Den här veckan är det ju skolstart för de flesta barn och ungdomar i Sverige. Jag måste erkänna att jag blir lite rörd när jag ser förstagluttarna som närmar sig skolporten med förväntansfullt pirr i magen och den lite för stora ryggsäcken på ryggen. Samtidigt kan jag känna ett visst vemod över att det börjar bli ganska många år sedan jag själv hade skolbarn att skicka iväg och läxor att förhöra på kvällarna när höstmörkret sänkte sig. Allt har sin tid, heter det ju i Predikaren, och det blir tydligare ju äldre man blir.
Även för oss som inte ska börja skolan eller flytta upp en klass kan ju hösten vara en tid för ny- eller omstart, att bildlikt talat lägga nytt papper i bänken och vässa blyertspennorna. Slagordet "livslångt lärande" hör man kanske inte lika ofta nu som för ett antal år sedan. Men är det inte just det som detta att vara kristen handlar om? Det ligger en stor glädje i att inse att man aldrig blir fullärd, att det alltid finns mer att hämta genom bibelstudier, läsning av andliga böcker, bön, samtal med andra kristna, lyssnande på god förkunnelse och så vidare, och så vidare.
På den tiden jag var ateist - det vill säga till för tio år sedan - kunde jag inte tänka mig att kristen tro också erbjöd intellektuella utmaningar. Om jag alls funderade på saken var det i termer av att för en kristen var allt klappat och klart och alla svar givna. En sådan missuppfattning tror jag är en bland andra faktorer som håller längtande och sökande människor borta från kyrkorna och från den kristna tron. Den behöver rättas till . Men det måste ske utan att man ramlar i det andra diket, det där sanningsanspråken luddas till och i värsta fall helt suddas ut. Det är med andra ord ingen enkel balansgång. Men möjligen något att fundera över inför den nya terminen.
