Tillbaka igen på redaktionen efter att ha flängt runt i landet av både jobbskäl och privata orsaker. Inte nog med att jag hade glädjen att få medverka under Dagens dagar på Löttorp, som avslutades med en fantastisk nattvardsgudstjänst i söndags där köerna till vinet och brödet blev långa eftersom alla ville vara med. Dessutom skulle Ulrika hämtas hem från sin kurs på Glimåkra i fredags. Så det blev en liten sväng med buss och tåg på traden norra Öland - norra Skåne - Stockholm - norra Öland - Stockholm.
Minnesgoda läsare kommer ihåg att det var lite strul när Ulrika skulle lämnas för tre veckor sedan. Inte så få av dem jag mött under den tid som gått sedan jag berättade om detta har frågat hur hon har det. Det var ju roligt att komma till folkhögskolan men inte alls lika kul att mamma inte tänkte stanna kvar. Den värsta bedrövelsen la sig ganska snabbt men det tog några dagar innan Ulrika kände sig trygg. Hon fick en extraresurs, en egen assistent som fick igång henne på morgnarna och som stöttade henne på lektionerna. Och då gick det galant. Gissa om det var en stolt dotter som gick fram och hämtade sitt diplom över fullgjord kurs i fredags eftermiddag! Och som berättade för alla att nu hade mamma kommit tillbaka för att vara med. Lyckan blev ännu större när storasyster och hennes man också dök upp. Vi firade med glass- och tårtkalas i Hässleholm innan Ulrika och jag hoppade på tåget tillbaka till Stockholm.
Det var inte bara Ulrikas ansikte som strålade i fredags. Gladare kursdeltagare får man leta efter. För min dotter och hennes kamrater med utvecklingsstörning är det viktigt att, utifrån sina egna förutsättningar, få känna att man har lyckats. Och för vem skulle inte det vara viktigt? Vi normalstörda är inte alltid så bra att visa hur glada och stolta vi är. Folk kan ju ta illa vid sig, tycka att vi är skrytsamma och förhäver oss. Men litet mer av barnslig prestationsglädje skulle nog inte skada!
