Tro det eller ej, det blev lite bärplockning innan planet från Kallax flygplats, numera Lulea Airport, lyfte mot Stockholm. De första åkerbären hade mognat på närmaste hemliga stället inte långt från stugan. Inte blev det många centiliter men det räcker nog i alla fall till att koka lite sylt att förgylla mandelmusslorna med till jul.
Åkerbär är svåra att hitta och jobbiga att rensa. Man får klippa bort "skrutten" på varje litet bär. Det visste inte min man när vi var nygifta för 36 år sedan. Så när hans svärmor sa att han fick välja om han ville plocka eller rensa bestämde han sig utan tvekan för det sistnämnda i tron att det handlade om en enkel uppgift. Det var en rörande och oförglömlig syn att se honom sitta med nagelsax på kvällen och stöna över sin dumhet.
Detta om åkerbär. Blåbären är på gränsen till plockbara medan hallonen har några veckor kvar. Så dem får jag lämna, med sorg i hjärtat. Och i förhoppningen att de blir tillvaratagna av någon annan bärplockningsfantast.
Just hallonplockning har fått en speciell innebörd för mig sedan jag blev kristen för tio år sedan. Ett dignande skogshallonsnår kan man nämligen, tycker jag, se som en metafor för Guds nåd. Man har inte förtjänat att hitta det. Det bara finns där, tillgängligt för alla. Och det kan vara förenat med viss vedermöda att komma åt hallonen. Man river sig på grenarna och det prasslar obehagligt nere på marken som av lömska ormar. Men bärens sötma är oöverträffad. Och det bästa av allt - när man kommer tillbaka dit efter ett par dagar lyser det åter rött. Nya bär har mognat och det är bara att fylla på i förrådet.
(Om någon tycker sig känna igen detta har han eller hon antagligen läst boken Andrum III, Cordia, som kom ut för några år sedan och där jag filosoferar om bärplockning i ett av mina bidrag.)
