Nu är det äntligen dags att sätta upp en lapp på dörren till mitt rum på redaktionen: "Semester till den 17 augusti". För onsdag morgon, när bilen är packad och katten lämnad till kattvakt, bär det iväg söderut med sikte på en liten by i franska Centralmassivet där vi hyrt ett hus under 14 dagar.
Frankrike har ända sedan 1980-talet varit vårt semesterland nummer ett även om det nu, av olika orsaker, är tre år sedan sist. Vi har hunnit beta av en lång rad olika områden under åren som gått. Att hyra ett hus i en liten by på landet och ha som bas för utflykter var en bra lösning när flickorna var små. Och det är fortfarande lika trevligt, trots att de nu är vuxna. På två veckor hinner man besöka det mesta som är sevärt i trakten samtidigt som man får en aning om hur vardagslivet ter sig för fransmännen, som ju inte alls är högdragna och stygga med dem som inte talar perfekt franska. Det är en myt som inte var sann för 25 år sedan och som stämmer ännu sämre i dag. Tvärtom får man mycket uppmuntran och respons när man försöker hacka sig fram på skolfranskan, som dessutom blir bättre dag för dag när man får öva litet.
Jag har många roliga minnen från våra olika franska resor. Senast vi hyrde i Centralmassivet visade det sig till exempel att vårt hus låg granne med byns kyrka. Vi kom ganska sent på lördagskvällen och installerade oss. Klockan 07.00 nästa morgon vaknade jag av att kyrkklockorna dånade. Underbart! Tidig morgonmässa! Vilken start på semestern, tänkte jag, slängde på mig kläderna och störtade ut. Men kyrkan visade sig vara lika tillbommad som den förblev under hela vår vistelse. Det enda livstecknet var just klockringningen tre gånger per dag enligt gammal tradition.
Och hur blir det med bloggen medan jag är borta? Vi får se. Datorn är i alla fall med och det mobila bredbandet fungerar säkert också uppe i de gröna, lummiga bergen.
