Beskedet om att Sten-Gunnar Hedin vill lämna sitt uppdrag som föreståndare för Pingst - fria församlingar i samverkan i förtid kommer plötsligt men inte oväntat. Det har cirkulerat rykten om att något sådant var på gång. Och Dagen har vid olika tillfällen berättat om den kritik som riktats mot det sätt som Pingst FFS styrts. Även om kritiken inte gällt Sten-Gunnar Hedin personligen har han i stor utsträckning fått klä skott för det som i kritikernas ögon inte blivit som det var tänkt.
Att bygga upp en ny central organisation för pingströrelsen, som genom hela sin historia sett som ett av sina viktiga kännetecken just att inte ha någon central organisation, kan inte vara enkelt. Sten-Gunnar Hedin använder själv ord som ett stort privilegium och stimulerande om den uppgift han haft och fortsätter att fullfölja tills en efterträdare är på plats. Man skulle nog också med fog kunna beteckna jobbet som utmanande, slitsamt och tufft.
Nu ställs förstås frågorna: Vad ska Sten-Gunnar göra i framtiden? Han har fortfarande oerhört mycket att bidra med inte bara till svensk pingströrelse utan till hela den svenska kristenheten. Och, förstås, vem kommer efter honom? Inga självklara kandidater har hittills nämnts. Men båda dessa frågor kommer vi självfallet att fortlöpande följa här på webben och i den tryckta tidningen.
Det blir mycket resor för min del. Till tidigare åtaganden kommer att det nu är dags att infria löftena till de församlingar där mer än 30 procent av medlemmarna svarade på höstens enkät inför Dagendagen. Belöningen består i ett besök från Dagen någon gång under året (men i ett fall har vi redan bestämt att spara visiten till januari 2009).
I torsdags fick jag av den anledningen vara med på Inlandsveckan i Åsele och tala om såväl aktuella samhällsfrågor, Dagens roll som min egen väg till tro. Nu på lördagskvällen sitter jag på tåget på väg till Sundsvall för att medverka i morgondagens gudstjönst i pingstkyrkan i Timrå.
Ibland får jag frågan: Hur orkar du? Och visst finns det tillfällen när den känns relevant. Men det är ju så rasande roligt att få vara ute i landet och träffa människor, både de som läser Dagen och de som inte gör det. Inte sällan har jag dessutom med mig tips tillbaka till redaktionen om saker vi borde skriva om. Dagen vill vara och är så långt vi förmår en tidning för hela Sverige, inte bara Stockholm. Och landet är avlångt, det går inte att komma ifrån.
I en paus mellan två samlingar i Pingstkyrkan i Kristinehamn startar jag datorn för att skriva mina rader till sista sidan på morgondagens tidning. Och får en chock. För högst upp bland tt-nyheterna på sajten står det "Peter Melin död".
Peter och jag arbetade tillsammans på Svenska Dagbladet en massa år. Under en period var jag chef för Näringsliv och han bildredaktör och då hade vi många diskussioner om hur vårt material skulle bildsättas. Vi var inte alltid överens i alla frågor men vi trivdes bra ihop. Sedan gick han vidare, först till Kristianstadsbladet och sedan till Sydsvenskan, i båda fallen som chefredaktör. Vi sågs senast i höstas hos Tidningsutgivarna och konstaterade att vi borde träffas vid något tillfälle och tala både om gamla tider och om pressens framtid.
Nu blir det inte så. Och det känns konstigt. Peter föll ihop på redaktionen mitt i steget och hans liv gick inte att rädda. En duktig och initiativrik kollega, en omtyckt chef och en genomtrevlig person har lämnat oss, mänskligt att döma alldeles för tidigt. En ny påminnelse om vår dödlighet, om hur fort allt som man tar för givet kan ställas på ända...
Åttonde gången gillt blev det i hemmastiftet Västerås för Thomas Söderberg, en verklig veteran i biskopsvalssammanhang.
Marginalen till motkandidaten Margarethe Isberg, som i sin egenskap av domprost i stiftet blir en av hans närmaste medarbetare, var inte stor. Men att det ser ut så är inte konstigt. Båda var starka kandidater med erfarenheter som kommer väl till pass för en biskop.
I samband med relationsförändringen med staten (jag har lärt mig den hårda vägen att man inte ska säga "skilsmässan") år 2000 förändrades biskopsvalen så att det numera helt är en angelägenhet för respektive stift. Tidigare var det ju regeringen som hade sista ordet.
Det nya systemet har både för- och nackdelar. Länge såg det till exempel ut som att kvinnorna skulle ha svårt att göra sig gällande när stiften själva fick välja. Hade en central instans i Svenska kyrkan haft det slutgiltiga avgörandet i sin hand kunde den ju ha sett till inte bara stiftets behov utan också till helheten i biskopskollegiet.
I och med att Antje Jackélen blev vald till biskop i Lund redan i första omgången har den kritiken tystnat. Och att det blev en Thomas och inte en Margarethe i Västerås ska inte övertolkas. Nästa gång kan det se annorlunda ut.
Däremot kvarstår ett annat principiellt argument mot systemet nämligen att biskopen inte bara är stiftets man eller kvinna utan också ska hålla sagda stift i örat och se till att det håller sig inom Svenska kyrkans ramar. Jämför hur det är med landshövdingar. De väljs ju inte av respektive län utan utses av regeringen. Även om titeln "Konungens befallningshavare" inte längre används är landshövdingen fortfarande regeringens och riksdagens förlängda arm på det regionala planet. Inget tyder på att biskopsvalssystemet kommer att göras om. Däremot måste det få sägas att det vore en välgärning om de kunde avpolitiseras.
Så var det ju tänkt att bli i Västerås men det slutade ändå i ett läge med två kandidater med klar partipolitisk koppling och där åtminstone en partigrupp i ett tidigare skede anbefallde en viss kandidat till sina anhängare. Att båda är väl lämpade personer är en helt annan sak. Att vara biskop är inte ett politiskt uppdrag. Det är mycket viktigare än så. Och det bör markeras på alla upptänkliga sätt, också som ett led i avpolitiseringen av Svenska kyrkan på alla plan.
Det är hög tid att den blir verklighet nu när det gått drygt åtta år sedan kyrkan upphörde att vara statskyrka.
