Pingstledaren Sten-Gunnar Hedin tar i ordentligt i en bredsida mot journalister och samhällsdebattörer som vräker glåpord över dem som vill reservera äktenskapet för att gälla relationen mellan man och kvinna. Men det är befogat! Det finns inlägg inte bara på mer eller mindre anonyma bloggar utan även på hyfsat välrenommerade tidningars ledarsidor som har ett innehåll som får håret att resa sig. Måste man ta till sådana formuleringar och avfärda den som har en annan uppfattning i en samhällsfråga så svepande som vissa skribenter gör kan man inte ha mycket på fötterna.
Nu säger sig också tunnelbaneförarna bli kränkta av de tre orden "mamma pappa barn". Har de verkligen inte värre problem på jobbet? När jag i kväll åkte hem från Näsby park med Roslagsbanan kunde jag i alla fall konstatera att den förgripliga affischen satt kvar. Och i samma vagn fanns också Stockholms stifts riktigt roliga reklam för bön på temat "ständigt uppkopplad" med "fri support i varje kyrka". Varken konduktören eller medpassagerarna såg ut att må dåligt av det ena eller det andra.
Situationen är så bedrövlig att man måste skämta om den. Sten-Gunnar Hedin har alldeles rätt när han skriver att det hade blivit ett förskräckligt väsen om RFSL:s affischer rivits ned på motsvarande sätt. Sitter värnandet om yttrandefriheten och den öppna diskussionen så löst i Sverige? Då är frågan om samkönade äktenskap en ödesfråga på mer än ett sätt. För då gäller det att mobilisera inte bara för att bevara äktenskapet utan för att rädda demokratin.
För övrigt anser jag att ordet "kränkt" är det mest missbrukade svenska ordet just nu, möjligen vid sidan av "homofob".
Det är bara att konstatera att Bevara äktenskapets satsning på tunnelbanereklam blivit en stor framgång. För en i sammanhanget blygsam summa har man fått en enorm medieexponering och fört upp frågan om äktenskapets framtida ställning i topp på debattagendan.
Och den viktigaste framgångsfaktorn är den taktik som de som tycker annorlunda valt. Nedrivning av affischer, bombning av hemsida, hot i telefon, för att inte tala om alla invektiv på bloggar och i nätkommentarer. Det finns ingen hejd på galenskaperna. Den logiska slutsatsen borde bli att det visar att man strider för en sjuk sak, där sakliga argument inte räcker till så att man måste tillgripa odemokratiska metoder.
Jag vet att många som i och för sig anser att samkönade äktenskap bör införas starkt ogillar det beteende som vissa meningsfränder ägnar sig åt och hellre skulle önska en saklig debatt. Men det kan inte hjälpas, det är överdrifterna och olagligheterna som stannar kvar på näthinnan. Det är samma sak som att fotbollen får problem när en liten högröstad och våldsbenägen supporterskara tar över trots att de flesta som besöker matcherna är helt vanliga, städade människor.
Marknadsföring är provocerande. Själv blir jag provocerad av personer som ringer hem och utger sig för att vara marknadsundersökare men som i själva verket bara är ute efter att lura på mig undermåliga produkter. Och av att min brevlåda fylls av skrikig direktreklam flera dagar i veckan. Jag upprörs över annonser som vill få oss att tro att lyckan ligger i att konsumera. Tunnelbaneaffischerna som vill locka mig till erotikmässa ena veckan och till new age-mässa nästa provocerar mig också. Listan kan göras lång.
I det perspektivet är det minst sagt häpnadsväckande att ett litet rött hjärta och texten "mamma, pappa, barn" kan vara så provocerande att hela det politiskt korrekta Sverige får spatt. Självfallet måste det vara tillåtet att argumentera för äktenskapets bevarande - likaväl som det är tillåtet att argumentera emot. Och det måste kunna ske i tunnelbanan, likaväl som i ledarspalten och på debattsidan.
Såväl SL som Homo slår fast att Bevara äktenskapets affischkampanj ligger inom ramen för det som är tillåtet. De som river ner affischerna gör sig skyldiga till lagbrott, som självfallet inte kan accepteras. Och det är definitivt mycket värre än att en och annan känner sig "kränkt" av att en uppfattning som inte passar personen i fråga framförs offentligt.
Är i Oskarshamn på ekumenisk helg med samlingar och gudstjänster i Missionskyrkan och i Svenska kyrkan. Om två timmar ska jag predika om ekumenik med rubriken "Leva tillsammans för att världen ska tro" (ett oblygt försök att kombinera dagens tema med ett av mina favoritämnen).
Jag ser att mitt förra blogginlägg har utlöst en livlig debatt - jättebra, det är det som de är till för. Och så läser jag på www.dagen.se att 61 procent av svenska folket säger ja till samkönade äktenskap. Jag är inte förvånad med tanke på den massiva kampanj i detta ämne som ägt rum de senaste åren från förespråkarna samtidigt som de som har en annan uppfattning varit betydligt tystare,. Och särskilt inte som frågan presenterats som först och främst en rättvisefråga. Eller som en homosexuell präst sa i min förra tidning Kyrkans Tidning hösten 2000 när vi gjorde ett temanummer i frågan: "Vi har ju julgran som alla andra, och då måste vi ju också få gifta oss i kyrkan som alla andra."
Nu är ju inte äktenskapsfrågan en rättvisefråga utan en fråga om vad som är rätt eller fel. Det är något helt annat. Idag firas äktenskapets dag i många svenska kyrkor på initiativ av dem som vill bevara äktenskapet för förbindelsen mellan man och kvinna. Det är en bra sak men det gäller också att nå ut med diskussionen utanför kyrkorna.
Det finns mycket att vara glad för, bland annat att man inte sitter i kyrkostyrelsen för Svenska kyrkan och ska försöka sammanfoga de minst sagt disparata synpunkterna från stiften på frågan om samkönade äktenskap och kyrkans vigselrätt. Det spretar rejält, både mellan och inom stiften. Och på några håll har biskoparna hamnat i minoritet i sina egna stift.
Det är ju inte bara stiftsstyrelser och domkapitel som har delade meningar. Samma kluvenhet finns i hela Svenska kyrkan, ja i hela den svenska kristenheten. Och risken är uppenbar att kyrkostyrelsens arbete är förgäves, att staten ändå gör som staten vill. Det bästa som kunde hända nu är att moderatstämman inte följer sin partiledares linje utan säger nej till samkönade äktenskap - eller åtminstone pass. För det skulle kunna leda till en förnyad, allsidig utredning med parlamentarisk sammansättning, som skulle kunna nagelfara argumenten för och emot innan den lägger fram sitt förslag. Det är denna ödesfråga för Sverige värd.
Och medan den utredningen pågår kanske Svenska kyrkan och andra samfund kan ägna sig åt ännu viktigare frågor, framför allt att nå ut med det kristna budskapet med förnyad kraft. Man kan ju alltid hoppas...
Hemma igen efter ett intensivt veckoslut i landets norra delar. I fredags hade vi paneldebatt på temat "Gud, media och samhället" i Vasakyrkan i Umeå och i lördags och söndags fick jag medverka hos EFS i Skellefteå.
I paneldebatten talade vi bland annat om förhållandet mellan politik/politiker och kyrka med anledning av Fredrik Reinfeldts utspel nyligen om att det är dags att kapa banden mellan Svenska kyrkan och politiken. Tyvärr, ur debattsynvinkel, var alla deltagare rätt överens om att politiker, som människor, hör hemma i kyrkan men att partipolitiken bör få stanna utanför. Det råkade ju nu också vara debattledarens uppfattning, och det var ju i och för sig trevligt.
Också i Skellfteå kom frågan om medierna och kyrkan upp i ett samtal mellan mig och Arnaldo Tiburzi, som är EFS-pastor där. Det är samma sak nästan var man är i landet - kyrkornas företrädare är missnöjda med hur lokalpressen behandlar det som händer i församlingarna och över huvud taget sådant som rör kristen tro. När det är bråk och strid (och det man har haft mer än nog av just i Skellefteå) blir det stora rubriker och långa artiklar men för övrigt är det ganska tyst. Det är lite märkligt i en gammal väckelsebygd som Västerbotten, där många läsare har en nära relation till respektive kyrka.
Min uppfattning är att storstadstidningarna (och även etermedierna, tänk t ex på tv-dokumentären Nunnan eller den om Einar Ekberg) tycks ha kommit längre och insett att detta med kristen tro och kristnas uppfattningar blir allt mer intressant läsning i vår tid, även när det handlar om positiva företeelser eller om debatt i samhällsfrågor. Och sådant brukar förr eller senare sprida sig till övriga medier i landet.
TT:s intervju med statsministern, som i korthet är refererad på www.dagen.se, väcker blandade känslor. Att Reinfeldt vill avpolitisera kyrkopolitiken och till att börja med låta moderater som ställer upp för andra nomineringsgrupper stanna kvar i partiet tycker jag är ett utmärkt initiativ. Svenska kyrkan bör på såväl lokal, stifts- och nationell nivå styras av personer som har ett engagemang för kyrkan och den kristna tron, inte av sådana som utsetts av de politiska partierna. Att det sedan finns en massa förtroendevalda med politiska partibeteckningar som gör ett fantastiskt arbete är en helt annan sak. Deras kunskaper och erfarenheter är lika mycket värda om de representerar opolitiska grupperingar.
Däremot skulle det vara tråkigt om moderaterna bestämmer sig för att som parti säga ja till könsneutrala äktenskap. Det handlar förstås i första hand om sakfrågan. Men ett sådant beslut skulle också sätta en väldig press på alla de moderater som faktiskt har ett annat synsätt och som anser att äktenskapet bör vara förbehållet relationen mellan man och kvinna. Och det är uppenbart att det politiska trycket i frågan nu höjs efter trepartimotionen från oppositionen, som vill driva fram ett snabbt beslut. Jag upprepar det jag skrev i en ledare häromveckan: Nu är det dags att vässa argumenten innan det är för sent, inte minst att lyfta fram de frågor som gäller skyddet för barnen.
Tack för alla glada och uppmuntrande tillrop här på bloggen, i mail och via telefon efter måndagens radiosändning. Inte kunde jag ana att så många Dagenläsare lyssnade på Annika Lantz...
Hon fick för övrigt bli ett exempel i kväll när jag höll Alphaföreläsningen "Hur kan jag vara viss om min tro?" eftersom hon började inslaget med mig med att berätta om en kvinna i tunnelbanan som delade ut "biljetter" som berättade om frälsningen genom Jesus Kristus. Kvinnan hade sagt till henne att hon verkligen behövde förlåtelse från Jesus. När hon frågade mig vad jag trodde kvinnan syftat på svarade jag att det nog var en hel del, precis som det är för min egen del, men att det med fördel kunde få bli en sak mellan Annika och Jesus. Det är alltid kul när man kan göra Alphaföredragen mer personliga genom att lägga till egna erfarenheter. Och det är ju också något som stämmer med konceptet.
Under mottot "Intet mänskligt är mig främmande" har jag just utsatt mig för att bli intervjuad av radiojournalisten Annika Lantz på temat "Hur punk är Dagen?" Det är ju inte direkt den vanligaste frågeställningen men man får ta seden dit man kommer. Och kan programmet göra en eller annan lyssnare nyfiken på tidningen så är jag nöjd.
Eftersom jag var devlis förberedd på vad samtalet skulle handla om hade jag lite tid att tänka och rådfråga på punktens område mer bevandrade kolleger. Och då går det ju alltid att hitta något att ta fasta på. Punkens uppror mot konventioner, makthavare och förhärskande värderingar i samhället kan man ju våga jämföra med hur Jesus förhöll sig till just dessa företeelser till exempel.
Så det gick nog ganska hyfsat, även om man alltid drabbas av eftertankens kranka blekhet efter direktsändningar och kommer på precis vad man borde ha sagt så att det hade blivit ännu vassare.