Den nostalgiska resan som kännetecknat denna vecka går vidare (det måste vara höstvädret som är orsaken). På lunchrestaurangen serverades någon sorts bärsorbet till den torsdagspannkaka som jag brukar unna mig som efterrätt. Sorbeten hade hunnit tina så att den var på gränsen till rinnande. Oj, sa jag. Det ser nästan ut som klappgröt. Och så kom jag i samspråk med kvinnan efter mig i kön om hur man gör klappgröt och hur det smakar. Hon sa "usch" och jag sa "mums".
Är det någon som äter klappgröt i vår tid? Vet unga människor ens vad det är? Jag var definitivt ingen grötälskare som barn. Men klappgröt, det gillade jag skarpt. Och visst hände det någon enstaka gång när mina egna flickor var små att elvispen fick göra tjänst för att förvandla mannagrynsgröten till denna rosafärgade läckerhet. Det är kanske dags för en "favorit i repris "till helgen? Jag är övertygad om att Ulrika inte tackar nej till en stor portion. Och Helena i Lund, hennes storasyster, kan få ett recept att lägga in på sin matlagningsblogg.
