Den nostalgiska resan som kännetecknat denna vecka går vidare (det måste vara höstvädret som är orsaken). På lunchrestaurangen serverades någon sorts bärsorbet till den torsdagspannkaka som jag brukar unna mig som efterrätt. Sorbeten hade hunnit tina så att den var på gränsen till rinnande. Oj, sa jag. Det ser nästan ut som klappgröt. Och så kom jag i samspråk med kvinnan efter mig i kön om hur man gör klappgröt och hur det smakar. Hon sa "usch" och jag sa "mums".
Är det någon som äter klappgröt i vår tid? Vet unga människor ens vad det är? Jag var definitivt ingen grötälskare som barn. Men klappgröt, det gillade jag skarpt. Och visst hände det någon enstaka gång när mina egna flickor var små att elvispen fick göra tjänst för att förvandla mannagrynsgröten till denna rosafärgade läckerhet. Det är kanske dags för en "favorit i repris "till helgen? Jag är övertygad om att Ulrika inte tackar nej till en stor portion. Och Helena i Lund, hennes storasyster, kan få ett recept att lägga in på sin matlagningsblogg.
Ibland hickar man till litet extra vid tidningsläsningen, som i morse när jag läste Svenska Dagbladet vid frukostbordet. Där påstods nämligen i en rubrik att "Brist på uniformer kan sprida smittkoppor". Med tanke på att smittkoppor varit utrotat i hela världen sedan 1980 var det onekligen en sensation som borde ha varit värd en placering i topp på sidan ett. Nu handlade det förstås inte om den tidigare fruktade dödliga sjukdomen utan om de jobbiga men knappast livsfarliga svinkopporna.
Kan det rent av vara så att ordet "smittkoppor" är okänt för yngre generationer, dit möjligen redigeraren som gjorde rubriken hör? Vi som bär våra vaccinationsmärken på överarmen glömmer inte lika lätt. Själv vaccinerades jag på grund av förmodad allergi inte förrän vid 12 års ålder är 1963, när skräcken för smittan för sista gången spred sig i Stockholm sedan en smärre epidemi utbrutit. I går skrev jag om lingonlov, i dag om smittkoppsvaccinering. Ett akut anfall av nostalgi så här i höstmörkret?
Skollovsvecka och almanackan är ovanligt tom både på dag- och kvällstid. Inga scouter på torsdag till exempel, eftersom ett antal av våra medlemmar går i skolan och kan tänkas ha annat för sig på höstlovet.
Höstlov är ju en ganska ny uppfinning. Som jag minns det startade det i mitten av 80-talet, när vår äldsta dotter gick på lågstadiet. Smarta rektorer kom på att de kunde samla höstens studiedagar till en vecka och ge skolbarnen lite tid till att ladda batterierna innan den mörkaste tiden på året startar. Jag tror till och med att Alviksskolan, där hon gick, var en av de första som införde nymodigheten.
När jag själv gick i småskolan hade vi faktiskt lingonlov, lite tidigare på hösten och bara en dag. Plockade vi verkligen lingon? Det minns jag inte. Men de var en rest av de gamla potatisloven, som varade betydligt längre och som faktiskt hade en nationalekonomisk betydelse när potäterna skulle skördas för hand för att säkerställa att det fanns mat på borden hela långa vintern.
Onsdagen blev ännu en hektisk dag som började med ett inhopp som morgonandaktstalare i riksdagen, fortsatte med en förmiddag på kyrkomötet i Uppsala, ett föredrag på dagledigträffen i Korskyrkan i samma stad, medverkan i Studio ett i radion tillsammans med bland andra Stockholms tillträdande biskop Eva Brunne för att avslutas med en diskussion om kyrkan och medierna i jubilerande Hammarbykyrkan i Stockholm. Dit är jag snart på väg.
Jag gillar att ha mycket omkring mig så egentligen borde jag vara glad. Men denna onsdagseftermiddag känns det tungt. Jag är övertygad om att Svenska kyrkan, mitt eget samfund, är på väg att begå ett enormt misstag när man på torsdagsmorgonen röstar för ett ändrat äktenskapsbegrepp. Det kommer att leda till söndring och splittring, såväl på det ekumeniska planet som inom kyrkan själv. Och allvarligast av allt, det är inte i enlighet med Guds vilja, som den uttrycks i Bibeln. Det är min åsikt och inget jag hörde i debatten på kyrkomötet eller i radiostudion har lett till att jag ändrat den.
På tåget från Uppsala ska jag försöka skriva en mer principiell bloggpost på ledarbloggen i äktenskapsfrågan. Läs gärna den också!
Man säger ju att historien inte upprepar sig. Men visst verkar det som att hotellkedjan Ibis, med 16 anläggningar i Sverige, är på väg att begå samma misstag som konkurrenten Scandic för 2,5 år sedan. I sin iver att tillmötesgå kraven från det man trodde var en viktig del av kundkretsen plockade Scandic bort biblarna från hotellrummen. Proteststormen, där Dagen spelade en avgörande roll, blev massiv. Storkunden Svenska kyrkan hotade med bojkott. Och det hela slutade väl. Biblarna kom tillbaka till hotellrummen och det verkar ingen ha mått illa av.
Nu skyller Ibis på sina franska ägare, Accor. Lika lite som Scandics ägare lär fransmännen vara intresserade av dålig publicitet och av kundbojkott i en tid när hotellbokningarna och därmed priserna på hotellrum faller som höstlöv. Själv har jag ibland bott på hotell inom Accor-koncernen, som förutom Ibis äger bland annat Novotel, Formel 1 och Etap. Men det är det slut med - tills biblarna är tillbaka. Och lita på att vi kommer att följa vad som sker i spalterna.
I kväll avgörs det, som framgår av Emanuel Karlstens blogg, om vi blir årets dagstidning på webben eller om deet blir någon av de andra två nominerade som tar hem titeln. Hur det än blir är vi lyckliga över att ha utvalts att gå till final i hård konkurrens med andra duktiga redaktioner i Sverige.
Emanuel har bett om klädråd inför kvällen. Jag har andra bekymmer.Torsdagskväll är nämligen scoutkväll för mig. Då är jag ledare i Jims gäng, stans häftigaste seniorscoutlag för ungdomar och unga vuxna med utvecklingsstörning. Två torsdagar på raken har andra ledare fått ta stöten men den här veckan hade det inte blivit några scouter alls om jag inte kunnat vara med.
Scouterna slutar 20.30. Då åker ungdomarna, inklusive min egen dotter, iväg i sina färdtjänstbilar. Samtidigt kastar jag mig i en taxi till TU:s fest för att förena mig med det lilla Dagengäng som redan smörjt kråset med en god middag. Förhoppningsvis hinner jag byta ut scoutskjortan mot en svart dito, i enlighet med festens klädkod. Annars lär jag i alla fall väcka uppseende.
20.40 ska prisutdelningen i vår klass starta. Så det blir på håret. Men det är inte första gången. När vi var nominerade till årets varumärke i Almedalen förra sommaren skulle prisutdelningen ske vid en lunch på Stadshotellet . Det var bara det att jag ledde ett seminarium som slutade långt efter att lunchen börjat. Så fort jag fått tyst på debattdeltagarna och åhörarnas applåder sprang jag som en gasell (nåja) genom Visbys gator och uppför trapporna. När jag gick in i salen hörde jag hur vi och de andra finalisterna ropades upp så jag fortsätte av bara farten upp på podiet och förenade mig med (G) som i Gud-gänget.
Och den gången gick det ju bra. Vi vann! Och kanske gör vi det i kväll också.