Jag satt i tv-soffan i går kväll. Inte hos någon av de stora kanalerna utan hos kristna Kanal 10. Jag fick chansen att både berätta om min väg till kristen tro och om hur det är att vara chefredaktör på Dagen. Det var ett led i kanalens vecka med cafékvällar.

När man är inbjuden till exempelvis SVT, vilket händer då och då, är allt förberett i minsta detalj. Och normalt får man inte många minuter på sig. Här var det tvärtom. När jag kom till Älmhults station vid 18-tiden visste jag inte vad som förväntades av mig och hade bara en aning om att det nog handlade om ganska många minuter i strålkastarljuset innan det var dags att lägga sig på nattåget tillbaka till Stockholm.

Men det ordnade sig i alla fall. Lätt kaotiska förhållanden passar mig ganska bra. (Den som har sett mitt skrivbord förstår vad jag menar.) Och att få umgås med människor som brinner för vad de gör är alltid uppfriskande, alldeles särskilt när det handlar om att föra ut evangeliet i det svenska samhället.

De här raderna skriver jag på torsdagseftermiddagen den 19 november. Vet ni vad jag gjorde för precis tio år sedan? Jo, då köpte jag min första Bibel 2000. Det var nämligen den dagen som den släpptes, i lagom tid inför det nya kyrkoårets början.

Jag hade bara varit kristen i knappt tre månader. Den enda bibel jag hittade hemma när behovet plötsligt uppstod var min mans konfirmationsbibel från 1950-talet med pluralformer på verben och allt.  När jag hade gjort som man får lära sig, läst Nya Testamentet och Psaltaren, började jag från början. Jag hade hunnit en bra bit in i profeterna när jag kunde byta till den nya bibelöversättningen. Och det var verkligen skillnad. Visst kan man diskutera ett och annat i Bibel 2000 men språket är onekligen fräschare.

Bibeln som jag köpte för tio år sedan hängde med länge. Den blev full av anteckningar och förstrykningar. På en resa till Tibro för två år sedan försvann den dock spårlöst. Jag hoppas att den hamnade hos någon som har god nytta av den...

2010 är det Bibelns år, utlyst av Svenska Bibelsällskapet. Det kommer att märkas i Dagens spalter, var så säkra.

Visst blev det klappgröt i helgen som gick, som jag skrev i fredags. Ulrika deltog med stor iver i tillagningen och var den som såg till att elvispen gick varm och anrättningen fick den rätta rosa nyansen och luftiga konsistensen. Det är nog inte sista gången vi lagar den rätten hemma att döma av hennes reaktion när hon avnjöt det hela.  Litet blev kvar och det fick ersätta frukostfilen nästa morgon.

Reaktionerna på texten om klappgröt var inte så få men odelat positiva.  En Dagenläsare berättar till exempel om att hennes svärmor gör klappgröt på rabarber och att hon själv bott i Tanzania och använt de torkade blombladen från busken Rosella, som växer där. 

Men Ulrika och jag använde ett klassiskt recept. Vi kokade upp 6 dl vatten och 4 dl outspädd röd saft, tillsatte 1 dl mannagryn och kokade under vispning i 5 minuter. Sedan satte vi kastrullen i ett kärl med kallt vatten. Och så var det bara att vispa och vispa och vispa tills gröten var kall och fluffig och färdig att avnjutas med lite mjölk.  Vill man ha fler receptvarianter är det bara att googla.