Solen skiner, myggorna surrar och snart är det dags att gå och äta äkta hemgjord pitepalt . Det är inte så dumt med sommar i alla fall! Jag har tagit lite bondpermis från redaktionen och arbetar på distans (och deltid) från stugan i Norrbotten ett par dagar efter en intensiv möteshelg med två samlingar på Storstrand utanför Piteå och en på Sundet utanför Luleå.
På söndagsgudstjänsten på Storstrand fick jag den mäktigaste födelsedagshyllning jag varit med om under mitt nu 58-åriga liv. Hela kyrkan sjöng "Ja må hon leva" anförda av storsångaren Staffan Sandlund. Jag får för övrigt ofta frågan om vi är släkt med varandra, eftersom han är en välkänd person i kristna kretsar. Då brukar jag svara: "Ska jag sjunga litet så får du höra att det absolut inte kan vara så." För sångröst är en av de gåvor som Gud inte har gett mig. Jag får vänta tills jag får inta min plats i gospelkören ovan där. Då räknar jag med att få riklig kompensation för denna lilla defekt.
För att vara ett så kallat naturnamn är Sandlund ganska ovanligt, betydligt mer sällsynt än kombinationerna med -berg, -gren, -ström och så vidare. Ändå är det så att flera familjer i Pitetrakten valde just detta namn vid den tid när det blev populärt att överge efternamnen på -son, som ändrades för varje generation. Och därför är inte alla vi som heter så släkt med varandra, även om vi som i söndags får medverka i samma gudstjänst.
Samlingen på sommargården Sundet, som drivs av EFS, var också mycket trevlig. Litet roligt var det att de som hade kommit för att lyssna på mig fick vänta utanför kapellet på att laestadianernas gudstjänst, som avslutade deras möteshelg, skulle avslutas. Det är väl precis så vi skulle vilja att det såg ut i alla våra kyrkor - att den ena gudstjänsten avlöser den andra och att människorna köar för att komma in.
