När detta skrivs går bok- och biblioteksmässan i Göteborg snart in på sista varvet. Själv tillbringade jag en hektisk fredag där. Jag vet inte vad det är med mässor, men de gör mig på kort tid väldigt utmattad. Sannolikt en kombination av det stumma golvet, som får benen att bli alltmer lika kokt spaghetti, och ljudnivån. Hur som helst var det en rolig dag full av möten med bland annat gamla och nya Dagenläsare. Missade tyvärr biskop Tutu, eftersom jag lovat finnas i vår monter precis den tid som det extrainsatta mötet om Burma hölls men förstod av kollegerna som var där att han gjorde ett fantastiskt intryck.
Jag har lyssnat till honom två gånger. Den första gången var i Kapstaden våren 1993 när jag var i Sydafrika tillsammans med andra svenska näringslivsjournalister för att studera svenska företag i landet. Det var en spännande period, när förhandlingarna om landets framtid pågick som bäst. På söndagen hade vi lite ledig tid och råkade passera katedralen. Vi kikade in och insåg direkt att den man som predikade där var något alldeles extra och blev stående mycket längre än vad vi hade tänkt oss.
Andra gången var på en presskonferens i Stockholm för några år sedan. Jag ställde en sannolikt inte alltför begåvad fråga, vilken minns jag inte, men fick ett intressant svar av biskopen. Trots att det var många journalister närvarande var det som om det bara handlade om honom och mig den stund han ägnade just min fråga. En sådan närvarokänsla är det få personer som inger.
Vem är Jesus? Det var temat för kvällens Alphaföreläsning, som jag hade nöjet att få hålla. Årets kursomgång är den nionde som vi kör i S:ta Claras regi och det blir bara roligare och roligare. Det jag gillar med Alpha är bland annat att det är pang på rödbetan, om uttrycket tillåts. Man börjar med det allra centralaste i den kristna tron i stället för att närma sig kärnan på krokiga vägar. Och den klara och tydliga undervisningen kompletteras med den lika viktiga fria och öppna diskussionen.
Som föredragshållare ska man enligt konceptet inte sitta med i någon av samtalsgrupperna. Det är en jättebra princip, eftersom det skulle kunna ge diskussionerna fel fokus. Men det är lite trist att inte höra hur snacket går och hur deltagarna, trots att de till synes har lite gemensamt, hittar varandra. Nu fikade dottern och jag och drog oss sedan tillbaka.
När jag talar eller skriver om Alpha brukar jag vara mån om att framhålla att just den här varianten av undervisning för vuxna människor inte är allena saliggörande utan att det finns andra sätt. Huvudsaken är att man gör något. När Mr Alpha himself, Nicky Gumble, var i Sverige 2000 (eller var det 2001?) fick jag tillfälle att intervjua honom för Kyrkans Tidning. "MIn dröm är inte att alla församlingar i världen håller Alphakurser. Däremot borde det vara obligatoriskt att erbjuda något liknande. Annars har kyrkan ingen framtid", sa han. Och det är fortfarande värt att ta till sig!
Begravningsreferat tillhör det vi av princip inte publicerar i den tryckta tidningen. Men på bloggen finns inga sådana begränsningar. Och inte tänker jag referera Allan Sundlings begravning, bara berätta om hur fantastiskt ljus och fylld av hopp den var.
Om Allan skrev vi på familjesidan häromveckan. Och på sista sidan berättade jag om mitt första möte med honom på en tunnelbanestation våren 1999. Jag var en av alla de människor han bad för. Och det var bara inte i mitt fall som bönen fick resultat. Allan har fört många till en levande tro på Jesus Kristus inte bara i Stockholm utan runt om i landet.
I dag i S:ta Clara kyrka, dit Allan kom i början av 1990-talet, fick han predika. Det var faktiskt första gången, även om han ofta förkunnade Ordet i andra sammanhang än i söndagens gudstjänst. Carl.-Erik Sahlberg lät oss höra en predikan som Allan höll om kvinnan vid brunnen och hennes möte med Jesus. Den var Allan i ett nödskal - tydlig, klar, Jesuscentrerad och kärleksfull. Vi sjöng några av Allans älsklingspsalmer och förstås hans favoritsång: "Icke med härar eller med vapen". Arbetslaget i Clara ledde med gitarrer och gester ("och alla hinder ska vika bort"). Det var tårar och skratt om vartannat. Se det var en riktigt kristen begravning!
Tisdagen blev en intensiv dag när jag för första gången hoppade in som nyhetschef. Men det blir en tidning i morgon också, med toppnyheten att Stockholms domprost Åke Bonnier backar. Sent på eftermiddagen meddelade han att han ångrar publiceringen i församlingens nya tidskrift Sthlmsliv av en intervju med "queertema" där det hävdades bland annat att Jesus indirekt gav sitt stöd till en homosexuell relation mellan den romerske officeren och hans tjänare.
Kritiken mot publiceringen har varit massiv, inte bara den externa utan också den interna. Jag har fått flera samtal som tackar för Dagens ledare i tisdagstidningen där Thomas Österberg krävde att tidningen ska dras in. Men det tänker inte domkyrkoförsamlingen göra, meddelas det.
Det är bra att Åke Bonnier ångrar sig. Det är inte lätt att vara ansvarig utgivare, det kan jag intyga.
Tyvärr är skadan redan skedd. Tidningen har delats ut på gator och torg. Och som förre domprosten Hakon Långström säger i morgondagens tidning, "Det värsta är att man återigen gör människor ledsna. Det finns en sådan djup sorg ute i Svenska kyrkan."