetsåret var över.)
Sedan var jag med om att dra igång ett seniorscoutlag för utvecklingsstörda ungdomar och där är jag fortfarande ledare tillsammans med några andra engagerade vuxna. Tyvärr hade vi svårt att få till det med något läger denna sommar eftersom vi ledare har många andra engagemang i våra jobb och familjer. Annars har vi jätteroligt när vi möts. Gladare scouter än Jims gäng får man leta efter. Och mer hjälpsamma och generösa finns inte heller. Tävlar patrullerna mot varandra hejar man till exempel lika mycket på motståndarna som på sitt eget lag.
En av de saker som är så tilltalande med scouting är att alla får vara med. Man blir inte utsorterad därför att man saknar bollsinne eller inte springer tillräckligt fort eller blir för gammal. Däremot kan man behöva anpassa programmet så att till exempel också den som inte kan läsa eller skriva har fullt utbyte av det som görs. Det har vi blivit ganska bra på under de år som har gått sedan Jims gäng drog igång.
