Onsdagseftermiddagen ägnade jag åt att beta av den e-post som ackumulerats under min ledighet. Det går fort att få en överfylld inkorg i datorn och jag har ännu inte nått botten av den virtuella posthögen. Men nu har i varje fall några som hört av sig den senaste veckan fått svar.
En läsare var starkt kritisk mot min ledare i förra veckan där jag argumenterade för att barn och ungdomar med speciell begåvning i till exempel matte bör få tillfälle att utveckla den under sin skoltid. Hans uppfattning var att Dagen bör vara en kristen tidning och inte ta ställning i politiska frågor.
Mitt svar blev att det av vår dubbla vision - ett samhälle genomsyrat av kristen tro och kristna värderingar och en kristenhet med engagemang för samhället och dess individer - logiskt följer att vi ska göra också detta. Att vi är partipolitiskt obundna ger oss en stor frihetsgrad. Men självfallet måste det ske i vetskapen om att alla läsare inte alltid håller med om allt. Som kristen kan man hamna på vitt skilda ståndpunkter i dagsfrågorna. Eftersom vi är partipolitiskt obundna har vi en stor frihetsgrad i våra analyser och åsikter.
Just när det gäller så kallade elitklasser i teoretiska ämnen, inte bara för elever som är duktiga i idrott, tycker jag att det är lätt att se en koppling till vad Bibeln säger om att vi alla är utrustade med unika gåvor som vi bör ta till vara på bästa sätt. Där har skolan en viktig uppgift att fylla!
Tillbaka i selen igen efter en skön semester. Det blev rivstart med en kort medverkan i radio på tisdagsmorgonen som kommentator till Ekots intervju med kd:s Ella Bohlin inför EU-valet. Och sedan följde några längre och kortare sammanträden och lite ledarskrivande, precis som det brukar vara en vanlig dag på jobbet.
Men posten hann jag öppna. Och där fanns som vanligt både ris och ros. Väldigt konkret ros, faktiskt. För en läsare i Sundsvall hade blivit inspirerad av att jag berättade om den vackra träskål som redaktionen fick i förra veckan. Hon kände, skriver hon, " att det är dags för en liten blomma också". I kuvertet låg blomstercheckar som jag ska se till blir förvandlade till en bukett som får glädja oss alla. Sådant värmer, det kan jag försäkra.
Nu menar jag inte att alla tacksamma läsare behöver skicka presenter till oss. Det räcker så bra att ni fortsätter att läsa Dagen och uppmuntrar andra i er närhet att göra detsamma. Och så får ni förstås gärna ta med oss i era böner.
Tisdagen slutade dock på ett ovanligt sätt, med årsmötesmiddagen hos vår branschorganisation Tidningsutgivarna. God mat och trevligt sällskap i en spännande lokal i gamla Finnboda varv. Det är alltid spännande att träffa gamla och nya bekanta från andra delar av Mediesverige. Även om skillnaderna är stora mellan tidningarna är det också mycket som är sig likt kan man konstatera.
Är det något särskilt jag ska tacka för i dag? Det fick jag fråga tjänstgörande nyhetschef när jag ringde honom på måndagseftermiddagen från Arlanda för att skriva mina rader till sista sidan i papperstidningen. Och jag förstår att redaktionen har åstadkommit en tidning full av läsvärda artiklar även denna måndag.
För egen del är jag mycket tacksam för en minisemester i Krakow med omnejd sedan i onsdags. Senast jag besökte staden var 1972 så man kan påstå att det var hög tid att komma tillbaka. Och Krakow var lika intressant och vacker som jag mindes den. Många historiska sevärdheter, inte minst kyrkor, har det blivit de här dagarna. En del shopping av polskt konsthantverk och även av mat. Dagspriset på jordgubbar av högsta klass på salutorget i Krakow är motsvarande 17:50 kronor per kilo kan jag rapportera. Och sparrisen var inte dyr den heller... Det blev en hel handbagageväska fylld med läckerheter.
Ändå är det kanske besöket i Auschwitz som kommer att stanna längst i minnet. Jag har besökt andra koncentrationsläger tidigare men Auschwitz är på något vis symbolen nummer ett för hur gränslöst mycket ont vi människor kan göra varandra.
I Krakow påminns man hela tiden om historiens vingslag och, inte minst, om Sveriges mindre hedersamma insatser. Sedan guiden på slottet förstått varifrån vi kommer sneglar hon lätt generad på oss varje gång hon har anledning att berätta om svenskarnas härjningar. Jag skrattar och säger att vi är ledsna över vad våra förfäder ställt till med men att vi faktiskt har hållit oss i skinnet i mer än 300 år.
Kan man tänka sig en framtid där grymheterna i Auschwitz på liknande sätt blir ett historiskt skämt, något som hände för så länge sedan att det inte längre behöver tas riktigt på allvar? Det vore illa. Krig medför alltid mänskligt lidande, så även de svenska anfallen på Krakow för länge sedan. Men nazisternas utstuderade ondska står, tillsammans med folkmord på andra håll i världen och med andra förtecken, i en klass för sig.
Som Emanuel redan bloggat om (han är mycket snabbare än jag) har vi haft ett vi ett ovanligt och mycket trevligt besök på Dagen under förmiddagen. Man skulle rent av kunna säga historiskt, även om det är ett ord som jag tycker missbrukas. (Egentligen kan ju allt som har inträffat sägas vara historiskt.) Det var den katolske biskopen Anders Arborelius som besökte tidningen i sällskap med Maria Hasselgren, som är informationsansvarig på det katolska stiftet. Vi fick en spännande, intressant och tankeväckande inblick i Katolska kyrkans situation i Sverige. Och möjligheten att ställa frågor togs till vara så till den grad att jag blev tvungen att sätta streck i talarlistan.
Andra samfundsledare har besökt Dagen i liknande ärenden men någon katolsk biskop har vi inte haft i huset tidigare. Kanske finns det någon läsare som höjer kritiskt på ögonbrynen. Men för mig är det självklart: Dagen är en allkristen tidning. Vi vill till och med så gott vi förmår vara en ekumenisk motor. Vi står stadigt på den ideologiska grund våra ägare lagt fast. Just därför kan vi närma oss och nå ut till många andra delar av svensk kristenhet i förvissningen om att även om hel del skiljer är det ännu mer som förenar.
Lika självklart är det förstås att vi bevakar Katolska kyrkan - liksom Svenska kyrkan, pingströrelsen, EFK, Missionskyrkan osv osv - med journalistisk distans och kritiskt sinnelag. Vi lyfter fram sådant som är bra och vi tvekar inte att skriva om det som är mindre bra. För detta behövs kunskap och insikt. Det skaffar vi oss bland annat genom att möta företrädare för olika sammanhang.
Och det är roligt att konstatera att vår samlingslokal var välfylld av medarbetare från alla avdelningar på företaget trots att det på inget vis var obligatorisk närvaro. Dagen har en ambitiös och nyfiken personal. Och det ska ni som läsare vara glada över!
Min egen blogg har legat i träda ett tag, i princip sedan vi drog igång ledarbloggen där jag ju är en av dem som skriver. Men visst kan det finnas anledning för chefredaktören att ha en personlig blogg också. Det tycker i varje fall den energiske webbredaktören Emanuel som har stor övertalningsförmåga. Så nu ska jag göra vad jag kan för att hålla liv i även denna kontaktyta med läsekretsen.
Lite fusk blir det allt, för jag tänker delvis utnyttja de tack för i dag-texter som jag skriver till sista sidan i papperstidningen två eller tre gånger i veckan. Så blir det vid denna nypremiär:
Vi startar varje vecka här på Dagen med ett måndagsmöte för hela redaktionen där vi informerar om något särskilt är på gång, går igenom personalläget och delar med oss av våra erfarenheter. Just den här måndagen framgick det med önskvärd tydlighet att det är långhelg mot slutet av veckan. Flera av medarbetarna, däribland jag, har planerat in längre eller kortare resor. (Min man och jag tänker åka till Krakow, där jag inte har varit sedan 1972.) Men oroa er inte, det blir en innehållsrik tidning även på fredag!
Sedan blev det presentöppning. För med posten hade ett paket kommit, från en läsare i Norrlands inland, en mycket duktig slöjdare med vackra träskålar som specialitet. Jag har redan tidigare fått en sådan i present och nu har han gjort en till Dagens redaktion som tack för vårt arbete. Han hade tänkt sig att vi skulle lotta ut den till en av medarbetarna men redaktionen beslöt snabbt och enhälligt att vi hellre ville glädjas åt den tillsammans. Så nu står den på vår vita flygel där alla kan se den. Hur många tidningar har sådana läsare?