Snart kommer det säkert en bloggtext om Oasmötet sett ur en i ledningens synvinkel. Hans W, som lovat att blogga för Dagens räkning, har haft fullt upp i dag men håll ut!

Själv har både dottern och jag haft en härlig dag med massor av nya intryck. Vi ramlade in i sporthallen under förmiddagens bibelstudium, åt lunch med en gammal kollega som numera jobbar i Skövdetrakten, hann med en kort shoppingrunda på stan på väg till pingstkyrkan där mitt seminarium ägde rum. Ganska god uppslutning, och flera intressanta kommentarer om detta med ekumenik som gör att morgondagens reprisföreställning blir fylligare. En av mina teser är att bibelsynen alltmer blir en vattendelare i svensk kristenhet och att den nya ekumniken växer fram bland dem som ser Bibeln som Guds ord även i vår tid. Och vad händer då med de kristna grupper som inte delar den uppfattningen? Hittar de varandra i en sorts rivaliserande ekumenik? Om detta får vi fundera vidare i morgon eftermiddag.

Kvällsmötet var fantastiskt bra. En skarp men ändå ödmjuk predikan av Leif Nordlander, Oasrörelsens ordförande, om vårt ansvar som kristna i dagens Sverige. Han sa bl a att vi inte längre kan tala om att reevangelisera Sverige utan att vårt land nu är ett missionsfält. Tänkvärt och utmanande! Fantastisk lovsång, många som gick fram för att få förbön. Och så bad vi gruppvis för våra respektive stift.

Nu är det dags att logga ut och släcka lampan.  I morgon firar vi stor högtidsmässa. En fullsatt sporthall som sjunger, ber, lyssnar och delar Herrens måltid - det blir härligt!

Nu är det snart dags att logga ut igen. Fredag och lördag har jag förmånen att få vara med på Oasmötet och tala om ett av mina favoritämnen, behovet av en ny ekumenik, på två seminarier. Det blir roligt och det är alltid spännande att se hur många som kommer och lyssnar. Göran Skytte är en av mina "konkurrenter" och han brukar dra mycket folk. Oavsett hur många vi blir hoppas jag på en livlig debatt.

Men Oasmötena är också ett tillfälle att möta gamla och nya vänner, lyssna på förstklassig undervisning och förkunnelse, delta i lovsången (att säga "sjunga"  vore att överdriva min insats) och få förbön. En massa input med andra ord. Min dotter Ulrika följer också med till Skövde. Hon älskar Oasmöten, särskilt gudstjänsterna. Ingen lovsångsflagga vajar så intensivt och koncentrerat som hennes. Man kan tillbe Gud på många sätt och Ulrika, som är duktig på att kommunicera men inte med ord, behöver få använda hela kroppen. Att Gud ser vad hon gör och att Han uppskattar det tvekar jag inte ett dugg om.

Från och med söndag har jag semester i två veckor - fast det blir ett och annat kortare avbrott med nedslag på Strandgården norr om Halmstad, på Klädesholmen utanför Tjörn och på Mössebergsfestivalen i Falköping. Och nog ska jag väl kunna hålla liv i min blogg även under semestern.

I dag är det scoutrörelsens 100-årsdag, framgår det på Milstolpesidan i dagens tidning. De svenska scouterna och deras utländska gäster firade redan för några dagar sedan på det stora scoutlägret utanför Kristianstad. Men där var tyvärr inte jag jag med, inte heller min yngsta dotter som är aktiv scout eller min äldsta som just nu är passiv dito.

Så då får jag hurra på bloggen i stället och utbringa ett fyrfaldigt leve för scoutingens idé och för alla energiska, tappra och uppfinningsrika ledare inom scoutrörelsen. Vad är det som är bra med scouting? Bland annat att man aldrig blir för gammal för att vara scout, vare sig när man är barn eller vuxen. Många andra aktiviteter för barn (t ex idrott) är ju av det slaget att man håller på ett tag tills man tröttnar eller inte platsar i laget längre. Men som scout får man fortsätta att utvecklas hela tiden. Och för vuxna, till och med riktigt gamla sådana, finns det också utrymme.

Sedan gillar jag pedagogiken, "learning by doing", att lära sig inte enbart eller ens i första hand genom teori utan genom handling.

För den scoutgrupp där jag nu är ledare och min dotter Ulrika medlem passar detta jättebra. Gruppen består av ett tjugotal utvecklingsstörda ungdomar mellan 16 och 30 år, som har väldigt roligt tillsammans trots att de har mycket olika förutsättningar. Och för oss ledare är detta bland det mest stimulerande vi har gjort under vårt scoutliv. Tänk att ha ett gäng som tycker att allt man föreslår är roligt, där man hejar lika mycket på de andra patrullerna som på sin egen när man tävlar och där alla verkligen har förstått det här med att hjälpa och stötta varandra. Jag kan knappt vänta tills terminen drar igång i början av september!

Hemma igen på redaktionen efter en intensiv vecka med resor bokstavligt talat kors och tvärs i Sverige. Förutom Tranemo och Löttorp (i två omgångar) har jag också hunnit med ett dygn på Credos familjeläger på Hjälmareds folkhögskola strax utanför Alingsås. Kom hem trött men glad i går kväll.

Om stämningen på Löttorp har jag redan bloggat. Och den som vill läsa mer om Tranemo hittar ett läsvärt reportage i fredagens Dagen. Credolägret var en mycket positiv upplevelse. Credo är ju först och främst en ungdoms- och studentorganisation men på detta läger sträckte sig ålderspannet från 3 månader till 80+ med tonvikt på familjer.

För mig blev det ett sådant där tillfälle där jag förhoppningsvis med Guds hjälp kunde bidra med något men där jag också fick riklig input. Allra mest när jag anslöt mig till den grupp som satt i tyst bön i kapellet i en dryg timme. Det blev en miniretreat där jag ansträngde mig att inte i första hand berätta för Gud det han redan vet (nämligen allt om mig) utan att faktiskt lyssna till Honom. Det är ju ingen nyhet direkt men i alla fall jag behöver ständig påminnelse om hur viktigt det är att ta sig den tiden. Inte  minst om man lever mitt i mediebruset.

Arbetar på distans i dag, från Löttorps camping på Öland, där Dagen står för programmet i det stora tältet fram till och med söndag. Härlig stämning och faktiskt tillräckligt mycket sommarväder för att jag skulle våga mig på årets premiärdopp i havet när ledaren väl var skriven. Inte var det varmt direkt, men fullt uthärdligt. Och mycket skönt efteråt.

Campingplatser väcker många minnen. I tidernas begynnelse hade maken och jag en gammal skraltig campingbuss som vi reste runt med i Sverige och i Europa. Ofta sov vi på en parkeringsplats men ibland kostade vi faktiskt på oss att betala en slant för att komma in på en campingplats om inte annat för att få utnyttja duschen. När barnen kom blev bussen för liten (och dessutom för skraltig). Då följde några år med delar av semestern i tält. Inte alltid bekvämt men nästan alltid roligt!, i alla fall så här i efterhand. Och även om man bara stannade en natt på samma ställe blev man snabbt bekant med dem i tältet eller husvagnen bredvid och ungarna hittade alltid lekkamrater. Så verkar det fortfarande vara, även om det är stora husvagnar som dominerar här på Löttorp.

Det här är en snärjig vecka när jag är alldeles särskilt tacksam för att det numera är möjligt att vara uppkopplad mot nätet när man åker tåg. Annars hade det nog inte blivit någon ledare i morgondagens tidning och ett antal e-postmeddelanden hade fått vänta länge på svar.

I går var jag i Tranemo, där Svenska kyrkan ordnat en mycket ambitiös vecka med kurser för både vuxna och ungdomar. Jag fick tala om två av mina favorittämnen - om min egen väg till tro och om påkristningen i Sverige. Om ett par timmar går bussen till Löttorp på Öland där Dagen svarar för programmet de närmaste dagarna.  Under veckan ska jag också hinna med ett besök på Credos sommarläger på Hjälmareds folkhögskola utanför Alingsås. Nästa vecka är det dags för Oasmötet i Skövde.

En hel del av all den aktivitet som sjuder i svensk kristenhet under sommaren rapporterar vi om i Dagen. Men jag tänker att det är alldeles för många svenskar som inte har en aning om allt spännande sker och som inte heller är medvetna om hur många människor det lockar. När får vi se ett ordentligt reportage i någon av de stora rikstidningarna eller i tv från Nyhem, Lapplandsveckan, Torp eller Oas?

Vi har haft besök av amerikanska vänner i helgen. Roligt att ta dem med till söndagsgudstjänsten i S:ta Clara. Hemma i Lexington, Kentucky tillhör de en lutheransk kyrka så mycket i gudstjänsten var välbekant. Och när vi sjöng "O store Gud" som lovsång kunde de förstås stämma in för full hals fast på engelska. Eftersom de är svenskättlingar vet de, vilket de flesta amerikaner inte känner till, att den är svensk från början...

Det är alltid nyttigt att se det som är gammalt och invant med andras ögon. För ett par år sedan när Carol, frun i familjen, besökte oss på egen hand gjorde vi en utflykt till Uppsala. Jag glömmer aldrig hur hon stirrade fascinerad på ljusbäraren och frågade "Vad är det? Kan alla tända ljus där?". Ljusbärare, som ju är en självklarhet i de flesta svenska kyrkor oavsett samfund, är uppenbarligen ingenting som nått våra amerikanska systerkyrkor (med undantag för de katolska, förstås).

Hemma igen efter en snabbutflykt till Mellbystrand där Svenska kyrkan traditionsenligt bjudit in till Mellbystrandsveckan. Årets tema var "När livet inte blev som vi tänkt oss" och jag fick, som så ofta, berätta om mitt plötsliga, oväntade och oönskade möte med Gud för ganska exakt åtta år sedan. "Blir du aldrig trött på din historia", frågade Laholmstidningens utsände mig efteråt. Och han fick samma svar som andra som undrar: "Den dag jag inte längre blir berörd själv när jag berättar om vad som hände och hur det ändrade mitt liv då lägger jag av."

Det var en fin fredagskväll vid Hallandskusten men ändå kom det mer än 60 personer och lyssnade - inte illa. Och de exemplar av Dagen och Svenska Journalen som jag hade med mig gick åt som smör i solsken. Kanske får vi snart någon ny prenumerant i Laholmstrakten?

Elisabeth Sandlund

"Länge sedan du bloggade" sa en av dem jag stötte ihop med i vimlet i Visby häromdagen. Och han hade alldeles rätt. Det har varit intensiva veckor med semester, hårt arbete på redaktionen, en stimulerande snabbvisit på Lapplandsveckan och nu senast tre både arbets- och glädjefyllda dagar på Almedalsveckan. Därifrån bloggar ju vår reporter Marie så utmärkt så att jag blir avundsjuk och nästan får komplex. Men nu ska jag skärpa mig, även om det återstår ett antal resor till konferenser på olika håll och faktiskt också två semesterveckor till innan sommaren är slut.

Att få vara med på Almedalsveckan är ett privilegium. Talade just i telefon med Inga Pagréus, diakon i S:ta Clara, som medverkat i vårt sista seminarium om frivillighet och socialt arbete. Hon hade goda idéer om hur vi skulle kunna erbjuda ännu mer av det Dagen och vår samarbetspartner Frälsningsarmén står för under nästa års Almedalsvecka..

Jag tror att det är viktigt att vi är på plats i Visby dessa dagar och för fram perspektiv som annars riskerar att komma i bakvattnet. Och intresset för Dagen är stort. Visst finns det personer som säger "nej tack" när vi erbjuder dem ett gratisexemplar, men de allra flesta tar emot. Många går vidare men inte så få stannar och vill prata.

Idag är det för övrigt min födelsedag. Och visst är det roligt att fira att man blev född en gång i världen. Men det var ännu roligare i går. Då var det nämligen exakt åtta år sedan jag mötte Gud på min dotters konfirmation, en livsavgörande dag för henne och för mig, utan vilken dessa rader inte hade blivit skrivna.