Jag ser i morgontidningen att en teater i Stockholm inbjuder till en minneskväll om Allan Edwall. Det påminner mig om min korta karriär som skådespelare. Det är länge sedan. Filmatiseringen av Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken hade premiär för nästan exakt 32 år sedan. Det behövdes statister som kunde föreställa journalister på Svenska Dagbladets redaktion vid förra sekelskiftet. Tack vare att min lärare på universitetet var historisk konsult till regissören, Anja Breien från Norge, fick jag och ett par till chansen. Det passade extra bra eftersom jag jobbade på Svenskan samtidigt som jag försökte plita på den doktorsavhandling i presshistoria som aldrig blev mer än halvfärdig.
Huvudrollerna som Lydia och Arvid spelades av Lil Terselius och Stefan Ekman. I en scen skulle jag korsa Arvids väg och nästan kollidera med honom i en korridor. Men eftersom jag inte fick ha glasögonen på mig blev det mer än "nästan" ett par gånger.
Allan Edwall spelade redaktionschefen Markel som gav oss statister arbetsuppgifter, bland annat att översätta Zolas text J'accuse. Vad jag minns av honom var att han var oerhört sympatisk och genuint intresserad av journalistens vardag både runt 1900 och 75 år senare. Eftersom vi var så få statister umgicks vi med de riktiga skådespelarna i pauserna och lunchrasterna och hade gott om tid att prata.
Tre dagar tog det. Roligt var det. Och när filmen har gått på tv har jag suttit med familjen och pekat upphetsat. "Där är jag". "Där skymtar min rygg". "Det är jag som kommer ut ur dörren som en skugga."
