På söndagseftermiddagen hade vi en liten kris hemma. Dottern Ulrika hade alls ingen lust att åka hem till gruppboendet efter semestern. Tanken på att återvända till den dagliga verksamheten på måndagen efter sju veckors frånvaro gjorde henne ännu grinigare. Och Ulrika har inga problem med att uttrycka sina känslor på ett påtagligt sätt. Kort sagt låg hon i soffan och skrek som en stucken gris. "Så där är det nog många som skulle vilja göra när det är sista dagen på semestern och jobbet väntar. Men de flesta är bättre på att behärska sig", sa jag. Men inte heller det hjälpte.
Till sist fick vi i alla fall på henne skorna och ner henne i bilen med pick och pack. Och när vi var framme vid "Ullebo" hade förväntningarna på att få reda på vilka av kompisarna som var hemma och vilken personal som var i tjänst fått överhanden. Hon strålade som en sol och vinkade glatt när vi så småningom lämnade henne.
Själv kände jag faktiskt inget behov av att skrika och sparka trots att semestern var slut. Vi har haft det alldeles fantastiskt bra de senaste veckorna. Frankrike var lika härligt som vanligt med lagom varmt väder, vänliga människor, svindlade vacker natur och många upplevelser, inte minst på det kulinariska området. Till och med valutakursen gick ju i rätt riktning medan vi var där, apropå det jag skrev i min förra bloggpost.
Men i helgen kändes det som att det var alldeles lagom att återvända till vardagslunken igen. Jag gissar att det blir en intensiv höst som inte kommer att sakna utmaningar. Det var en stor glädje att få läsa de senaste veckornas tidningar i ett svep och kunna konstatera att redaktionen, fast anställda och sommarvikarier, gjort ett storartat jobb.
