I går berättade jag om onsdagen på jobbet när oväntade nyheter ställde all planering på huvudet. Torsdagen hade helt annan karaktär. Då visste jag i förväg precis var jag skulle befinna mig (i vårt sammanträdesrum), när (från 8.00 till 17.00) och vad jag skulle göra (sitta i möten). Så kan det vara när verksamheten drar igång för hösten.
Nu är jag faktiskt en av dem som tycker att sammanträden ibland är riktigt bra. E-post och telefonsamtal i all ära, men det finns faktiskt en fördel med att många berörda hör samma sak samtidigt och kan bidra med sina synpunkter. Så jag klagar inte heller över denna dag.
Dessutom har jag en sedan länge uppövad simultankapacitet. Jag kan samtidigt som jag är hyfsat koncentrerad på vad som sägs nödtorftigt följa med i vilka mejl som dimper ner i datorn och vad som skrivs på vår och andras sajter. Vore det inte på det viset skulle det vara jobbigt att vara bortkopplad.
Några av mejlen har inte handlat om Dagen utan om de sista förberedelserna för det stora steg som min gemenskap, S:ta Clara kyrka, tar på söndag. Då går vi från att vara en del av Stockholms domkyrkoförsamling till att bli en självständig enhet inom Svenska kyrkan med eget ansvar för all den verksamhet som sker i kyrkan. Om detta har Dagen berättat tidigare. Och, kan man tillägga, också det har krävt ganska många sammanträden.
Det är ett stort steg, inte minst ekonomiskt. Det sker i bästa samförstånd med Domkyrkoförsamlingen, som fortsätter att vara vår hyresvärd på extremt generösa villkor. Den stora fördelen är att det ger oss möjlighet att ytterligare stärka vår profil som en lågkyrklig, evangelikal, karismatisk kyrka med stark diakonal prägel. Och intresset för det som sker i S:ta Clara är stort i Svenska kyrkan. Kanske har vi hittat en framtidsmodell som kan användas också på andra håll. Ett kyrkohistoriskt ögonblick är det i alla händelser.
